Leta i den här bloggen

söndag 26 augusti 2012

Spöken på Gotland - Mer än bara Bysen

Jag är född på Gotland och bodde där till jag var fjortonårig slyngel och vet att det finns mången spökhistoria från olika platser på ön. Vid varje skolresa om det så var till Ringmuren, Kalkbrottet i Bläse, Gotska Sandön, Karlsöarna, Stavgard eller Petesgården m.m så fanns det alltid spökhistorier kopplade till platsen, tyvärr inga som jag direkt kan komma ihåg, därför måste jag ju går ut och söka!

När jag söker efter spökhistorier eller spökplatser från Gotland så kommer jag alltid först till information om "Bysen". Till och med i den fantastiska ungdomsboken "Svenska spökguiden" (Dan höjer har varit med och knåpat ihop, men har lyckligtvis inte några av sina egna verk med i denna bok) tar upp flera spökplatser i Sverige med när det kommer till lilla Gotland... Bysen! Allvarligt? Kan det stämma? Har vi bara Bysen? Det kan väl inte handla om att det är en isolerad ö, eller är det så illa? Författaren påstår att man har åkt runt i Sverige och besökt olika ställen som sägs vara hemsökta och så nämner de bara Bysen när de besökt Gotland. Hmm...

Nu kan jag ju såklart inte bara hoppa över Bysen då det finns många där ute som inte har koll på vad det rör sig om.

Bysen är ett skogsväsen på Gotland som lockar människor att gå vilse i skogen, ställer till förtret för skogsarbetarna, försenare transporter, välter timmerlass och många fler andra busstreck. Detta skogsväsen kallas för Bysen och är skogens och naturens bevarare. Han är en liten gubbe som är gråklädd och kan även ibland ha en röd stickmössa. Han brukar även bära på en yxa. Bysen kan även uppträda som en stubbe eller någon annan skogsvarelse.

Bysen är en mänsklig varelse som har begått något brott under sin livstid, som oftast är kopplat till skog och mark, och som nu är dömd att vandra på jorden i evighet. Han kan t.ex. ha lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som markerade gränsen mellan två ägor. Nu har han alltså fått som straff att gå längs den orätta markgränsen och flytta alla pinnar som är fel. Det sägs att man kan höra Bysen gå och mumla: ”Här är rätt, här är orätt.” 
Om en människa går efter honom och flyttar de orätta gränsmärkena till rätt ställe så kan han få frid. Bysen har även i uppgift att avverka Gotlands skog, men det går långsamt. Ibland blir det bara ett träd per sekel.

Ska det berättas om hemsökta hus på Gotland så ska man nog överlåta detta till en som har något att berätta, som exempelvis en gotlänning! Ulf Palmenfelt är professor i etnologi vid Högskolan på Gotland. han har också en professorstitel i folkloristik från universitetet i Bergen. Som folklorist har han arbetat mycket med berättande från äldre tiders folksägner till våra dagars gåtor, vitsar, spökhistorier och Bellmanvitsar. 
Ulf Palmenfelt gav 2005 ut något så fantastiskt som "Spökplatser på Gotland"!
Hur som helst, jag ska ändå se vad jag kan hitta i mitt egna sökande efter Gotländska spökplaster.

Såklart har vi ju det ganska kända Marteboljuset som lockar såväl spökfantaster som ufofantaster. Ljuset på Martebomyr är ett fenomen som är känt sedan början av 1900-talet. Fenomenet har beskrivits på lite olika sätt som bland annat starkt lysande sken, ljusklot som växer eller eldstänk som tycks vandra på vägen. Ibland syns ljuset även vid kanalen som korsar vägen Martebo ligger cirka tre mil norr om Visby.

Då ljusfenomen och utomjordingar är något som jag inte engagerar mig i så håller jag mig till spökerier och lyckligtvis så finns det en sådan om ljuset i Martebo.

Många historier berättas om ljuset, men en berättas mer än andra. Det var fadern Knut Stare som var ensam hemma med sin femårige son när några soldater kom till torpet och ville ha mat och dryck. Fadern var tvungen att skåla med alla soldaterna, han blev full och somnade. När han vaknade var både soldaterna och pojken borta, han återfann aldrig sonen. Det sägs att det är fadern som går runt i mörkret och letar efter sin son...

