Leta i den här bloggen

onsdag 25 december 2013

Läskiga julklappar och märkliga tomtemöten

God jul mina vänner! Hoppas ni har haft det trevligt och att ni har fått fina julklappar! Det har jag fått, varav två av dem var spökrelaterade, en Ghost Face-flasköppnare och ett sån där skitläskigt porträtt som ändras beroende från vilket håll du ser det:


Tekniken bakom dessa foton kallas "lentikulärt tryck" vilket är en tryck-teknik som kan ge lite olika effekter. Vad ni inte ser om ni inte tar en väldigt nära titt på porträttets yta är att den inte är slät utan är liksom räfflat i lodräta linjer. Detta är, utan att krångla till det ytterligare, ett plastskikt med små längsgående linser (bilden till vänster). I detta fall handlar det om två bilder vilka syns på varannan lins.


Men nu måste jag ju såklart dela med mig lite mer av "Juldags-spökerier"! Jag hittade ett inlägg på en amerikansk sida där vuxna människor delar med sig om märkliga möten med Tomten från sin barndom. Här är berättelserna fritt översatta av undertecknad:

Det finns många fullvuxna, mogna, logiskt tänkande vuxna som kan svära att de som barn faktiskt såg Jultomten i sina hem på natten till juldagen. Här är bara några av dessa berättelser:

Jultomten fyllde våra strumpor

När jag var nio år gammal (jag är 30 nu) så hade jag väldigt svårt att somna på julaftonskvällen för att jag var jätteglad över presenterna som jag skulle få och undrade om mina föräldrar hade något att göra med de presenter som jag fått från Tomten året innan. Det var dessutom en ganska varm natt då jag bodde i inte allt för köldslagna Texas, så jag blev törstig och ville dessutom spionera ifall Tomten skulle komma.

Jag klev ur sängen och öppnade min dörr för att se till att ingen var ute i vardagsrummet. När jag öppnade dörren, såg jag hur någon stod och hukade sig i vardagsrummet, när han sedan stod upprätt så såg jag, det var Jultomten som var klädd i röda och vita kläder! Men vad som jag tyckte var konstigt var att jag kunde se julbelysningen från trädet skina igenom honom. Han började plocka ner våra julstrumpor och placerade dem på vardagsrumsbordet. När han skulle ta ner nästa strumpa så stängde jag dörren och hoppade i säng.

Nästa morgon berättade jag för min syster vad jag hade sett . Jag berättade för henne att han hade lagt strumporna på bordet. När vi gick in i vardagsrummet så låg, mycket riktigt, strumporna på bordet i vardagsrummet. Vi tittade på varandra och frös till för ett ögonblick. Från och med den gången har jag berättat för alla jag känner att jag tror på Tomten! / Misty G.

Tomten och tomtenissen

Det hände i närheten av Seattle, Washington på julafton 1957 eller '58. Min mamma stod vid köksfönstret när hon skrek till min syster och mig (åldrar runt 5 och 7) för att komma och titta. Där ute såg vi en tomte och en tomtenisse som hade med sig en stor brun väska. De var påväg längs med gatan utanför och min pappa sprang ut för att fråga om de inte kunde "tomta" för oss barn, men när han väl kom ut så fans de inte där, de hade försvunnit! / SkittySKat.

Jultomten vid sovrumsdörren

Det var julafton 1961 och vi bodde i Boardman, Ohio. Jag gick och lade mig på julaftonskvällen och somnade. Men så vaknade jag, minns inte hur mycket klockan var, men jag vet att det var väldigt sent när jag vaknade då det var alldeles tyst. Jag stirrade på sovrumsdörren, det var som om någon var där ute. Dörren öppnades långsamt och jag kisade med ögonen för att mina föräldrar inte skulle komma på mig vara vaken mitt i natten.

Jag blev så förvånad och faktiskt ganska rädd över vem som öppnade sovrumsdörren, för det var inte mamma eller pappa. Istället var det en man klädd i en röda kläder och svarta stövlar. Han hade ett vitt tyg knuten runt midjan, ett långt vitt skägg och en tomteluva på huvudet. Än i dag, om jag blundar, så kan jag se honom, sådant intryck gjorde han på mig. Han stod där och tittade på mig i några sekunder och gick sedan ut och stängde dörren om sig. Jag drog täcket över huvudet ett tag - jag var så rädd! Efter ett tag tog jag mig mod för att titta om han var kvar, men allt var som vanligt. 

