Leta i den här bloggen

torsdag 31 maj 2012

Ansiktena i Bélmez

Här har vi nu en berättelse som ger uttrycket stone face/Stenansikte en helt annan innebörd. Vi tar en trip över till Spanien till den lilla staden Bélmez de la Moraleda som oftast, kort och gott, brukar kallas för Bélmez. Denna lilla stad på drygt 1800 innevånare är mest känt pga vad som försiggår på Street Real 5, hemma hos familjen Pereira.


Det hela började den 23 augusti 1971 då Maria Gomez Pereira upptäckte bilden av ett mansansikte på betonggolvet i köket. Ansiktet blev för var dag allt mer tydligt. Marias make, Juan Pereira och deras son, Miguel, förstörde bilden med en hacka och lade sedan dit ny cement. Borgmästaren i Bélmez informerades och förbjöd förstörelse av nytt ansikte. Om fenomenet skulle återkomma ville han att man skulle skära ut ansiktet för att låta det undersökas. 

Det dröjde inte länge innan ansiktet kom tillbaka. Kemister som undersökte betongen fann inga avvikelser som färgämnen eller några andra förändringar. Fastigheten var känd för att det en gång i tiden hade varit en kyrkogård i det förflutna, så golvet grävdes i hopp om att hitta vad som orsakade fenomenet.

Efter att grävt ca tre meter så fann man mänskliga kvarlevor. Dessa avlägsnades och begravdes på nytt. Kort efter att golvet fått ny betong började nya ansikten att framträda.
Det hade bara hunnit gå två veckor då ansiktet av en man dök upp på golvet och efter ytterligare två veckor dök även ett kvinnoansikte upp som var omgivet av nio till femton mindre ansikten.

Ansiktena i Bélmez kom att intressera många människor som kom för att beskåda fenomenet. En del av dessa påstod att de hade kunnat se hur ansikten spontant framträdde på golvet framför deras ögon. Det berättades att ansiktena på golvet kunde komma och gå, dyka upp och försvinna ibland under en enda dag, medan andra fanns kvar en längre tid. Ansiktena såg också ut att åldras med tiden…

Fenomenet har diskuterats av bland annat skeptiker som tror att det hela är en bluff, att Maria, eller någon annan i familjen själv målade dit ansiktena. Andra menade att det kanske handlade om ett fall av psykokinesi (se inlägget om poltergeist), då man menade att ansiktsuttrycken hos bilderna ibland kunde ändra sig beroende på Maria Gõmez Pereiras humör.

/Markus

tisdag 29 maj 2012

Spöktåg

Ur filmen Ghostbusters II där Winston Zeddemore får se ett spöktåg på väldigt nära håll. Som ni kanske anar så temat i detta inlägg just spöktåg. Vi börjar här hemma i Sverige:


Silverpilen - Kymlinge (till hö.) är en ej färdigbyggd station i Stockholms tunnelbana inom Sundbybergs kommun. Uttalas med hårt K. Namnet kommer från det gamla svenska ordet kummel, som betyder stenhög. Den ligger mellan Hallonbergen och Kista på Blå linjens Akallagren, i skogsområdet Kymlinge med utsikt över Igelbäckens dalgång.


Kymlinge t-banestation är en av Stockholms mest kända fast den inte ens finns med på kartan. Orsaken till det är förstås historierna om spöktåget "Silverpilen". Tågets rätta beteckningen är Litt C5 och var en olackerad vagn i aluminium och den fick därav namnet silverpilen. C5:an hade dörrar som, när de öppnade sig, gled utanpå vagnskorgen på ett mystiskt sätt. De spöklika ljuden som gav tåget dess egna karaktär uppkom genom kuggväxlarnas höga utväxling och den ylande omformaren...


I en krönika i Aftonbladet på 80-talet skrev Agneta Pleijelhon om det mystiska silverfärgade tåget som färdades i Stockholms tunnelbana utan att stanna och ta upp vanliga dödliga trafikanter. Pleijel skrev att tåget var ett spöktåg som aldrig stannade vid någon station och hade enligt hennes krönika en förare med sjöskumspipa i munnen, vilket då påminde om den 'Flygande Holländaren'. Detta är troligtvis bakgrunden till mytens uppkomst.

St. Louis Light - I den kanadensiska provinsen Saskatchewan (lättare att uttala än vad man tror, testa!) finns det en rad olika hemsökta platser och även ett spöktåg, The St. Louis Ghost Train. Många har påstått sig sett ett märklig ljus om natten som rör sig upp och ned längs den ​​övergivna gamla järnvägen. Ljuset tycks varierar färg och styrka. Denna gamla tåglinje ligger söder om Prince Albert och norr om St Louis, och har haft sina spår borttagna sedan länge.

Det finns en rad olika påståenden om vad detta fenomen beror på. Ett av dessa, vilket är det mest populära är att det är en spökande banvakt som var på "pickalurven" i tjänsten, trillade och föll ner på spåret där han halshöggs av ett kommande tåg. Många menar alltså att det ljusa, gulaktiga ljuset som många har sett tillhör det gamla ångloket. Det mindre röda ljuset är lyktan som banvakten använder för att söka efter sitt huvud.