Något som jag inte kände till är att vi faktiskt har en herrgård på Gotland. I Katthammarsvik i Östergarns socken finner vi den gamla herrgården Katthamra gård. Delar av de nuvarande byggnaderna härstammar från medeltiden. Den förste kände ägaren var kommendanten på Visborgs slott, Peder Fleming, som köpte gården 1652. I slutet av 1700-talet övertogs Katthamra av affärsmannen Jacob Dubbe som i början av 1800-talet sålde gården till sin svåger Axel Hägg, vars ättlingar behöll gården i 150 år. 1997 förvärvades Katthamra Gård av Jakob och Lotta Gustafson. 


Självklart så är det inte en herrgård det inte finns herrgårdsspöken! De tidigare ägarna, Drake af Hagelsrum, skall ha sett en skuggfigur sväva förbi i ett av rummen på herrgården. De som varit på herrgården och bott där tillfälligt säger sig ha hört släpande steg, underliga och oförklarliga dunsar uppe på övervåningen.
Man tror att spöket är en piga som en gång hade tjänat på gården.

Om nätterna har man sett en ung kvinna gå omkring i parken med ett barn i famnen. Även detta spöke sägs vara en av herrgårdens forna pigor. Hon kommer tillbaka varje natt för att ta hand om sitt barn hon själv mördat och grävt ner i parken någonstans därför att barnet var oönskat.

Vi stannar kvar på östra sidan av ön och besöker Strandridaregården på Kyllaj som idag är ett museum.  Den välbevarade strandridaregården från 1700-talet bestod ursprungligen av sju byggnader. Nu återstår boningshuset med fullständig inredning, brännvinsbränneriet med drängkammare och en tullbod. På 1700-talet kom officern Johan Ahlbom till Kyllaj som strandridare vilket var en titel på en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera rikets sjögräns.Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän.. Det innebar att han ansvarade för tullkontroll och kustbevakning. Senare gifte han sig, köpte gården och startade kalktillverkning. I anslutning till gården finns kalkugnar och en utskeppningshamn.

Det berättas, att Ahlbom gärna ställde till med fest med många inbjudna, däribland gamla krigs-kamrater. Och det lär ha gått vilt till. Enligt vissa berättelser finns ett lik gömt i husets källare. Det ska ha varit en man som dödats i en nattlig duell. Men andra historier berättar att det är Ahlbom själv, som begravts där. Vem det än är, så lär denna person spöka på gården.

Det sägs också att man absolut inte får ta något från Strandridaregården.Skulle man göra det kommer man att drabbas av olycka. Det finns berättelser om hur den som gjort det, skadats allvarligt eller till och med dött.


Bläse kalkbruksmuseum är ett industrihistoriskt museum på nordvästra Gotland. Här var jag på skolresa när jag gick i mellanstadiet... Eller om det var högstadiet... Många år sedan.

Bläse Kalkbruk etablerades 1849. Det började med en inventering av den gotländska stenindustrin, som gjordes av Gotlands Fornsal och som ledde till en utställning och en motion i kommunfullmäktige i Gotlands kommun om att bevara en arbetsplats som industriminne.

Museet visar stenhuggeri, kalkbrytning och kalkbränning samt Gotlands längsta järnväg med trafik med diesellok, ånglok och modifierade gamla stenvagnar. Banans längd är 2,2 km och spårvidden 600 mm.

Såklart har kalkbruksmuséet sitt alldeles egna spöke, Tysko, som hon kallas. Enligt uppgift var hon piga på bruket och kom från Tyskland, där av namnet. Många har hört "Tysko" tassa omkring på museet. Någon mer info om detta spöke hittar jag tyvärr inte.

En del undrar kanske varför jag inte har nämnt Takstainarn som är ett av Gotlands läskigaste spöken. Jag skrev ett inlägg om honom för längesedan, här har ni det!

/Markus

1 kommentar: