Leta i den här bloggen

söndag 26 augusti 2012

Spöken på Gotland - Mer än bara Bysen

Jag är född på Gotland och bodde där till jag var fjortonårig slyngel och vet att det finns mången spökhistoria från olika platser på ön. Vid varje skolresa om det så var till Ringmuren, Kalkbrottet i Bläse, Gotska Sandön, Karlsöarna, Stavgard eller Petesgården m.m så fanns det alltid spökhistorier kopplade till platsen, tyvärr inga som jag direkt kan komma ihåg, därför måste jag ju går ut och söka!

När jag söker efter spökhistorier eller spökplatser från Gotland så kommer jag alltid först till information om "Bysen". Till och med i den fantastiska ungdomsboken "Svenska spökguiden" (Dan höjer har varit med och knåpat ihop, men har lyckligtvis inte några av sina egna verk med i denna bok) tar upp flera spökplatser i Sverige med när det kommer till lilla Gotland... Bysen! Allvarligt? Kan det stämma? Har vi bara Bysen? Det kan väl inte handla om att det är en isolerad ö, eller är det så illa? Författaren påstår att man har åkt runt i Sverige och besökt olika ställen som sägs vara hemsökta och så nämner de bara Bysen när de besökt Gotland. Hmm...

Nu kan jag ju såklart inte bara hoppa över Bysen då det finns många där ute som inte har koll på vad det rör sig om.

Bysen är ett skogsväsen på Gotland som lockar människor att gå vilse i skogen, ställer till förtret för skogsarbetarna, försenare transporter, välter timmerlass och många fler andra busstreck. Detta skogsväsen kallas för Bysen och är skogens och naturens bevarare. Han är en liten gubbe som är gråklädd och kan även ibland ha en röd stickmössa. Han brukar även bära på en yxa. Bysen kan även uppträda som en stubbe eller någon annan skogsvarelse.

Bysen är en mänsklig varelse som har begått något brott under sin livstid, som oftast är kopplat till skog och mark, och som nu är dömd att vandra på jorden i evighet. Han kan t.ex. ha lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som markerade gränsen mellan två ägor. Nu har han alltså fått som straff att gå längs den orätta markgränsen och flytta alla pinnar som är fel. Det sägs att man kan höra Bysen gå och mumla: ”Här är rätt, här är orätt.” 
Om en människa går efter honom och flyttar de orätta gränsmärkena till rätt ställe så kan han få frid. Bysen har även i uppgift att avverka Gotlands skog, men det går långsamt. Ibland blir det bara ett träd per sekel.

Ska det berättas om hemsökta hus på Gotland så ska man nog överlåta detta till en som har något att berätta, som exempelvis en gotlänning! Ulf Palmenfelt är professor i etnologi vid Högskolan på Gotland. han har också en professorstitel i folkloristik från universitetet i Bergen. Som folklorist har han arbetat mycket med berättande från äldre tiders folksägner till våra dagars gåtor, vitsar, spökhistorier och Bellmanvitsar. 
Ulf Palmenfelt gav 2005 ut något så fantastiskt som "Spökplatser på Gotland"!
Hur som helst, jag ska ändå se vad jag kan hitta i mitt egna sökande efter Gotländska spökplaster.

Såklart har vi ju det ganska kända Marteboljuset som lockar såväl spökfantaster som ufofantaster. Ljuset på Martebomyr är ett fenomen som är känt sedan början av 1900-talet. Fenomenet har beskrivits på lite olika sätt som bland annat starkt lysande sken, ljusklot som växer eller eldstänk som tycks vandra på vägen. Ibland syns ljuset även vid kanalen som korsar vägen Martebo ligger cirka tre mil norr om Visby.

Då ljusfenomen och utomjordingar är något som jag inte engagerar mig i så håller jag mig till spökerier och lyckligtvis så finns det en sådan om ljuset i Martebo.

Många historier berättas om ljuset, men en berättas mer än andra. Det var fadern Knut Stare som var ensam hemma med sin femårige son när några soldater kom till torpet och ville ha mat och dryck. Fadern var tvungen att skåla med alla soldaterna, han blev full och somnade. När han vaknade var både soldaterna och pojken borta, han återfann aldrig sonen. Det sägs att det är fadern som går runt i mörkret och letar efter sin son...

Något som jag inte kände till är att vi faktiskt har en herrgård på Gotland. I Katthammarsvik i Östergarns socken finner vi den gamla herrgården Katthamra gård. Delar av de nuvarande byggnaderna härstammar från medeltiden. Den förste kände ägaren var kommendanten på Visborgs slott, Peder Fleming, som köpte gården 1652. I slutet av 1700-talet övertogs Katthamra av affärsmannen Jacob Dubbe som i början av 1800-talet sålde gården till sin svåger Axel Hägg, vars ättlingar behöll gården i 150 år. 1997 förvärvades Katthamra Gård av Jakob och Lotta Gustafson. 


Självklart så är det inte en herrgård det inte finns herrgårdsspöken! De tidigare ägarna, Drake af Hagelsrum, skall ha sett en skuggfigur sväva förbi i ett av rummen på herrgården. De som varit på herrgården och bott där tillfälligt säger sig ha hört släpande steg, underliga och oförklarliga dunsar uppe på övervåningen.
Man tror att spöket är en piga som en gång hade tjänat på gården.

Om nätterna har man sett en ung kvinna gå omkring i parken med ett barn i famnen. Även detta spöke sägs vara en av herrgårdens forna pigor. Hon kommer tillbaka varje natt för att ta hand om sitt barn hon själv mördat och grävt ner i parken någonstans därför att barnet var oönskat.

Vi stannar kvar på östra sidan av ön och besöker Strandridaregården på Kyllaj som idag är ett museum.  Den välbevarade strandridaregården från 1700-talet bestod ursprungligen av sju byggnader. Nu återstår boningshuset med fullständig inredning, brännvinsbränneriet med drängkammare och en tullbod. På 1700-talet kom officern Johan Ahlbom till Kyllaj som strandridare vilket var en titel på en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera rikets sjögräns.Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän.. Det innebar att han ansvarade för tullkontroll och kustbevakning. Senare gifte han sig, köpte gården och startade kalktillverkning. I anslutning till gården finns kalkugnar och en utskeppningshamn.