Abe´s Ghost train, även kallat Lincoln’s Phantom Train - USA:s 16:e President Abraham Lincoln sköts ihjäl av John Wilkes Booth den 14 april 1865. Lincoln kropp färdades med tåg till Springfield, Illinois där han skulle få sin sista vila. Det var inte ett vanligt tåg utan ett s.k. begravningståg vilket var ett tåg speciellt chartrat för att frakta en eller flera kistor till begravning, oftast var det högre uppsatta personers kroppar som fraktades med dessa tåg.



Det sägs att man kan se Lincolns spöktåg under april varje år. Det avgår från Washington DC, färdas sakta genom New York i riktning mot Springfield. En del vittnar även om att de har sett tåget manövreras av benrangel. De har då kunnat se en kista insvept i landets flagga omgiven av spöksoldater klädda i The Union Army´s blå färger. Tåget kommer aldrig fram till sin destination…

En del vittnen påstår sig ha hör en tågvissla och rök precis som om ett tåg skulle komma förbi, men något tåg såg de aldrig… En del hävdar även att alla klockor slutar när tåget kommer…

/Markus

lördag 26 maj 2012

Dybbuk in the Box

I den judiska folktron är en dybbuk den vilsna själen av en död människa som infiltrerar en levande. Dybbuk är hebreiska och betyder "fäste, infästning". De är lömska små andar som gärna orsakar alla problem de kan för sin värd. Den gömmer sig i djupa avgrunder i marken, gärna på platser där stor oro ägt rum, till exempel krig. Då en människa passerar förbi klänger den sig fast på ryggen eller hoppar in i kroppen på personen. sedan lever den vidare inuti denna människa och har total kontroll över personens handlingar. Med särskilda trollformler kan man driva bort en dybbuk.


Kanske kommer ni ihåg inlägget om den hemsökta tavlan "The Hands Resists Him" vilket har blivit till en modern legend via Ebay. En liknande legend är "Dybbuk in the box", vilket är en märklig låda som jag nu ska berätta om.



I den polska staden Lodz den 10:e november 1938 utförde en grupp judiska kvinnor en seans där de försökte fånga en ond ande som de hade råkat driva fram. Till att ”fängsla” anden använde de en trälåda som en av kvinnorna hade tillverkat. Denna kvinna överlevde kriget och emigrerade, tillsammans med sin egendomliga låda till USA, kvinnan avled 2001, 103 år gammal.

Hösten 2001 kom antikvitetsamlaren och småföretagaren Kevin Mannis över en tjusig låda dekorerad med två metallplattor i form av vindruvsklasar. Den som sålde lådan till honom berättade att det hade tillhört hennes gamla mormor som hade den förvarad i sitt syrum och varnade sina barn att aldrig någonsin öppna den då den innehöll en ond ande. Den gamla kvinnan önskade att få bi begrav tillsammans med lådan, men då detta stred mot reglerna gick det inte att fullfölja hennes önskan.

Mannis frågade om hon skulle vilja öppna den med honom. Hon ville inte öppna den då hon ville hedra sin mormors begäran att aldrig öppna den. Mannis erbjöd henne att få behålla lådan då den kanske hade ett sentimentalt värde för henne. Hon skulle inte behöva betala tillbaka, men kvinnan var envis och sa ”Nej, nej, du köpte den!”. Men Mannis insisterade på att få låta henne behålla lådan vilket gjorde att hon blev mer och mer upprörd, tillslut bad hon honom att ta lådan och lämna hennes hem på momangen.

Vid den här tiden ägde Mannis en mindre möbelrestaureringsfirma. Han tog med sig lådan till sin butik för att senare snygga till den och ge den som en gåva till sin mor. Mannis öppnade butiken för dagen och åkte iväg på några ärenden.

Efter en halvtimme fick han ett telefonsamtal från sin säljare i butiken som var skräckslagen och hysterisk och skrek att det var någon som var nere i verkstaden och slog sönder glas och svor. Denne inkräktare hade även låst igen butiken vilket gjorde att säljaren inte kunde komma ut vilket i sin tur gjorde att hon blev ordentligt skrämd. Mannis uppmanade henne att ringa polisen och själv körde han till butiken så fort han kunde. Han låste upp och när han kom in fann han sin säljare uppkrupen i ett hörn gråtande hysteriskt.
Mannis sprang ner i källaren där han hade sin verkstad och överväldigades då av en odör av kattpiss, trots att inga djur fanns i butiken. Lamporna fungerade inte och han upptäckte snart varför, vilket även förklarade varför säljaren hade hört glas krossats. Alla nio glödlampor hade krossats och tio lysrör låg krossade på golvet.
Ingen levande själ syntes till och det fanns bara en ingång till butiken vilket borde ha gjort att Mannis hade skulle ha mött inkräktaren. När Mannis kom upp ur källaren hade säljaren lämnat butiken för att aldrig mer komma tillbaka. Hon hade arbetat för honom i två år och vägrade att komma tillbaka, ej heller ville hon prata om händelsen.