Nästa dag frågade jag min mamma om hon eller min far hade varit uppe nånting på natten. Min mamma sa nej för just denna natt var den första natten på länge som mamma fick sova en hel natt då min syster bara var fyra månader gammal. De var båda utmattade av en ständigt vaknande unge att både mamma och pappa sov djupt hela natten.

Så jag vet inte vem eller vad som tittade in på mig den natten. När jag berättade för min mamma att jag hade sett Jultomten så blev hon riktigt arg på mig och sa till mig att det bara var drömmar och tramsig inbillning. Men jag vet vad jag såg... det var Jultomten. Jag svär att det här är sant! Jag vet att jag inte drömde. / Karrie K.

Till sist har ni här en hälsning från Tomten!

/Markus

"I see you when you're sleeping..."


måndag 23 december 2013

Poveglia - En ökänd ö i Italien

En intressant grej dök upp i loggen på Facebook, en bild med text som en kompis taggade mig i pga mitt spöklika intresse:


Såklart blev jag nyfiken, vad var detta för "spök-ö"? Detta googlade jag snart reda på med söket "haunted island italy" där de allra flesta träffarna handlade om Poveglia, vilket är en liten ö som ligger mellan Venedig och Lido i norra Italien. Öns ökända historia började åren 541–542 då den Justinianska pesten härjade. Romarna löste rpoblemet med att separera de sjuka från de friska genom att placera alla pestsmittade på Poveglia där de levde ut de sista av sina eländiga liv tillsammans.

När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare så använde man, återigen vid flera tillfällen genom åren, ön för samma ändamål. Man skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där.

Ända in på 1900-talet använda man ön som karantänplats, men 1922 upphörde detta då man anlade ett mentalsjukhus vilket kom att vara i drifr fram till 1968 då ön helt övergavs. Idag ägs Poveglia av den italienska staten och att det är förbjudet att besöka ön är inte sant. Faktum är att det är lätt att besöka ön för "spökjäga" och att fotogradera m.m. Man kan ta sig dit på ca 10 minuter men det sägs att det kan vara ganska dyrt, men långt ifrån omöjligt.

En legend om mentalsjukhuset är om en ondsint läkare som ska ha torterat, slaktat, och som även åt många av patienterna. Läkaren bestämde sig för att ta sitt liv genom att hoppa från klocktornet. Dock överlevde han fallet men det sägs att han istället blev strypt av en dimma som kom upp från marken. Man tror att denna dimma var alla de patienter som han hade dödat.

På grund av öns turbulenta historia har den varit med på det paranormala reality-shows som Ghost Adventures and Scariest Places on Earth
Här nedan har ni hela episoden från tv-serien Scariest Places on Earth.

/Markus

fredag 20 december 2013

Guillermo del Toro berättar om självupplevda spökerier

Under inspelningen av Hellboy II: The Golden Army
Känner ni till den mexikanske filmskaparen Guillermo del Toro? Om inte så känner ni kanske igen filmer som han har gjort, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army, Blade II och Pans labyrint. Enligt mig och många, många andra så är del Toro en kung på att skapa filmmonster! Detta förstår ni om ni ser introt till Simpsons-avsnittet "Treehouse of Horror XXIV". Det är del Toro som har regisserat introt och där kan man se en mängd klassiska filmmonster och monster från alla hans egna filmer:


2001 gjorde del Toro en magnifik spökskräckis, El Espinazo del Diablo, mer känd som The Devil's Backbone. Filmen är spansk/mexikansk spökhistoria som utspelar sig under spanska inbördeskriget (1936–1939). Den Föräldralöse Carlos anländer till ett barnhem mitt ute i öknen. En odetonerad bomb har borrat sig ner på innergården och vittnar om farorna ute i landet. Men Carlos märker snart att även barnhemmet döljer sina hemligheter. En pojke är försvunnen och de andra barnen viskar om ´den som suckar´.
Vad jag inte kände till var att del Toro skrev manus till denna film starkt inspirerad av egna erfarenheter av det paranormala. Detta måste vi ju få berättat för oss! Bloggen Io9 som fokuserar på ämnen som science fiction, futurism och framsteg inom vetenskap och teknik gjorde en intervju med Gulliermo del Toro som bland annat handlar om just dessa erfarenheter och bara för att jag är så snäll så delar jag här med mig en översättning. 
Här har ni hela intervjun.

/Markus

När du skriver manus till paranormala filmer, läser du om många verkliga paranormala vittnesmål? Hur går du till väga för att hitta dessa?

Jag har ett otroligt stort bibliotek, eftersom jag har varit i den här sortens saker sedan jag var liten. Jag har haft väldigt få övernaturliga upplevelser. Jag har aldrig sett ett spöke, men vid två tillfällen har jag hört spöken. I hela mitt liv har jag medvetet bott i det hemsökta rummet på hemsökta hotell, överallt jag reser. Jag har stannat kvar i övergivna hus. Det är en av de största ansträngningar i det mänskliga sinnet: att ta reda på vad som händer efter döden. Jag har läst en hel del och jag har ganska tidiga manuskript eller texter från 1700-talet som beskriver en hel del övernaturliga situationer.

Hur gammal var du när du hade dina övernaturliga upplevelser ?

Jag var ungefär 11 eller 12 första gången och jag var 45 den andra gången. Ingenting där i mellan.

Du hörde spöken. Hur lät de? Talade de till dig?

Tja, den första gången jag var i ett rum som jag hade ärvt. Min farbror hade gått bort, och det hus som vi bodde i hade ett gästrum. Min farbror gick bort, och min bror som hade fyllt 15 eller 16 ville ha mig ut ur sitt rum så min mor lät mig bo i gästrummet där min farbror hade bott när han levde.

Min farbror och jag hade gjort en deal, eftersom han var en av de tidigaste influenser för mig så pratade vi mycket om det paranormala och det övernaturliga och allt det där. Han sa till mig att om och när han dog så skulle han komma tillbaka och låt mig veta om det är något annat efter detta liv. Så var det ett par år efter att han hade dött. Jag tänkte inte på det, jag gjorde mina läxor, TV:n var på och snart började jag höra en röst, en röst som andades och suckade riktigt nära mitt öra. Det var långa suckar fyllda med sorg. Jag fick inte panik. Jag försökte söka en logisk förklaring till var ljudet kom från, och vad det var. När jag gick runt i rummet, märkte jag snart att rösten hela tiden var bredvid mig. Detta pågick i ungefär fem minuter. Det var först i de sista sekunderna som jag kände igen rösten som min farbrors. Efter detta rusade jag ut ur rummet. Det var första gången.

Den andra gången var 2009 på Nya Zeeland när jag började att arbeta med The Hobbit (del Toro lämnade projektet som istället övertogs av Peter Jackson). Vi åkte till ett ställe som heter Waitomo, vilket är känd för sina grottor. I vanlig ordning så letade jag på ett hemsökt hotell med ett hemsökt rum. Hotellet var tomt eftersom det var utanför säsongen så detta stora hundraåriga hotell var helt tomt förutom åtta personer som var i mina kollegor och jag. När vi kom till hotellet så frågade jag specifikt om att få bo i det hemsökta hotellrummet.

De gav mig nyckeln, och ingenting hände förrän omkring - tala om klyschor - midnatt.
Waitomo Caves Hotel är mycket riktigt hemsökt som del Toro berättar.
Jag ska berätta mer om detta hotell i nästa inlägg.
Runt midnatt började jag höra en kvinna skrika fruktansvärt, som om hon skulle mördas. Liksom vid det som hände när jag var ung så drabbades jag inte av panik. Jag trodde att det förmodligen var någon i gänget som ville skoja med mig genom att försöka skrämma mig. Jag började försöka ta reda på varifrån skriket kom ifrån. Snart upptäckte jag att det kom från ventilationsschaktet som ledde direkt till källaren. Det var då som jag började bli skrämd, men jag lämnade inte rummet. Så småningom slutade skriken men efter fem minuter hörde jag det mest hjärtskärande och höga jämmer från en manlig person. Rösten var full av ånger och sorg och den kom från samma ställe.