Det berättas, att Ahlbom gärna ställde till med fest med många inbjudna, däribland gamla krigs-kamrater. Och det lär ha gått vilt till. Enligt vissa berättelser finns ett lik gömt i husets källare. Det ska ha varit en man som dödats i en nattlig duell. Men andra historier berättar att det är Ahlbom själv, som begravts där. Vem det än är, så lär denna person spöka på gården.

Det sägs också att man absolut inte får ta något från Strandridaregården.Skulle man göra det kommer man att drabbas av olycka. Det finns berättelser om hur den som gjort det, skadats allvarligt eller till och med dött.


Bläse kalkbruksmuseum är ett industrihistoriskt museum på nordvästra Gotland. Här var jag på skolresa när jag gick i mellanstadiet... Eller om det var högstadiet... Många år sedan.

Bläse Kalkbruk etablerades 1849. Det började med en inventering av den gotländska stenindustrin, som gjordes av Gotlands Fornsal och som ledde till en utställning och en motion i kommunfullmäktige i Gotlands kommun om att bevara en arbetsplats som industriminne.

Museet visar stenhuggeri, kalkbrytning och kalkbränning samt Gotlands längsta järnväg med trafik med diesellok, ånglok och modifierade gamla stenvagnar. Banans längd är 2,2 km och spårvidden 600 mm.

Såklart har kalkbruksmuséet sitt alldeles egna spöke, Tysko, som hon kallas. Enligt uppgift var hon piga på bruket och kom från Tyskland, där av namnet. Många har hört "Tysko" tassa omkring på museet. Någon mer info om detta spöke hittar jag tyvärr inte.

En del undrar kanske varför jag inte har nämnt Takstainarn som är ett av Gotlands läskigaste spöken. Jag skrev ett inlägg om honom för längesedan, här har ni det!

/Markus

onsdag 22 augusti 2012

McPike Mansion


Nu ska vi hälsa på en gammal kåk som till det yttre ser minst lika otäck ut på dagen som den gör på natten, nämligen McPike Mansion i staden Alton som ligger vid Mississippi River i Madison County, Illinois.


Huset byggdes 1869 av Henry Guest McPike (1825-1910) som var en framstående lokal affärsman, inblandad i bland annat fastigheter. Han tjänade även fyra år som Altons borgmästare. Huset ägdes av familjen PcPike fram till 1936.


Huset har sedan dess haft en rad olika ägare. Innan det lämnades öde så bodde här en en Paul Laichinger som hyrde ut rum. Han bodde där fram till sin död 1945. Från 50-talet stod huset tomt och började då att inleda sitt förfall - från vackert hus till sin nya "look" som spökhus.Den 17:e juni 1980 blev McPike Mansion erkänt som historisk plats av National Register of Historic Places men lämnades ändå övergiven i många år. Det var först efter ca 50 år som huset kom att få nya ägare. 1994 köptes McPike Mansion av Kate och George Luedke. De hade tänkt att omvandla det till ett hotell, men trots att huset var erkänt kulturmärke så fick de inga bidrag till att restaurera huset, varken från federal, statlig eller lokala myndigheter. 
För de som vill fotografera spöken skall nog ta sig 
ett besökt till huset då det är vanligt att få "orbs", 
bollar av ljus och figurer m.m.
Sharyn och George Luedke gör vad de kan för att ta hand om denna gamla kåk. Deras mål är att en dag få McPike Mansion att se ut som det en gång gjorde. Parets hemsida mcpikemansion.com har bidragit till en hel del till restaureringen genom försäljning och olika events där varenda slant går till husets renovering.

Såklart är det främst spökentusiaster som besöker huset då det sägs vara hemsökt av husets tidigare ägare. Medium säger sig ha känt närvaro av familjen McPike, tjänstefolk och andra som bott och dött i huset.

/Markus

tisdag 21 augusti 2012

Bobby Mackey's Music World


När det gäller amerikanska tv-serier och tv-reportage om paranormala fenomen så är "Bobby Mackey's Music World" ständigt återkommande. Om ni liksom jag är en smula insyltad i denna typ av tv så har ni säkert hört om denna otroligt hemsökta country-nattklubb i Kentucky. För er som inte har en aning om vad jag yrar om så skall jag för er berätta om en av USA:s mest hemsökta platser.

Bobby Mackey's Music World hittar vi på adressen 44 Licking Pike i Wilder, Kentucky och är en s.k "Honky Tonk", d.v.s en typ av bar med musikunderhållning som är vanlig i södra och sydvästra USA. Platsen ska under 1800-talet ha varit ett slakthus som senare ska ha rivits för att där ge plats för en vägkrog som under åren har gått under olika namn, bland annat "The Brisbane" vilket var platsens namn innan Bobby Mackey tog över 1978.

Bobby Mackey är, förutom nattklubbsägare också countrymusiker med ca 40 år lång karriär. Det är nästan synd att denna kille verkar vara mer känd för spökerierna än för sin musik då han faktiskt är riktigt bra. Lyssna på den här! Låten heter "Johanna" från 1988 som handlar om ett av husets spöken:

Under det glada 1930-talet när baren gick under namnet "the Latin Quarter club" så ska en gravid dansös som hette Johanna ha hängt sig i omklädningsrummet. Enligt rykten så begick hon självmord efter att hennes far hade låtit mörda hennes älskare som var sångare på klubben.

Såklart kom Bobby Mackey's Music World att bli populär för sina spökerier, kanske mer än grundsyftet med platsen, dvs countrymusiken, därför började Mackey att använda en klockren slogan: "Come for the ghosts, stay for the music" .