En tid senare så började Mannis, som planerat att göra iordning lådan som han skulle skänka till sin mor på hennes födelsedag. Såklart innebar detta att han öppnade lådan…

I lådan fann han följande: en 1928 USA-Penny, en 1925 USA-Penny, en liten test av blont hår som var knutet med ett snöre, en likadant knuten test av svart hår, en liten granitplatta med texten שָׁלוֹם vilket betyder ”Shalom” som betyder ”fred”, en torkad rosenknopp, en gyllene vinbägare, en svart gjutjärnsljusstake med bläckfiskben.

Mannis bestämde sig för att inte restaurera den unika lådan. Istället dammade han av det och gned in det i citronolja.

Den 31 oktober 2001 besökte Mannis mor butiken då de skulle luncha tillsammans. Han passade då på att ge henne sin födelsedagspresent. Hon verkade tycka om sin låda och Mannis gick undan för några minuter för att ringa ett telefonsamtal. Plötsligt kom en anställd springades, något var fel med Mannis mor. Han fann sin mor sittande i en stol med ett uttryckslöst ansikte, med tårar rinnande ner för kinderna. Hon hade fått en stroke och hämtades av ambulans. Hon förlorade bland annat talförmågan, men kunde meddela sig själv genom att peka på bokstäver för att forma ord.
När Mannis frågade sin mor hur hon mådde tecknade hon ”NO GI-FT”. Mannis som trodde att hon hade tappat minnet försäkrade henne att han hade gett henne en present till hennes födelsedag, men då blev hon upprörd och tecknade orden ”HATE GIFT”.

Vad som mer hände Mannis och hans familj när lådan var i hans är en lång historia som ni kan läsa på www.dibbukbox.com vilket är lådans nuvarande ägares hemsida. Mannis sålde nämligen lådan på Ebay där den cirkulerade runt en tid till den kom i händerna på museiarbeten Jason Haxton. Hans berättelse kan vi ta del av i denna intervju:




Under hösten 2012 kommer filmen The Possession som är inspirerad av en artikel i The Times som handlar om just denna hemsökta låda. I en av huvudrollerna ser vi Jeffrey Dean Morgan som många av oss känner igen som John Winchester i tv-serien Supernatural. Här nedanför har vi filmtrailern, verkar rätt spännande va?



/Markus


onsdag 23 maj 2012

Kategorier spöken - Poltergeist

När man hör ordet "Poltergeist" så tänker nog de flesta på skräckfilmsklassikern Poltergeist från 1982. Ordet är tyskt och är en sammanslagning av "Poltern" som betyder "föra oväsen" och "geist" som betyder "spöke".
Poltergeistfenomen kan innebära bland annat oljud och förstörelse utan naturlig orsak. Saker kan kan kastas omkring, man kan höra knackningar och skrapningar, ibland även mänskliga röster. Det förekommer även fysiska angrepp på människor, såsom nypningara, bett och slag m.m.



Här vi ett exempel på en plats med poltergeistfenomen från Unsolved Mysteries:





När man resonerar kring vad poltergeistfenomen beror på så finns det många olika teorier, tre återkommande förklaringar är följande, den naturvetenskapliga förklaringen som menar att det rör sig om exempelvis vakendrömtillstånd eller hjärnaktivitet som gör att man tror sig se och höra märkliga saker.

Den spiritistiska förklaringen handlar helt enkelt om att ett spöke är källan till fenomenet.

En vanlig förklaring är den parapsykologiska, som menar att fenomenet är skapat av en levande person som vid fenomenet lever under stor frustration och/eller ilska. Det man talar om här är telekinesi vilket innebär att en person med blotta viljan kan flytta på eller transformera objekt, ibland över mycket långa avstånd.

Det jag tycker är spännande med detta fenomen, trots olika teorier är att det inte finns någon slutgiltig vetenskaplig förklaring, kan det kanske röra sig om något övernaturligt?

/Markus

söndag 20 maj 2012

Black Hope


En klassisk amerikansk skräckberättelse-klycha är om hus byggda på gamla indiangravar. Här har vi en sådan berättelse, men i detta fall handlar det om fd slavars gravar.

I början av 1980-talet var Sam och Judith Haney en av flera par som köpte hem i ett relativt nybyggt område i Newport, Houston, Texas. Detta var det hemmet som paret Haney hade drömt om, här skulle de bo resten av livet. En detalj som saknades på deras tomt i det tjusiga området var en swimmingpool.


En äldre afroamerikan, Jasper Norton, hade hört om detta och besökte paret. Han tog dem med ut på tomten och visade de områden där fanns gravar, han hade koll på detta just pga att han själv hade begravt personer på 30-talet då platsen fortfarande var den afroamerikanska begravningsplasten Black Hope.

Trots detta valde ändå paret att anlägga en pool. Sagt och gjort, under grävandet så stötte de på två enkla kistor, de öppnade dessa och fann såklart kvarlevor. Sam ringde polisen och en riktig uppgrävning gjordes. Bland de mycket sköra benknotorna fann man två vigselringar vilket gjorde att man kunde identifiera dessa som Betty och Charlie Thomas som hade begravts på 30-talet.

Black Hope hade användts som kyrkogård för fd slavar under 1800-talet och en bit in på 1900-talet och under årens lopp hade den enkla gamla kyrkogården glömts bort och man valde att "sudda ut" platsen genom att anlägga ett tjusigt bostadsområde. En bra idé om man vill reta upp redan uppretade andar.

Man kunde inte hitta några levande ättlingar till paret Thomas och Sam och Judith mådde väldigt dåligt över att ha stört en gravplats på detta vis. De lät bli att anlägga en pool och valde istället att gräva igen gravarna och sedan avlägga sin djupaste ånger och ursäkt vid gravarna. De planterade även blommor på gravarna för att hedra paret Thomas.

Dock blev det inte frid efter detta. Vid ett tillfälle hörde Judith hur skjutdörrarna i glas öppnades och en röst som hon trodde var Sam sa Vad gör du? När hon tittade så var ingen där och dörren var låst. Dagen därpå skulle hon använda sina röda skor men kunde inte hitta dem, både Sam och Judith började leta efter dem. De gav upp efter ett tag och när de senare promenerade ute på tomten såg de något rött ligga på en av gravarna. Det var de röda skorna som låg snyggt placerade på Betty Thomas grav. De kom nu på efter de uppgifter de fått om paret Thomas, detta var Bettys födelsedag. Kanske var detta Charlie Thomas födelsedagspresent till sin käresta?

Haneys var inte ensamma om att vara med om spökerier. Ett tiotal grannar hade varit med om bl.a lampor, tv-apparater och vattenkranar som hade satts på av sig själva. En del grannar påstod sig även ha hört ljud som tycktes komma underifrån. De flesta i grannskapet upplevde hemsökelserna som ondsinta.

Att det började spöka i området är för mig inte helt underligt. Hade jag själv varit fd slav som långt efter min död får en tjock amerikans hus över mig alternativt att jag blivit uppgrävd så skulle jag helt klart hemsöka dem allt vad jag kunde. Jag kan aldrig förstå hur det kan vara att bli illa behandlad hela sitt liv på detta sätt, men jag kan försöka och tänker mig att jag blir mobbad i hela mitt liv ända tills jag dör och blir då begravd på en plats som ägs av mina mobbare som mer eller mindre motvilligt låter mig och en mindre grupp utstötta mobboffer bli begravda på en mindre kyrkogård. Några år senare så kommer ättlingar till våra mobbare och skändar våra gravar för att de minsan vill bygga hus för sina mobbare. Jag kanske gör en fånig liknelse, eller vad säger ni? Skulle inte ni spöka skiten ur era mobbare? Oh Yeah!

/Markus
Här reportage från Unsolved Mysteries om Black Hope:


lördag 19 maj 2012

My Ghost Story

Här har vi ännu en kanon tv-serie som jag lyckats hitta via youtube - My Ghost Story, en amerikansk tv-serie där vi möter personer som berättar om sina övernaturliga upplevelser. Denna tv-serie påminner ganska mycket om tidigare nämnda Paranormal Witness. Tv-serien har har gått på den amerikanska tv-kanalen Biography Channel sedan 2010 med fyra säsonger, så om du inte har något bättre för dig så finns 34 avsnitt där ute och väntar på dig! Jag gillar den här tv-serien då den har samma idé som jag har till den här bloggen, att dela med sig av spökhistorier, för alla vill väl ha en bra spökhistoria? :)


/Markus


Här har ni första avsnittet:





torsdag 17 maj 2012

Ghost Writer, with love! :)

Jag bara älskar det här klippet från Unsolved Mysteries. Det är totalt oläskigt och får en att längta efter kärlek som den värsta romantiska filmen du kan tänka dig. Jäklarns så sött! 

Love to you all! /Markus




Spökfoton - Return to Babylon


Nu ska vi inte snacka om fåniga icke-spöken på film (Gudfadern och Tre män och en baby). Den film vi ska studera har fenomen som är aningen mer oförklarliga.

Filmen heter Return to Babylon och ska komma ut under 2012. Den är lite unik på så vis att den är filmad som en stumfilm och handlar om stumfilms-stjärnor. Det är helt enkelt en tribut till den tidens filmstjärnor och berättar de sanna historierna och tragedierna om Clara Bow, Lupe Velez, "Fatty" Arbuckle, Virginia Rappe, Rudolph Valentino och många fler.


Under inspelningen av filmen så kände många av skådespelarna av märkliga saker. Jennifer Tilly (spelar Clara Bow) menar att detta säkert beror på att filmen är inspelad i Norma Talmadge, Antonio Moreno, och Rudolph Valentinos gamla bostäder. Tilly visste redan innan att platserna var hemsökta.


