Leta i den här bloggen

onsdag 28 december 2011

Seven years dead, dead as a door-nail...

En av mina absoluta favoritberättelser är Charles Dickens Julsaga (A Christmas Carol), den är för en fantastisk spökhistoria som är både kuslig, julig, vacker och... ja, så otroligt bra helt enkelt!

För er som inte känner till detta mästerverk så kan jag berätta kort om den tjurige snåljåpen Ebenezer Scrooge, en larvigt rik gammal gubbstrutt som bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans, sedan sju år, döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av den underbetalde bokhållaren Bob Cratchit.
En kväll får Ebenezer besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sin giriga livsstil kommer han i livet efter detta få bära tunga kedjor i all evighet, precis som hans avlidne kollega. Marley varnar också honom om han kommer hemsökas av tre andar...

Av alla spöken jag någonsin har stött på i böcker och på film så är nog Jacob Marley en av de mest intressanta vilket också filmvärlden tycks göra då han tolkats på många olika sätt, senast i Zemeckis version från 2009 vilken gör en fenomenal tolkning av Marleys spöke.

En av mina favoriter är den från 1984 där George C Scott spelar Scrooge och Frank Finlay som Jacob Marley. Som tur är så finns klippet av hans rassliga besök på youtube vilket jag tänkte visa här. Hör hur det knakar till när han löser upp tygstycket som håller ihop hans döda ansikte, detta för att kunna tala till Ebenezer. Tygstycket användes förr till att hålla upp hakan hos den döde så att denna inte skulle falla ner mot bröstet:
Jag bara älskar hur hans dimmiga ögon bara tittar ut i tomma intet utan att fästa sin blick mot sin fd kollega. Han ser helt sjukt plågad ut och jag ryser när han skriker förtvivlat när Ebenezer vägrar tro det han ser.
Jag minns första gången jag såg en filmatisering av denna berättelse, jag minns inte vilken eller exakt när jag såg den, men det var runt jul och jag var omkring 7-8 år, jag slog på tv:n och kom precis in när Scrooge först fick skymta Marleys spöke, dvs på dörrknacken vilket såklart gjorde mig vettskrämd men med skräckblandad förtjusning, jag hade upptäckt en helt fantastisk spökhistoria med stark julkänsla. Just denna detalj när Marley först visar sig är något man ibland glömmer, men jäklarns vilken kuslig grej... Tänk er själva att ni kommer hem och ska ta fram er nyckel för att låsa upp dörren så framträder på dörren en död mans ansikte.
En sak jag funderar över är hur det egentligen gick för Marley efter slutet på berättelsen när Ebenezer Scrooge blir en bättre människa. De flesta tolkar nog hans besök som en uppgift vilken borde belönas på något sätt. Man talar ju ofta om att spöken har ofärdiga saker i livet som de måste färdiggöra för att kunna få frid, borde det då inte vara så för Jacob Marley? Själv tror jag att Marley efter detta uppdrag blev av med sina tunga kedjor och fick frid tillslut.

För er som inte känner till denna berättelse och som vill ta del av den men är för lata för att läsa den eller se den som en långfilm så kan jag rekommendera den lättsamma Disney-versionen från 1983 "Mickey's Christmas Carol" vilken är riktigt bra om man vill visa denna fina berättelse för barnen utan att de ska bli vettskrämda. Här har ni den i sin helhet (26 min):

Som ni ser så är det Joakim von Anka som står för huvudrollen och för er som vill ta del av lite "onödigt vetande" så skapades von Anka 1947 av Carl Barks med Ebenezer Scrooge som inspiration, karaktären som på engelska kom att kallas "Uncle Scrooge McDuck".

/Markus

måndag 19 december 2011

Ringen

Ni anar inte vad jag har letat efter den här spökhistorian. Jag läste den för en herrnas massa år sedan och tyckte den var skitläskig. Detta är alltså en gammal spökhistoria från Spanien och har ingenting med Tolkiens ring att göra.
/Markus
En man som en gång gjorde en lång sjöresa kom till en kyrkogård som låg alldeles nära havet. Vågorna hade efter en storm spolat sönder marken och många gravar låg öppna. Benen efter de döda hade kastats omkring och låg uppe på land. När han gick runt på kyrkogården och tittade på eländet fick han syn på en skeletthand på marken. På ett av fingrarna satt en praktfull ring prydd med en glimrande rubin. Mannen tänkte att ingen skulle sakna den där ringen och tog därför med den hem till sin fru.