Förutom Johanna så ska det finnas ett annat spöke på platsen, Pearl Bryan som liksom Johanna var en ung gravid kvinna. Pearl var bara 22 år gammal då hon brutalt mördades 1896. Hennes huvudlösa kropp hittades strax bakom det som nu är YMCA (Young Men's Christian Association, ska inte att förväxlas med den klassiska disco-dängan) i Fort Thomas, Kentucky. En man vid Scott Jackson blev inom kort arresterad för mordet och det dröjde inte länge innan även Alonzo Walling arresterades. Jackson och Walling dömdes och hängdes i början 1897 . Hängningen utfördes kort efter att de dömdes pga snabbt då hotet om en offentlig lynchning av vänner och släktingar till Pearl Bryan.

Men varför spökar Pearl på platsen när det inte ens var där hon dog? Förklaringen är den att det Pearls mördare var satanister som enligt ledenden ska ha använt stackars Pearls huvud som offergåva till Djävulen på den platsen där Bobby Mackey's klubb finns idag.

Som sagt så har ärendet kring  "Bobby Mackey's Music World" varit med i en hel drös med tv-reportage i tv-serier, flera av dessa är nämnda här i bloggen, däribland Ghost Adventures,  Haunted Lives och A Haunting.

/Markus

För att ta del av Bobby Mackeys egna upplevelser på platsen så rekommenderar jag varm avsnittet "Gateway to Hell" från A Haunting:



söndag 19 augusti 2012

Hanako-san & Aka Manto - japanska toalett-spöken

I Japan går man inte säker någonstans när det gäller spöken, inte ens på toaletten...

Hanako-san, även känd under namnet Toire no Hanako-san (toalett-Hanako) är en japansk vandringsmyt om spöket av en flicka som skall ha dött under andra världskriget som hemsöker japanska skolors toaletter.

Legenden påminner om den välkända myten "Bloody Mary" då den handlar om något som skolbarn gör för att skrämma varandra.

För att få kontakt med Hanako-san ska du vara på den fjärde våningens toalett. Gå till den tredje toaletten och knacka tre gånger på toalettens dörr och fråga sedan (på japanska såklart) "Är du där Hanako-san?". Du ska då höra en röst som svarar "Jag är här". Om du sedan öppnar dörren så får du se en liten flicka i röd klänning som väntar på dig... 


Aka Manto (Röda kappan) är en annan vandringsmyt som också handlar om ett spöke som håller till på toaletter, i detta fall offentliga toaletter eller skoltoaletter. Spöket var som levande en vacker man som ständigt förföljdes av beundrare, därför bär hans spöke en mask för att dölja sitt ansikte.
Toaletterna i Japan ser oftast ut som på bilden ovan och om du sitter på toalett (oftast den längst bort) och hör en röst som frågar om du vill ha blått eller rött papper, (i andra versioner handlar färgfrågan om färgen på spökets kappa) så ska du tänka dig för hur du svarar då inget av svaren är rätt...

Om du svarar rött papper så kommer du att skivas isär tills dina kläder färgas röda. Om du väljer blått papper, kommer du att strypas tills ditt ansikte blir blått. Alla försök att överlista Aka Manto genom att säga en annan färg kommer att resultera i att du dras till underjorden. Det enda korrekta svaret att säga är "Inget papper" eller "ingen kappa".

/Markus

Dockan Annabelle

Tidigare har jag nämnt läskiga dockor som "Robert the Doll" och "Letta-me-out". Här kommer nu en till... Annabelle...

1970 fick Donna trasdockan Annabelle av sin mamma, en märklig födelsedagspresent med tanke på att hon var en sjuksköterskestudent och ingen liten flicka. Annabelle följde med Donna att bo i lägenheten som hon delade med sin klasskompis Angie. Det räckte inte med att Annabelle, med sin röda trekantiga näsa och stora tomma ögon såg ganska otäck ut... Snart började underliga saker att hända.

Det började med att dockan verkade flytta på sig för egen maskin. Ibland kunde hon hittas i soffan med sina ben i kors och med armarna vikta som i en hemtrevlig position, nästa gång kunde de hitta henne stående på golvet lutandes mot en stol. Flera gånger när Donna placerat dockan på soffan innan de lämnade bostaden skulle de återvända hem för att hitta dockan i sitt rum på sängen...

Efter att ha de tre hade delat bostad i c:a en månad så började små besynnerliga meddelanden skrivna på bitar av bakplåtspapper att dyka upp i lägenheten. De såg ut att vara skrivna av ett barn med texter som "Help us" och "Help Lou". Var kom dessa meddelanden ifrån? Vännerna hade ju inte ens tillgång till bakplåtspapper...

 Lorraine Warren & Annabelle
Donna och Angie tänkte såklart att någon smög sig in i bostaden när de inte var där och lade därför ut små föremål vid fönster och dörrar för att på så sätt se om någon varit där. Men när de kom tillbaka så låg dessa kvar orörda... De underliga händelserna blev som lite av en vardagsrutin fram till en kväll då Donna kom hem och fann blod på Annabells händer och klänning.

Vännerna kontaktade ett medium som kom och höll en seans. Under seansen fick de kontakt med en ande som sade sig heta Annabell Higgins. Hon var en sjuårig flicka som hade dött på samma plats där Donna och Anngies hus nu stod. Hon sade sig trivas med Donna och Anngie och ville bo kvar med dem genom att sin ande flytta in i dockan. Då vännerna fick höra att det handlade om en oskyldig liten flicka så glömde de helt bort incidenten med blodet och sa att det var okej för henne att stanna med dem då de tyckte synd om henne.

Apropå meddelenadena "Help Lou" så hade Donna en vän som hette Lou som aldrig hade varit en stor fan av dockan (kan vi klandra honom?). Han började få mycket obehagliga och verklighetstrogna mardrömmar om dockan och en natt upplevde han det som att han väcktes av att den försökte strypa honom.

Idag finns Annabelle i en glasmonter i
Warrens ockulta museum i
Moodus i Connecticut.
Dagen efter den märkliga drömmen åkte Lou hemm till Donna och Angie. Väl där så hördes plötsligt märkliga ljud från Donnas rum. De tre blev oroliga över att någon höll på att göra inbrott och Lou gick in i rummet... Men ingen var där... Det enda som var annorlunda var att Annabelle låg slängd på golvet, men detta var ju lite av en vardagsrutin för dockan Annabelle...