Morfning av Clinton

Men denna egendomliga berättelse slutar inte här, det som är riktigt underligt är vad som visades på filmnegativen. Vid flera tillfällen, bara för någon sekund, så förändrades skådespelarnas ansikten och andra märkliga företeelser. Filmen studerades av proffs som menade att det handlade om "morfning" vilket är en grafisk teknik där man stegvis förändrar en bild, tex. av en person så att det till slut blir en annan bild. Regissören Alex Monty Canawati (som även spelar Rudolph Valentino) menar att denna procedur skulle ha varit både dyr och tidskrävande, det fanns ingen anledning till att tramsa med filmen på detta sätt. Så, varför kom då bilderna att se ut som de gjorde? Kanske var det de gamla stumfilm-stjärnorna som spelade sina levande kollegor ett spratt.

/Markus

Här är ett klipp där Alex Monty Canawati visar de olika bilderna:

onsdag 16 maj 2012

Anden i glaset 2 - spirit of the coin

Länge har jag trott att "Anden i glaset" är något vi kör med här i Sverige medan andra länder kör med ouija-bräda, men ack så fel jag hade, såklart förekommer Anden i glaset Världen över. En annan sak som jag inte hade en aning om är att det finns en annan variant där man använder sig av ett mynt istället för ett glas. Jag vet inte vad man kan kalla det på svenska, men på engelska kallas det för "spirit of the coin". Att säga "Anden i myntet" låter bara fånigt och "Anden i pengen" låter förfärligt.


Hur går det då till när man ska använda ett mynt? Spelplanen ser precis likadan ut som i Anden i glaset, man är aldrig ensam och "spelet" sker i ett mörkt rum med ett eller flera levande ljus. I Anden i glaset ska man hålla glaset upp och ner över ett ljus, men så är inte fallet i denna variant. Myntet läggs på "start" och deltagarnas pekfingertoppar placeras på myntet. Istället för att viska i glaset så ställer man frågorna till anden direkt. Enligt vissa källor ska man blunda när man ställer frågan... Vet inte varför, men för all del. Huvudsaken är att man får kolla när och om myntet förflyttar sig.

Jag läste någonstans att när man kör Ouija eller Anden i glaset ska ha ett silvermynt på spelplanen då detta håller onda andar borta, så då tänker jag att om man äger ett silvermynt så kan man kanske använda det till "Spirit of the coin" för att på så vis slippa eventuella demoniska hemsökningar. Jag är ingen expert, men för mig så låter det som en bra idé.



/Markus

Brrrr... Sniff, sniff?


Okej, en scen ur Sjätte Sinnet från 1999, vad vill jag säga med det? Jo, det jag satt och funderade på var det där med att det alltid blir kallt när ett spöke hälsar på, vi ser det i denna film, i tv-serien Supernatural och många andra filmer, tv-serier samt spökhistorier såklart. Hur kommer detta sig?

Den vanligaste förklaringen tycks vara att spöket gör rummet kallt eftersom det behöver energi för att visa sig. Spöket tar alltså energi från värmen i rummet vilket orsakar en kraftig temperatursänkning i rummet.

Ett liknande fenomen är det när personer känner oförklariliga dofter. Kanske känner man att rummet blir kallt och en en doft som påminner om farfar, trots att han har varit död sedan länge. Jag har hört talas om folk som känt cigarettrök/cigarrök trots att ingen i omgivningen röker, men mer otäckt är doften av död, vilket vi har ett exempel på i berättelsen om Zozzaby.

Liksom många andra så tror jag att doften är till för att göra sig igenkänd för sina efterlevande. Ofta kan man läsa om spökande kvinnor som sprider en doft av rosor i sin omgivning.
Kanske känner Dean och Sam doften av svavel.

Det sägs att om man känner en oförklarlig doft av svavel så kan det röra sig om demoner, detta kommer kanske av att det i Bibeln (någonstans) står att Helvetet luktar svavel. Ni som kollar på tv-serien Supernatural känner säkert igen detta. 

Däremot är det inte helt klart vad syftet är med en dödsodör, kanske för att skrämma folk? Apropå doften av död så sägs det att man kan känna doften av krutrök på det gamla slagfälten Gettysburg i USA trots att det inte har varit något historiskt återskapande av slaget.


Jag sitter här och funderar på det där med oförklarliga odörer, måste detta betyda att spöket är ondsint? Skulle det inte kunna vara något som dött av någon inte allt för violdoftande sjukdom, kanske är det en jättesnäll person som aldrig tvättade sig som går igen? Jag vill tro att, liksom i vanliga livet så är det inte så enkelt som att alla onda mördare och psykopater luktar skunk medans alla snälla och goda doftar rosor och violer. Liksom i gamla filmer där hjältarna var klädda i vitt medan skurkarna klädde snyggt i svart.                                                           
/Markus

måndag 14 maj 2012

Paranormal Witness

Hallå gott folk! Nu har jag lyckats hitta ytterligare en trevlig tv-serie om övernaturliga fenomen. På youtube (vad gjorde man om inte den sidan fanns?) hittade jag Paranormal Witness vilket är en amerikansk tv-serie som påminner ganska mycket om A Haunting, denna tv-serie saknar en "over the top" berättarröst. Serien började visas 7 september 2011 i USA på tv-kanalen Syfy. För den som blir nyfiken så finns hela första säsongen med sex avsnitt på Youtube, nedanför har ni första avsnittet.