När mannen kommit hem visade han upp den dyrbara gåvan för sin fru, men berättade inte var han hittat den. ”Tack, kära make!” sa den överraskade hustrun. ”Den här ringen är så vacker att jag ska ha den på mig natt som dag.”

När kvällen kom lade de sig att sova och frun hade fortfarande ringen på sin hand. Men bara lite efter midnatt vaknade frun av att någon ropade på henne ute i mörkret. En röst sa: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Jag är under ditt fönster!”

Frun skrek till och väckte genast sin man. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men en liten stund senare hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu står jag utanför din sovrumsdörr!”

Frun väckte sin man igen. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men strax hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu ligger jag under din säng!”

Nu var frun riktigt rädd och väckte sin man. . ”Kära make, vem kan det vara?” frågade hon. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men då slets täcket av sängen och en röst väste i örat på frun: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu har jag handen i ditt hår och nu ska jag släpa dig med mig ner i graven!”
Frun kände en benig hand rycka tag i hennes hår och så slets hon ner från sängen och drogs iväg mot fönstret.


Hon hade gärna velat skrika för att ge ljud åt sin fasa, men skräcken kvävde hennes röst. Mannen satt stel av rädsla i sängen, men så fick han en tanke i sitt huvud och ropade till frun: ”Ta av dig ringen! Ta av dig ringen och kasta ut den genom fönstret!”

Frun grep med skakande fingrar om ringen, drog av den och kastade ut den genom fönstret. Då släppte den beniga handen sitt grepp och den väsande rösten tystnade. Men ute på trädgårdsgången klapprade och rasslade det som av torra ben tills ljudet långsamt försvann bort och det blev alldeles tyst.

tisdag 13 december 2011

Zozzaby

Den här berättelsen är nedtecknad av den brittiske författaren Tom Slemen som skrivit flera böcker om lokala spökhistorier från sin hemort Liverpool. Denna berättelse är ett exempel på en sån spökhistoria som Slemen fått höra från en kvinna vars söner var med om en incident i deras hus i Liverpool.

En natt i december 2002 var bröderna Thomas, 13 år och Aron, 10 år, med om märklig händelse. Grabbarna som sov i en våningssäng och vaknade mitt i natten av ett otäckt ekande skratt.
De fick då båda se en delvis genomskinlig figur som stod i hörnet nära dörren till sovrummet. Figuren bar en konformad hatt, en vit pipkrage och en rödbrunfärgad clownkostym. Han stod där och skrattade medan han höll ena handen för magen och den andra pekande mot pojkarna som om det vore åt dem han skrattade. Hans ansikte var lömskt, den rödmålade näsan var lång och krokig och ögonen såg ut som de runda svarta ögonhålorna på en dödskalle. Kring spöket var ett svagt grönt sken som lyste upp rummet.

Pojkarna kände en märklig doft i rummet, en unken och söt doft. Den skrattande clownen gjorde en vinkande gest och just då fick bröderna mod att springa ut ur rummet trots att de var tvungna att passera spöket. När de gjorde detta skrattade clownen ännu högre.

De väckte sina föräldrar och berättade vad de hade varit med om. När de undersökte rummet fanns där inget spöke, men däremot fick även föräldrarna känna den märkliga doften som höll på att avta.

Det kom att dröja veckor innan pojkarna vågade sova i sitt rum igen. I slutet av januari var deras 4-årige kusin Adam på besök, och pga. Hans ringa ålder fick han aldrig höra clownen. Vid hans besök var bröderna på besök hos sin mormor och kände inte till att Adam var på besök.
En morgon under besöket berättade Adam för sin moster, mamman till Thomas och Aaron att han hade talat med ”en rolig man som hette Mr Zozzaby". Adam som älskade att rita, gjorde då en teckning av en clown med en stor näsa.

En man som bodde I huset under 50-talet då han var barn. Liksom Thomas och Aron hade han och hans bror som delade rum väckts av ett otäckt ekande skratt och då hade fått se grotesk clown.