Lou fick en obehaglig känsla av att någon stod bakom honom. Han svängde runt, i nästa ögonblick kände han en stark smärta i bröstet. När han tittade efter så var hans tröja täckt av blod. När Lou tog av sig på överkroppen så såg de rivmärken. Det verkade som om att ett djur hade satt klorna i Lou.

Förtvivlade och skräckslagna kontaktade vännerna en präst som dock kände att detta var utanför hans ramar och skickade därför fallet vidare till Ed och Lorraine Warren (se föregående inlägg). Dessa insåg att  en exorcism av huset var vad som behövdes. Detta fungerade och då vännerna inte ville ha med Annabelle att göra så tog paret Warren henne med sig. 


/Markus

lördag 18 augusti 2012

Ed & Lorraine Warren + "The Amityville Horror"

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article20705892.ab?teaser=true
Gång på gång när jag letar efter intressanta fall av spökerier i USA så dyker paret Warren ständigt upp. Senast nu för en liten stund sedan då jag ville titta närmare på den hemsökta dockan "Annabell" så har visst herr och fru Warren varit där och lagt näsan i blöt. Ed och Lorraine Warren är USA mest kända spökjägare och har, som sagt, varit inblandade i en rad olika kända fall av spökerier i USA.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska nämna dessa eller ej. Det handlar lite om det som flera tror, att de var ett par bluffmakare! Visst, jag brukar inte fundera så mycket på huruvida saker och ting är sant eller inte, men i detta fall så kan jag inte låta bli, och jag är inte ensam. Det som får mig att tänka låga tankar om dessa är deras inblandning i "Amityville-fallet". Amityville? Kanske har ni hört talas om skräckfilmerna om Amityville (svenska titeln var "Huset som Gud glömde". Säkert har ni då noterat att berättelsen bygger på verkliga händelser.


Njae... De verkliga händelserna ska jag berätta om nu, och de har litet fokus i filmerna. mest bara en detalj för att höja skräckstämningen....

Berättelsen bygger på ett av USA mest omtalade mordfall som ägde rum i Amityville på 112 Ocean Avenue natten till den 13:e november 1974. Den natten då Ronald DeFeo Jr. sköt ihjäl hela sin familj medans de låg och sov. Alla i familjen hade de blivit skjutna med ett gevär av märket ".35 caliber lever action Marlin 336C" omkring klockan tre på morgonen. Föräldrarna hade blivit skjutna två gånger medans syskonen blev skjutna med varsit skott. Mamman Lousie och Allison var de enda som hade vaknat till innan de blev ihjälskutna. Familjen ligger begravd på Saint Charles Cemetery i Farmingdale, New York.

Det skräckfilmerna om "Amityville" handlar om är familjen Lutz som året efter mordfallet. I december 1975 flyttade George och Kathy Lutz med deras tre barn in i huset. De påstod att de blivit terroriserade av paranormala fenomen som skapats av huset. Visst, kanske är deras berättelser sanna, men jag vet inte... Fantastiska spökhistorier är det ju i alla fall!

Vad som gör mig så less när det gäller spökhuset i Amityville är hur denna spökerihärva har gjort att det verkliga mordfallet mer eller mindre har glömts bort, därför vill jag sätta ner foten en sväng för att få folk att fatta vad som var den verkliga "Amityville Horror".

Mordoffrena var Ronalds far Ronald DeFeo, Sr., mamma Louise DeFeo och hans yngre syskon Dawn 18 år, Allison 13 år, Marc 12 år och John Matthew 9 år gammal. 
Familjen Defeos begravning
För mig är det ganska smaklöst att man använder morden som verktyg för att skapa snaskiga spökhistorier och det är två år efter mordfallet som paret Warren kommer in i bilden. Natten till den 6:e mars 1976 gjorde paret Warren ett besök i huset på  112 Ocean Avenue i Amityville, med sig hade de ett tv-team från "Channel 5 New York". Bland alla de fynd som gjordes så var det som var mest anmärkningsvärt fotot på en  "demonpojke" med lysande ögon. 

En annan anledning till varför jag tar upp Ed och Lorraine Warren är för att James Wan som gjorde Insidious ska göra en film där paret medverkar. Filmen  The Conjuring kommer på vita duken i USA under 2013 och ska komma att handla om familjen Perron och deras hemsökta hus i New England under 70-talet.
Patrick Wilson och Vera Farmiga som Ed och Lorraine Warren. 

Vilka är då Ed och Lorraine Warren? Ed Warren (7 Sep 1926 – 23 Aug  2006) var demonolog, författare och fd polis. Lorraine Warren (31 jan 1927-) är proffessionell clairvoyant och medium. 

Lorraine träffadeEd när de var ii tonåren. Ed var vaktmästare i en biosalong som Lorraine besökte vid ett tillfälle.Enligt Lorraine så visste hon redan den kvällen att Ed skulle bli den hon skulle gifta sig med

1952 grundade paret New England Society for Psychic Research. Tillsammans författade de många böcker om det paranormala och sina egna privata undersökningar av hemsökta platser och annat. De påstod sig ha undersökt över 10000 ärenden under sin karriär..

Lorraine är idag 85 år gammal och bor kvar i parets hus i Connecticut och är ibland med lokala framträdanden där diskussioner kring övernaturliga fenomen tas upp.

Sådär ja, nu ska jag hitta mer info om den där hemsökta dockan "Annabell" och så kanske information om familjen Perron som James Wans film ska handla om. 

/Markus

fredag 17 augusti 2012

Teke Teke

Japansk skolflicka 1920
För en tid sedan nämnde jag det japanska spöket Onryō och nu ska jag berätta om ett annat japanskt spöke.

Berättelsen om Teke Teke (även känt som Tek-Tek) är en japansk vandringsmyt. Enligt legenden så börjar berättelsen med en japansk skolflicka (ibland student) som var blyg och väldigt lättskrämd. Hennes jämnåriga kamrater retade henne för detta och utsatte henne ofta för elaka bus.