Förutom spökerier så handlar programmet även om UFO:n och andra övernaturliga fenomen. Andra säsongen har premiär i augusti.

/Markus

Ibland kommer de tillbaka...


Att djur ser sånt som vi inte kan se är något som många säkert har hört talas om. Flera gånger har åtminstone jag läst om eller sett på film eller tv om hundar som stått och skällt på något som ingen annan kan se. Något som jag inte har funderat så mycket på under tiden som jag har haft den här bloggen är ju att det faktiskt förekommer berättelser om djur som går igen.


En fd kollega inom äldreomsorgen berättar: 


Minns den dagen som jag tog bort min älskade Tussi som betydde väldigt mycket för mig. Jag hade haft henne i 19 år. I alla fall så när jag kom till jobbet samma dag så kändes det som hon är med mig. Då säger en av de boende som nästan är blind har du katten med dej idag. Det var väldigt tröstande.


/ Berit i Sandviken


En kille som heter Sten har en del att berätta:

Jag tänkte berätta lite mer detaljerat om en katt som visade sig för mig i höstas i månadsskiftet november/december 2011.

En hemlös gammal honkatt hade strukit runt vårt torp i flera år, jag förbarmade mig över katten och tog in henne i 'värmen' strax före julen 2010. Allt gick väl, eftersom jag är kattvan och har haft flera katter tidigare - det fanns inget konstigt emellan oss. Hon fann sig till rätta från första stund. Jag tog med henne till vår lägenhet i stan (större stad i närheten). Kontaktade katthem och allt det man ska göra om man hittar en katt. Katten var osedvanligt snäll och vänlig – hela tiden kände man en stor tacksamhet från hennes sida. Hennes kroppsspråk sa ”TACK snälla människor”.

Ledsamt nog förstod vi efter ett tag att hon var sjuk – och det hela slutade med det oundvikliga .. en befogad avlivning. Det var mycket ledsamt, trots att vi inte hade haft henne i mer än fyra månader.

Det märkliga med henne var hennes totala tillit – har aldrig tidigare upplevt ett djur som till hundra procent litat på människor så som hon gjorde. Hennes sätt var mjukt och stillsamt, inget tyckets rubba henne. När hon dog i april 2011 begravde vi henne vid vårt torp. Vi gjorde en vacker grav, och efter en tid planterade vi en ros där. Vi pratar ofta om henne – och det går inte en dag utan att jag saknar henne. Hon har nu varit död i över ett år, men ändå är hon mycket närvarande och hennes eftermäle är mycket vackert.

Vi bor i torpet, vår, sommar och höst, när vi flyttade in till stan igen, sent i höstas (2011) var allt som vanligt. Man gör sina 'stadssaker' s a s – jag brukar sitta kvällstid framför min dator vid ett bord som är vänt ut mot vår hall och sovrum. Det var då jag såg henne igen. Vid tre, kanske fyra olika tillfällen såg jag en tydlig skugga av en katt komma ut från sovrummet och gå till kattlådan (som inte fanns där då) i hallen. Hon visade sig kanske tre – fyra gånger under fjorton dar. Hon kom från sovrummet och gick samma väg hela tiden – till hennes låda som hade stått där när hon levde (i o m att hon dog så tog vi bort lådan så klart). Hon gick bara i en riktning, ut från sovrummet - inte tillbaka.


Jag kände ungefär samma känsla som jag har känt tidigare vid sådana tillfällen då jag ser något utöver det vanliga – d v s ett sorts lugn och en tillfredsställelse. Som om någon vill att jag ska se, att jag ska vara ett vittne s a s.

Jag är mycket tacksam över att jag såg henne igen och tolkar det hela som om att hon vill säga att det vi gjorde med henne var bra. Jag har inte sett henne mera och jag tvivlar på att hon visar sig igen – gör hon det, är hon mer än välkommen.

Det hela är egentligen ingen stor sak för mig – eftersom jag sett saker tidigare, mer bara en lyckokänsla och en bekräftelse på att katten uppskattade vår gärning och på så sätt vill visa sin tacksamhet -”här hade jag det bra” - kanske så vill hon uttrycka sig.

/ Sten 50 +

När jag läser dessa fina upplevelser så önskar att jag inte är pälsdjursallergiker, fast kanske kan man vara med om samma fina upplevelser med leguanödlor? Spökande vandrande pinnar vore nog mest bara skräckinjagande.