Jag gick igenom en del gamla elektroniska register och scannade många gamla dokument för att får grepp om dessa märkliga berättelser. Jag upptäckte då att det faktiskt hade bott en clown I huset. Under tidigt 1900-tal bodde där den tjeckiske circusartisten Freddy Zozzaby. Hans namn Zozzaby kommer av det tjeckiska ordet ”zozabe” som betyder stor näsa. Fred Zozzaby's kännetecken var sin överdrivet stora näsa.
Men hur var det då med denna märkliga och söta doft? Mannen som bodde i huset på 50-talet berättade att när hans far avled så balsamerades hans kropp och hade sen en begravning med öppen kista.  När sonen tog sitt sista farväl kände han samma otäcka arom från sin fars döda kropp... Balsameringsvätska…
-----
Visst är detta en fenomenal spökhistoria, men jag har tyvärr lite svårt att köpa den. Inte själva händelsen, utan bakgrundsfaktan kring denna Zozzaby. När jag kollar runt så hittar jag inget som säger att zozabe översätts till stor näsa på tjeckiska, men det kanske finns något annat uttryck som är mer svårt att hitta i översättningsmotorer på nätet. Det finns få källor om denna berättelse och om clownen Zozzaby. "Få källor" är väl kanske lite att ta i, det finns inga alls. Tom Slemen säljer t-shirts med clowntryck till barn och vid produktbeskrivningen står:
Zozzaby is the name of a terrifying clown who appeared in the bedroom of two children in 2000 and scared them with his shrieking laughter. The ghost had haunted the house the kids lived in since the 1950s. Zozzaby was a weird clown in his day who tried to throw a bucket of petrol over an audience at a Liverpool theatre because they wouldn't laugh at him. His theatrical gimmick was his large pointy nose.
Varifrån kommer denna fakta? Det tråkiga med att vara källkritisk när det gäller spökhistorier är att man riskerar att helt förstöra spökhistorian vilket jag känner lite att jag har gjort nu... Sorry för det :)
/Markus

söndag 11 december 2011

Tales From The Crypt - Chase Vault

På Christ Church Parish Church i staden Oistins på Barbados finns den mytomspunna gravkammaren "Chase Vault".

Graven kom att börja användas i mitten av 1700-talet och varje gång som den har öppnats så har de mycket tunga kistorna ändrat position. Det ver en man som hette James Elliot som ordnade gravkammaren för sin egen del 1724. Dock begravdes aldrig Elliot där och graven förblev tom fram till 13:e juli 1807 då Thomasina Goddard tog sin sista vila i kapellet. Omkring ett år senare började den rika och mäktiga klanen Chase att använda graven. Det var klanens överhuvud Thomas Chase nyfödda dotter Mary Ann Maria Chase som begravdes den 22 februari 1808 men vid denna gång var kistorna som fanns i graven orörda. Nästa gång graven kom att öppnas var den 6 juli 1812 för begravningen av Thomas Chase andra dotter, Dorkas Chase. Även denna gång var kistorna orörda.

När flickornas far Thomas Chase begravdes en månad senare, den 9 augusti 1812, upptäckte man något bisarrt och egendomligt. Mary Chases kista hade förföyttat sig från nordöstra hörnet av valvet till det motsatta hörnet så att det stod på kant med huvudet nedåt. Man trodde förståss att graven var skändad, men hur hade detta skett? Den mycket tunga marmorlocket som sluter graven var orörd.

Valvet öppnades igen den 25 september 1816, denna gång för spädbarnet Samuel Brewster Ames. Alla kistor utom Thomasina Goddards hade blivit omflyttade. Barnens kistor var tunga men Thomas Chase kista var så pass tung att det krävdes åtta man att flytta den. Man fixade till oredan och stängde graven.

Den 17 november 1816 var det dags igen då Samuel Brewster skulle begravas. Även denna gång var det kaos i kapellet. För tredje gången ställdes kistorna på sina rätta platser och graven bommades igen.

Lord Combermere
Valvet öppnades igen den 17 juli 1819, denna gång för Thomasina Clark. Återigen var kistorna utspridda. Vid denna tid drog den mystiska händelser uppmärksamhet hos Lord Combermere, guvernör i Barbados som deltog i Clarks begravning. Graven blev noggrant granskad av guvernören och hans personal och man såg då att ingen hemlig ingång fanns till och man strödde sand golvet för att se eventuella fotspår vid nästa gravöppning.

Den 18 april 1820, cirka åtta månader efter begravningen av Thomasina Clark kom graven att öppnas, inte pga. begravning utan för att kolla om saker och ting stod rätt till. Som väntat så var alla kistor utom Goddards flyttad. Denna gång stack Dorcas Chase arm ut från sidan av kistan. Sanden på golvet hade inte rörts och det fanns inga tecken på översvämning eller jordbävning.

Nu hade man ledsnat på problemet så man valde att överge graven och begrava kistorna på andra platser. Sedan dess står graven tom… Eller ska vi kanske säga… Ledig…


/Markus