En dag när ungdomarna väntade på tåget på stationen bestämde sig några skolkamrater att de skulle placera en cicada (stor insekt) på hennes axel. Såklart blev hon rädd när hon upptäkte insekten och råkade då falla ner på spåret när det supersnabba tåget Shinkansen körde förbi med rasande fart...

Hennes kropp delades itu vid midjan och har sedan den dagen har hennes hämndlystna spöke hemsökt Japans tågstationer. Hon tar sig fram med hjälp av sina händer eller armbågar vilket ger ett skrapande ljud som enligt japanerna låter som "teke teke teke teke", därav hennes öknamn. Med sig har hon en såg eller en lie och om man inte hinner fly från detta arga spöke så kan det hända att man blir delad mitt itu...

Vandringsmyten fortsätter med en berättelse om en skolpojke som
sent en kväll var på väg hem till internatet. Han fick syn på en vacker flicka som satt i ett fönster och vilade sina armbågar på fönsterbrädet. De log mot varandra för en stund. Men snart började pojken att fundera över vad gör en flicka gjorde på en pojkskola...  Plötsligt kastade sig flickan ut och då fick pojken till sin förskräckelse se hur hon saknade underkropp. Pojken var vettskrämd och skulle precis till att fly men flickan var snabb... Pojken hittades senare med itudelad kropp...

/Markus

torsdag 16 augusti 2012

Barn som ser spöken

Att barn har lättare för att se saker som inte vuxna kan se är något som många av oss känner till. Barn som ser spöken är i skräckfilmens värld en ganska återkommande företeelse. Visst är det spännande med spökerier, men man kan inte alltid tro att det handlar om spöken när barnen beskriver figurer som vi inte kan se. Det kan ju handla om helt vanliga låtsaskompisar!
Kända skräckfilm-ungar som ser spöken
Danny från The Shining, Carol Anne från Poltergeist och Cole från Sjätte sinnet
Alfons Åberg med sin låtsaskompis "Mållgan"
Låtsaskompisar skapas ofta i barndomen, ibland i tonåren, och sällan i vuxen ålder. De fungerar ofta som beskyddare när de leker med ett barn. De visar, enligt flera teorier om psykologi, ett barns oro, rädslor, mål och uppfattningar om världen genom barnets konversationer. Ett barns sinnen är inte fullt utvecklade och kanske är det så att de har svårigheter att skilja på vad som är verklighet och fantasi. Men visst blir det lite otäckt när barnens fantasi blir obehagligt verklig?

Ett exempel på ett sådant barn var Heidi Wyrick i Georgia som började träffa spöken när hon var i åttaårsåldern, hon träffade bland annat en farbror som hon kallade "Lan" som hade handen inlindat i blodigt bandage. Här är ett reportage från Unsolved Mysteries om Heidi.

Det kommer en film, förhoppningsvis i höst, som är ett "systerprojekt" till The Haunting in Connecticut från 2009 som ska heta The Haunting in Georgia och kommer att handla just om Heidi och hennes spöken.


När jag söker efter "Barn som ser spöken" så får jag ganska många träffar från olika formu där föräldrar har problem med sina barn som är rädda för spöken. Här är några exempel:

"Min dotter har precis fyllt 2 år och helt plötsligt har hon börjat prata om spöken, jag vet inte varifrån hon fått det, men hon kan sitta och leka på golvet helt själv och så plötsligt blir hon rädd och skriker "SPÖKEN!" Jag vet inte vad jag ska göra? Jag försöker med "men spökerna är snälla", eller "nu har spöket gått ut". Efter det pratar jag inte så mycket mer om det, vill inte göra det till en stor grej, men det kan ta lång stund innan hon vill gå ner på golvet igen. Vad ska jag göra? Ser hon spöken på riktigt eller är det fantasi?"


"I förrgår natt vid tvåtiden vaknade vår treårige son. Han hade svårt att sova och fick komma in och sova hos mig. Inne hos mig så sätter han sig plötsligt upp i sängen och pekar tvärs över rummet och säger "titta mamma där är spöket!". jag vet ju inte om han såg något på riktigt, eller om han var trött och såg i syne eller vad man ska säga."

"Jag har en 16 årig dotter som var och varannan natt får besök av två olika spöken. Först trodde vi bara att hon halvsov och drömde att hon såg någon, men i morse var hon redan vaken och på väg upp när den här lilla andetjejen stod brevid hennes säng. Det är två småtjejer i 10-13 års åldern som visar sig. Dottern ger en väldigt exakt beskrivning på hur de ser ut. Bland annat har de gammeldags kläder på sig."
Laban bakar bullar

Då jag själv inte har ungar så vet jag inte riktigt vad man ska ta sig till när barnen tror att de ser spöken. Det viktigaste tror jag i såna fall är att barnen får känna sig trygga oavsett vad de upplever. En god idé kan ju vara att använda sig av författarparet Inger och Lasse Sandbergs snälla lakanspöke Lilla spöket Laban! Idén om detta snälla spöke fick paret Sandberg 1958 då deras son Niklas var rädd för spöken. En genial idé vill jag mena, att få in barnens fantasi på ett trevligt spår, säkert en mycket bättre idé än att säga "Det finns inga spöken!". 

/Markus

Apropå detta inlägg så finns det en, bland alla spökprogram på tv, en unik tv-serie som sätter fokus på barn och ungdomar med mediala förmågor. Flera avsnitt av denna dokumentärserie finns på kanalen GALLY77421 på youtube som även har en hel del annat i denna genre. Här är första episoden:

onsdag 15 augusti 2012

Hans Arnold

Jag äger av någon anledning en bok skriven av Dan Höjer, en barn & ungdomsförfattare som tror att han kan skriva bra berättelser. "Svenska Spökhistorier" heter boken där herr Höjer berättar tio spökhistorier som han själv har hittat på utifrån tio svenska spökplatser. Jag var 17 år när jag skaffade denna bok 1998, vilket kanske är på gränsen till vad man brukar räkna som ungdom, men denna bok är skräp! Jag skulle kunna ha suttit på en gammal kyrkogård och läst boken och ändå inte blivit rädd, kanske bara ruskigt irriterad. En detalj i en av böckerna som jag retat upp mig på är i den femte berättelsen "Kaffe med döden" där vi får ta del av en gammal tant som reser sig ur sin grav. Höjer beskriver händelseförloppet:

"Upp ur graven klev en svartklädd dam. Hon verkade nästan sväva fram, med hucke framför ansiktet och knyckiga rörelser."