/Markus


fredag 11 maj 2012

Spökfoto - svävande kvinna



Här är ett spökfoto som jag verkligen gillar. Det vi ser på bilden är vad som ser ut att vara en kvinna som svävar fram. Fotot har cirkulerat på internet nu i ganska många år.
Varför jag gillar fotot är pga att den är äkta, dvs, det är ingen som har trixat och "photoshoppat". Kvinnan ser verkligen ut att sväva fram på ett ganska spöklikt sätt.

Men... Att dett alltid ska finnas ett "men"... Det är mycket som tyder  på att det är ett missförstånd. Jag läste någonstans på nätet en ganska bra förklaring på det hela.

Bilden har fångat henne i ett "olyckligt" läge. Fotokunniga menar att man kan se på henne att hon har bråttom då hon är lite mer suddig än övriga på bilden, vilket tyder på att hon rusar fram. Lägg även till att hon försöker undvika att kliva över barnvagnen. 
Hon gör helt enkelt ett litet skutt för att få till en spurt.

Jäklarns så trist det är med vettiga förklaringar ibland... Men jag kommer trots detta kalla fotot för spökfoto. Det är ju skithäftigt! 

/Markus

måndag 7 maj 2012

Berättelsen om de osynliga korna



Här har vi en trevlig sommarupplevelse berättad av en trogen bloggläsare.

/Markus



Detta utspelar sig i närheten av ett litet samhälle norr om Gävle, i den stora skogen som heter Ödmården, sommaren 1984.

Vi övertog av släktingar ett mycket gammalt hus i ett litet samhälle som låg i kanten av skogen. Det spökade i huset sa man, jag tvivlar dock på det – upplevde aldrig något märkligt där, annat än det som finns i gamla hus – d v s knäppningar och ljud som har med sättningar och värmeväxlingar att göra. Gamla hus lever helt enkelt sina egna liv utan att det behöver vara spökerier. Hur som, så gjorde vi denna sommar många och långa skogspromenader. Det var en vacker sommar som jag minns – varm och skön.

Vi gick alltid samma väg till skogen – över järnvägen och fortsatte sen på en skogsväg som så småningom övergick i att vara en bred stig. Skogen var inte avverkad då och det var en vacker gammelskog. På ett ställe intill den större stigen fanns det en annan något mindre stig, båda stigarna var parallella en bit, kanske hundra - hundrafemtio meter. Jag är osäker på varifrån den andra mindre stigen kom – kanske det var rester efter en gammal väg eller så, jag vet inte. Varje gång vi gick där hörde jag från den andra mindre stigen hur kor gick där, en koskälla pinglade svagt, men det tydligaste ljudet var knäppningarna från klövar, frustnignar och fnysningar, sådan ljud som kor ger ifrån sig. Men aldrig någon ko som råmade, korna var nära. Mycket svaga lockrop av kvinnoröster hördes också. Men det tydligaste ljudet var från korna när dom gick på stigen. När stigarna skiljde sig åt försvann ljudet, vi följde vår stig s a s och den gick till vänster, och den andra stigen övergick kanske i ren skog, minns inte.


Det var ett mycket vackert och trivsamt ljud och det ramade in skogen och promenaderna på ett fantastiskt sätt.


Jag fick intrycket av att vi gick bredvid kor som var på väg till någon fäbod som hade funnits på skogen, och/eller skogsbete. Upplevelsen var originell. Jag vet inget om gamla fäbodar i den trakten – men det är troligt att det fanns en del, jag har heller inte undersökt saken närmare. Jag har ingen koppling till trakten längre och vi avyttrade huset nästkommande år.


Ibland åker vi förbi huset som fortfarande finns kvar – skogen däremot är till stora delar borta då den nya E-4:an går fram där.


Ljuden från dom osynliga korna i skogen är ett vackert sommarminne tycker jag.


/Sten 50+


torsdag 3 maj 2012

Liverpool Street Station & Bedlam



På Liverpool Street Station passerar årligen ca 123 miljoner besökare vilket gör stationen till den tredje mest trafikerade stationen i Storbritannien. Stationen är byggd 1874 på den plats där Bethlem Royal Hospital, även kallat Bedlam, en gång låg, Bedlam var ursprungligen en stiftelse, Hospital of St. Mary of Bethlehem, varav Bedlam är ett förvrängt och än idag används ordet när man i allmänhet pratar om dårhus. Den grundades redan 1246, och fungerade redan på 1300-talet som hospital. Henrik VIII lät 1547 omskapa Bedlam till mentalsjukhus.

Det finns många historier om hur det gick till i det omtalade hospitalet och man vet med all säkerhet att de intagna inte behandlades särskilt väl. Jag kan tänka mig att det var kaos när man placerade alla personer med varierande psykisk ohälsa på samma ställe där flera av de intagna var aggressiva.

Det var först på 1700-talet som de intagna började kallas för "patienter" och man delade upp dessa i två avdelningar, de botligt sjuka och de icke-botlig sjuka. Vad som ger mig kalla kårar är att de under denna period slog upp dörrarna för besökare som kunde komma in och titta på "dårarna". För en "penny" fick man titta in i deras cell för att beskåda "freaket" i vad man kallade "show of Bethlehem" och skratta åt deras tokigheter. Den första torsdagen varje månad var det gratis var det gratis. Hur länge detta höll på vet jag inte riktigt, men enligt 1814 års bokföring så kom det 96000 av dessa besökare.

En engelsk folksång från 1600-talet beskriver omvärlden ur en intagens perspektiv, vilken är ganska vriden, lyssna på den här versionen av Tom of Bedlam vilket är den bästa enligt mig då den är framförd på ett inlevelserikt och kusligt sätt:


Men detta är ju en blogg om spöken och visst finns här spöken. Visst, det behöver inte vara spökande Bedlam-patienter då det genom åren har dött ganska många människor på platsen genom pest, olyckor, naturliga dödsfall, självmord och annat. 

Klockan 2.00 en sommarnatt 2000 noterade en väktaren som arbetade vid övervakningskamerornas manöverpanel en märklig sak. Till ingången av den östra tunneln såg han en man i vit overall. Vid denna tid på dygnet var det endast patrullerande väktare på perrongen då stationen var stängd. Väktaren kallade på uppsyningsmannen som genast kontrollerade saken utan att observera något utöver det vanliga och ringde därför tillbaka till övervakningspanelen. Där såg väktaren den vitklädda mannen stå alldeles bredvid uppsyningsmannen utan att denne hade märkt något. För säkerhets skull gjordes en till undersökning för att se om någon obehörig var på plattormen. I kameran såg man hur uppsyningsmannen gick förbi den vitklädda mannen utan att se honom. Till slut gav man upp det hela.

När uppsyningsmannen gick tillbaks till tunneln upptäckte han en vit overall liggandes på en bänk vilket var märkligt då ingen bara kan klä av sig en overall på en tågperrong utan att bli sedd.

Det finns uppgifter om paranormala händelser mellan 1780-1812 vilket var innan stationen byggdes. Detta gällde spöklika kvinnoskrik som sades komma från en f.d. patient på Bedlam, Rebecca Griffiths som alltid bar på ett mynt som ingen fick ta ifrån henne. När hon begravdes fick hon inte med sig sitt mynt vilket gjorde att man kunde höra hennes ångestfyllda skrik.

Kanske kan många osaliga andar som fortfarande tror att de är inspärrade på Bedlam nu när man har funnit tusentals kvarlevor av gamla patienter begravda på platsen.

/Markus

tisdag 1 maj 2012

Dead Men of Dunharrow


The way is shut.

It was made by those who are Dead.

And the Dead keep it.

The way is shut.


En av de stora höjdpunkterna i The Return of the King från 2003 är för mig när Aragorn, Gimli och Legolas besöker den där ascoola spökarmén:


Men vilka är då dessa döingar? I filmen kallar Aragorn dem för förrädare och mördare. Legolas förklarar för Gimli när de rider in till döingarna: 

"One that is cursed. Long ago the men of the mountain swore an oath to the last king of Gondor, to come to his aid, to fight. But when the time came, when Gondor's need was dire, they fled, vanishing into the darkness of the mountain. And so Isildur cursed them, never to rest until they had fulfilled their pledge. Who shall call them from the gray twilight, the forgotten people?"

Jag har tyvärr bara läst första boken så jag har ingen koll på hur Tolkien beskriver dessa spöken, men lyckligtvis så vimmlar det av nördar där ute på internätet så sver finns alltid att få.

Vid slutet av andra åldern lovade Dunharrows kung lojalitet till Isildur. Men när det verkligen gällde när Isildur behövde hjälp i kriget mot Sauron så valde de att hålla sig undan i bergen. Som straff, förbannade Isildur dem och sade att de inte skulle få frid eller vila tills de uppfyllt deras ed på kungens kommando.

Elrond beskriver denna armé som "an army more deadly than any that walks this earth". Hur kommer det sig? Visst, de är ju redan döda så det är ju till deras fördel, men är de superduper på att kriga mycket bättre än alla andra?

Dunharrows armé har liksom andra amréer hästar och en massa vapen, men denna armé använder inte vapen att döda fienden med då deras verkliga vapen är rädsla. Det är något vi inte känner till om vi bara har sett filmen men nu när vi vet det så blir denna spökarmé ännu häftigare! En armé som kan skrämma ihjäl orker och anda vidunder är jäkligt badass.

I Jacksons film är armén grönskimmrande och påminner mycket om spökena i Peter Jacksons filmThe Frighteners där spökena är gjorda på liknande sätt, skillnaden är att de i den filmen är blåskimmrande. 

Tydligen så ville Jackson inte ha med denna armé i filmen då han trodde att det helt enkelt skulle bli för fånigt, men då han inte ville göra fansen besvikna så valde han ändå att ha med dem. Jag tror nog att han blev rätt nöjd med resultatet, jag tycker att dessa spöksoldater är ascoola!

/Markus