Inte illa, låter nästan lite... Nä, vänta nu... Huckle FRAMFÖR ansiktet? Måste kolla upp vad ett huckle är för nu är jag förvirrad... Vad säger wikipedia? "Huckle - Huvudduk (huvudkläde) är en huvudbonad som täcker håret, en varierande del av huvudet utom ansiktet och ibland halsen. Ibland knyts huvudduken under hakan." Låter som en klassisk "påskkärringutstyrsel" enligt mig så har man satt huklet framför ansiktet så får man nog göra om innan det händer en olycka. 

Rätt slarvigt av Höjer, dock räddas en hel del av Hans Arnolds iiustrationer. Bilden till höger är Arnolds egen tolkning av damen som Höjer beskriver. Lyckligtvis var inte Arnold ett stolpskott utan gjorde en egen spöktant (utan huckle) som är betydligt mer otäck.

Hans Arnold avled den 25 oktober 2010
85 år gammal efter en lång tids sjukdom.
 
Jag tror att de flesta av oss någon gång har sett Hans Arnolds verk då dessa har kunnat setts i veckotidningar, serietidningar, skivomslag, barn & ungdomslitteratur m.m. 

Mest känd blev han som "skräcktecknare" efter att under åren 1954-79, ha tecknat "Veckans Chock" i Vecko-Revyn. Typisk för Hans Arnolds teckningar är att han lyckas få de mest vardagliga föremål att se spöklika och skräckinjagande ut, samtidigt avbildar han barn på ett mycket älskvärt sätt. Kvinnor återgestaltas ofta på ett sexualiserat och konservativt vis.
 

"Mucklor"
Jag är ingen konstkännare precis, men om jag skulle ha konst här hemma så skulle det vara något av Hans Arnolds verk. Jag liknar honom lite vid en skräckvariant av Sven Nordqvist som skrivit och illustrerat Pettson-böckerna. Varför denna bisarra liknelse? Jo, båda använder sig av små detaljer och figurer i sina verk som ligger utanför själva huvudobjektet i bilden. Nordqvist har sina små "mucklor" medan  Arnold har mängder av skräckinjagande detaljer i sina illustrationer.

/Markus


Antigonish


Yesterday, upon the stair,

I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish he’d go away...

When I came home last night at three
The man was waiting there for me
But when I looked around the hall
I couldn’t see him there at all!
Go away, go away, don’t you come back any more!
Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)

Last night I saw upon the stair
A little man who wasn’t there
He wasn’t there again today
Oh, how I wish he’d go away



Har ni hört denna dikt någon gång? Inte? Det har jag! Fast jag har bara inte vetat om det! Kanske har ni sett den ruskiga psykologiska thrillern Identity från 2003 där dikten inleder och avslutar filmen:

Den nämns även i spökskräckisen The Haunting in Connecticut från 2009:

Coen-brödernas film The Man Who Wasn't There från 2001 har lånat titeln från denna dikt och den omnämns i en del andra filmer som jag inte har sett samt en hel drös med böcker. Så, vad är då detta för dikt och varför nämner jag den i min blogg? 

Dikten är skriven av Hughes Mearns (1875–1965) , amerikansk pedagog, professor och poet. Dikten kom att heta "Antigonish" men är även känd som "The Little Man Who Wasn't There". Mearns skrev dikten 1899 efter att ha hört om ett hemsökt hus i den kanadensiska staden Antigonish. Såklart vill vi ju veta mer om detta spökhus, men detta verkar tyvärr inte vara helt enkelt.

I mitt sökande efter spökerierna hittade jag boken GhostStories of Canada där den kanadensiske författaren John Robert Colombo nämner Mearns välkända dikt och dess ursprung. Tydligen så är det lite oklart vilka spökerier som Mears inspirerats av. Staden Antigonish ligger i regionen Maritimes där folket förr i tiden trodde väldigt mycket på spöken, därav fanns det inte bara ett hemsökt hus, men det fanns ett hus som 1898 var mer intressant än andra och lockade spökjägare ända från de stora städerna Boston och New York. Det var när nyheten nådde New York-bon Hughes Mearns som dikten kom att nedtecknas. Mer information om spökerierna hittar jag inte. Colombo menar att dikten har överlevt medan spökhistorien sedan länge är försvunnen: 

"... Long after the ghost that inspired it has vanished for good and even the haunted house has long been torn down."

The MacDonald farm
Dikten nedtecknades 1899 men blev först publicerad i mars 1922 och många tror att Mearns inspirerades av  ett annat hemsökt hus som det stod om i bladet samma år, men om han skrev dikten 1899 så går detta inte riktigt ihop... Men denna berättelse från 1922 existerar i alla fall.

Denna hemsökta plats var Alexander MacDonalds gamla farm som vintern 1922 attackerades av onda andar. Familjen terroriserades av osynliga krafter som även jagade deras hästar. MacDonald berättade hur "något" hade flätat hästarnas svansar och hur icke brandfarliga föremål i bostaden plötsligt fattat eld.
Myndigheterna såg mycket allvarligt på detta. Den lokala polisen skickade representanter att stanna tre dygn  på den hemsökta farmen. De återvände mer eller mindre skräckslagna och bekräftade spökerierna och kunde dessutom lägga till en del till en del företeelser. Till exempel hade en av dem vaknat av att ha fått flera örfilar, utdelade av en osynlig person...

/Markus

Jo, en sak till, 1939 fick dikten en melodi och blev framförd av bland annat The Glenn Miller Orchestra:

måndag 13 augusti 2012

Berättelse från bloggläsare - "Mjölkkannan"

Denna berättelse kommer från en läsare som delar med sig av en berättelse som hennes mormor brukade berätta. När jag läser berättelsen så blir jag nästan lite avundsjuk, tänk att ha haft en mormor som berättade historier minst lika bra som Astrid Lindgren!

/Markus


Min mormor dog 92 år gammal nu i Januari. Jag växte upp hos henne och saknar henne väldigt väldigt mycket. Hon har varit min vuxna trygghet i 31 år. Hon var mycket snäll och mycket gudfruktig, dvs hon gick i kyrkan och hon satte en stor ära i att aldrig ljuga. Jag berättar den exakt som hon brukade göra:
Fotogenlampan kom till Sverige på 1860-talet och 
ersatte stearin(vax)ljusen som vanligaste ljuskällan
fram till det elektriska ljusets intåg under 
den första hälften av 1900-talet.

-När jag var liten, då fanns det ingen el, som idag, utan bara fotogenlampor. Vet du vad fotogenlampor är? En brinnande olja, som man hade i  gamla lampor med glaskupa ( hon brukade peka på en av dom hon hade). Man fick vara hemskt sparsam med dem, för fotogenet var dyrt, och vi hade dem bara på hösten och vinterkvällarna, när gammelmormor, min mamma, brukade sitta och sy. Hon sydde på ackord förstår du! (detta innebar ju då att man sydde åt företag och annat för en väldigt liten peng för att få in extra i kassan).

Så en hösteftermiddag, så var fotogenet slut, och jag var äldsta barnet, så det var jag som fick gå till lanthandeln för att köpa en kanna. Jag tog kannan med mig och pengen, och gick landsvägen dit. Det var fint väder och landsvägen tog en stund, men det var skönt att slippa alla saker jag var tvungen att ta tag i hemma, så jag gick där och småsjöng och stannade lite vid min bästa väninnas grind och pratade lite. Sen kom jag till handeln och köpte fotogenet, och dom var ju så trevliga och jag stannade kvar och pratade och fick till och med kvällsmat! 


När jag tittade ut så hade det börjat skymma! Och jag var så rädd att mamma skulle bli arg för att jag tagit sådan tid på mig att jag genast neg och tackade för maten och gick.

Men hur det nu var, så tänkte jag att jag inte skulle ta hela den långa landsvägen hem, utan tvärsa genom skogen, för den vägen var mycket kortare, och jag var inte mörkrädd. Jag gick där och det började bli väldigt mörkt. Jag tror jag gick ett ganska bra tag, tills jag hörde hur det liksom..skramlade bakom mig. Det skramlade som av metall. då blev jag först lite glad, för detta var baksidan av där min bästa väninna bodde, så jag tänkte att det var hon som tänkte följa mig hem. "Anna!", ropade jag, kom med mig hem! Men ingen svarade. 


Jag började sakta in, och då var det som att det där skramliga saktade in bakom mig också.
Mjölkkanna
"Anna, sluta skoja, kom hit, så går vi hem ihop!" Men ingen svarade, och då vart jag rädd. Jag började gå snabbare, och jag hörde hur det där bakom mig började röra sig snabbare också, och till slut var jag livrädd, för det var så mörkt och det VAR inte Anna. Jag började springa, och det där bakom mig började skramla något hemskt, så till slut saktade jag av , och vände mig om, för att se vad det var.

Det var en mjölkkanna. En mjölkkanna av stål, som liksom vaggade av sig själv bakom mig. Jag fick en sådan skräck, för att det var ingen som höll i den, den rörde sig helt av sig självt. Jag fick faktiskt sådan skräck att jag satte av i panik, rätt ut emot stora landsvägen, och det skramlade bakom mig ett tag, men när jag kom upp på landsvägen uppför diket, så var jag inte förföljd längre, däremot stod det en massa människor och en polisdroska, och- min pappa! Det var en bil som hade åkt i diket, något hemskt ovanligt på den tiden, och min pappa och hela byn var där för att dra upp den. Jag kastade mig om halsen på pappa och han trodde väl att jag var rädd för olyckan, han verkade tro att jag kommit på landsvägen och sett det.


Jag stannade kvar och hjälpte till att bärga upp bilen, och gubben åkte till sjukhus, och klarade sig, och jag och pappa gick hem, på landsvägen tillsammans och kunde berätta vad som hänt för mamma som inte alls blev arg.
Jag berättade aldrig för dom om mjölkkannan."


/C, 30 år Göteborg

lördag 11 augusti 2012

Ängsö slott

Om man ser Ängsö slott i Västerås så blir man kanske aningen besviken med tanke på hur "oslottigt" slottet ser ut då jag skulle kunna gissa att de flesta av oss har en viss bild av hur ett slott ska se ut, med slottstorn och flyglar m.m. 

Ängsö slotts nuvarande slottsbyggnad är nästan kubisk och byggd av sten och tegel i fyra våningar. De nedre våningarna är byggda på 1480-talet medan de övre våningarna tillbyggdes på 1630-talet. Åren 1740-41 byggdes den översta våningen samt mansardtaket, som kröns av en lanternin

Man har bevarat flera rumsinredningar från denna tid. Idag är slottet ett levande museum, där den fasta inredningen till största delen har lämnats orörd medan konst och inventarier speglar olika epoker. Förutom sin arkitektur och historia så är Ängsö slott känt för sina spöken.
Målning av Olof von Dalin.
”lux in tenebris” är latin för ”ljus i mörkret”
 

Anders Luxemburg - Om du besöker Ängsö slott och råkar se en krokig liten figur i grå långrock med skört och med en grå mössa på huvudet så kan det vara spöket av Anders Luxemburg som var hovnarr på slottet på Karl XIIs tid. Enligt spökhistorier skall den puckelryggige dvärgen ibland ta en liten promenad i parken, eller på gången mellan slottet och kyrkan. Jag vet att man inte använder ord som "dvärg", men då detta var en 1700-talssnubbe så kan vi väl göra ett undantag? 
"Här hwilar Anders Luxemburg född 1697 död 1744
som öfwer 30 åhr i sit herrskaps tienst lefwat
 med trohet känd af höga och låga och nu genom guds nåd
 utan men och lyte i det oförgängeliga."

Enligt sägnen så var Luxemburg en av de sista som såg Karl XII i livet. Karl XII:s likfärd från Norge till Stockholm stannade till vid Målhammar intill Sagån. Anders Luxemburg tog med sig Karl XII:s häst Brandklipparen och tog tjänst vid Ängsö slott. En natt år 1740 stod hästen i stallet och blev upprörd av något. När stallfolket öppnade stallporten slets sig Brandklipparen loss av skräck och sprang rätt in i muren och dog.

Luxemburg var mycket uppskattad genom sina visor och anedokter. Han dog 1744, 47 år gammal efter att ha tjänat sitt herrskap i omkring 30 år. 


Brita Bååt - Medan Anders Luxemburg låter som ett relativt harmlöst spöke så torde Brita Bååts spöke vara aningen mer obehagligt att möta. Enligt legenden var Fru Brita Bååt en ond och styvsint kvinna som enligt legenden skulle ha drivit två av sina män i en för tidig grav.

Brita Bååt
Berättelsen om fru Bååt låter enligt mig lite för otrolig för att vara sann vilket även får mig att ifrågasätta om hon ens har funnits. Som tur var så hade jag fel, hon har funnits! Enligt slottets historia så var, under 1500-talet, Arvid Posse, hovjunkare hos Johan III, ägare av slottet. Han skänkte ägorna i morgongåva till sin maka Brita Bååt av Follnäs. 

När jag kollar genom personakter som finns på nätet som används för släktforskning så hittar jag en Brita Björnsdotter [Bååt] som dog 19:e februari 1597 i Almunge. Hennes far var Björn Pedersson [Bååt av Fållnäs] Fogde, slottslov, riksråd, rikskammareråd som dog den 1:a juni 1570 i Sorunda.
Bååt är en svensk medeltida adelsätt, svensk uradel, som troligen har samma ursprung som ätten Bonde, då båda för samma vapen och släktmedlemmarna i äldre tid kallade varandra för fränder.

Brita Bååt är är känd för att, enligt sägnen, vara huvudperson i folksägnen och spökhistorian De dödas julotta som jag nämner i ett av mina första inlägg i den här bloggen.

Berättelsen om Brita Bååts besök på de dödas mässa skiljer sig lite från den version jag har har delat med mig av, men  grundstommen är den samma. Denna berättelse utspelar sig har även minst två andra platser som den sägs härstamma ifrån.  Via den här länken kan ni läsa fullständiga berättelsen om Brita Bååt och De dödas julotta. Här är en förkortad variant:

En julaftonskväll bad Brita kammarpigan att väcka henne tidigt så att hon skulle hinna till julottan. När hon vaknade såg hon ut genom fönstret och märkte att det lyste i Ängsö kyrka som ligger intill slottet. Hon trodde att kammarpigan hade glömt att väcka henne, och skyndade sig till kyrkan i tron att julottan hade börjat. När hon öppnade dörren till kyrkan mötte hon en massa benrangel som höll mässa i kyrkan. Två vålnader som enligt berättelsen skulle ha varit hennes döda män anföll henne. Den ene slängde med värjan som träffade Brita Bååts slöja och den andre slängde en stor sten som missade henne. Chocken gjorde att hon svimmade och tre dagar senare var hon död. Värjan finns fortfarande i kyrkan och den stora stenen är inmurad i kyrkogårdsmuren.
Sophie Piper, målad av Carl Fredrik von Breda

Det sägs att man kan se en kvinnlig skepnad som drar med fötterna genom Kungarummet och in i stora balsalen klockan åtta på kvällarna. Detta sägs vara Brita Bååt som går igen...

Hunden Cottilon - Till sist har vi slottets trogna spökhund Cottilon som sägs ge sig till känna genom ett raspande ljud i stora matsalens golv. Det har hänt att man har sett Cottilon när hon springer från stora matsalen in i salongen. Cottilon sägs ha varit Eva Sophia von Fersens (1757-1816) hund. Vid ett av hennes besök till Ängsö slott dog Cottilion "vid sin härskarinnas fötter" som det står på franska på hundens gravsten.

/Markus

torsdag 9 augusti 2012

Onryō - Legenden bakom skräckfilmsklyschan

Från filmen Ringu
Visst har man nästan tröttnat på bleka spökkvinnor med långt svart hår som hänger ner framför deras ansikten vilket gör dem helt sjukt läskiga? Jepp, de är vanligt förekommande, men förmodligen just för att det fungerar som skräckfilmsmoment. I alla fall på mig... Jag har nog inte tröttnat på dem.

Den första filmen som jag känner igen där denna typ av skräckfilmsspöke ingår är den japanska filmen Ringu från 1998, vilken senare kom att nyinspelas i en minst lika otäck merikansk version med bla. Noami Watts. Det finns säkert äldre filmer med dessa spöken, men jag tror att det kom att bli en rikig klycha under 2000-taler, både i asiatiska skräckfilmer och i amerikanska.

Har man sett en del asiatiska skräckfilmer så förstår man snart att denna del av Världen har en betydligt bredare spökhistoriekultur än vad vi har. Japanerna behöver inte hitta på saker och ting utan kan använda sig av spöken från den japanska traditionen. Vad de flesta säkert inte känner till är att dessa svarthåriga spöken härstammar från en gammal japansk legend, Onryō (är osäker på hur det uttalas).


Onryō är hämndlysten ande i japansk mytologi. Det finns manliga spöken av denna typ, men vanligast är det med kvinnliga onryō. Detta spöke var kraftlöst som levande och blev ofta bedragna av sina manliga älskare. Som spöken blir de starka och hämndlystna. Enligt traditionen så är det just törsten efter hämnd som driver andar att bli till en Onryō.

Men vad är då grejen med håret som härjar fritt på dessa spöken? Kanske kommer detta av att de japanska kvinnorna enligt gammal tradition bara släppte ut sitt långa hår en enda gång. När de låg döda i sina gravar...  

/Markus