Jag blev väldigt skrämd av detta så för att fokusera på något annat öppnade jag min MacBook och tog på mig hörlurarna och plöjde i genom hela den säsong av tv-serien The Wire som jag hgade laddat ner. Jag sov inte en enda sekund den natten...

onsdag 11 december 2013

Porträttet

Jag är som jag nämnt tidigare född och uppvuxen på Gotland men då min mamma härstammar från Västerbotten och har en del sameblod i sig så ville hon gärna ha sin lilla samiska hörna. Huset vi bodde i var stort och vi hade en ganska lång hall som sträckte från vardagsrummet bort till trappan som ledde upp till mitt och syskonens sovrum. Längs hallen till vänster när man kom ut från vardagsrummet hade vi först dörren till köket, toaletten och sedan, som sagt trappan upp till våra rum. 

Till höger när man kom ut från vardagsrummet så hängde det en del gamla samiska prylar, samt detta porträtt av en äldre samekvinna. När man gick ut från vardagsrummet kunde man känna hur hon stirrade på en... och värst var ju såklart när man skulle mot vardagsrummet och man kände hur hennes ögon följde varje steg man tog...

Så här beskriver min syster som är några år yngre än mig detta porträtt:

"Inte konstigt att vi var vettskrämda. Kommer speciellt ihåg när jag hade glömt mitt täcke nere i soffan och var tvungen att gå ner och hämta det. Det innebar att gå i den låååånga hallen och ha denna tavla stirrandes på en. Bara att springa."

Detta var visserligen inte direkt ett hemsökt porträtt även om vi många gånger har känt så...  jag kommer ihåg att mamma höll med oss att den faktiskt var lite skrämmande då hon själv sa "hon har elaka ögon"...

Jag kom att tänka på detta porträtt när jag råkade hitta en självupplevd berättelse från 2011 som en ung kanadensisk tjej har skrivit som handlar om ett läskigt porträtt.

/Markus

Min berättelse börjar på en vacker dag på campingplatsen Pine Ridge Park som ligger två timmar utanför Ottawa. Jag hade tidigare varit i Quebec och Nova Scotia eftersom jag besökte några släktingar och för att min tremänning skulle gifta sig, därför hade min farbror bokat stugor till både anhöriga till bruden och brudgummen några dagar innan vigseln för att att vi skulle lära känna varandra innan den stora dagen.

Min tremänning och hennes man, min farbror och hans fru, hans hustrus syster och pappa, min farfar och jag, alla stannade i en stuga med namnet "1820" tills resten av familjen kom. Stugan var mycket rymlig med massor av mycket gamla möbler, det enda som var modernt var apparater i köket och tv-apparater.

Då jag är lite av en kläd-och-smyckes-nörd så var det ett fasligt jobb att få upp min stora resväska upp på övervåningen där jag skulle bo. När jag väl kom upp dit var belysningen riktigt svagt och jag fick en märklig känsla av starkt obehag. Jag satte snabbt ner min resväska i rummet och rusade tillbaka ner igen.

När jag kom in i vardagsrummet lade jag märke till ett stort porträtt på väggen föreställande en kvinna i trettioårsåldern med ett ganska strängt ansiktsuttryck. Detta porträtt skrämde mig ännu mer än att vara på övervåningen då jag kände som om hennes ögon följde mig hela tiden. Jag bestämde mig för att sitta med ryggen mot porträttet för att försöka få mig att tänka på något annat. En minut senare fick jag ett SMS från min mamma som frågade hur stugan var. Jag svarade "Det är bra men det finns en tavla med en kvinna på som ger mig kalla kårar." Jag kände nu att jag inte hade lust att vara på övervåningen ensam.

Den första natten kände jag mig mindre rädd eftersom jag hade ett ganska mysigt rum med en otroligt skön säng. Jag kände mig lättad inför nästa natt eftersom min farfar och jag skulle få skifta stuga eftersom resten av familjen var på väg upp. Tråkigt nog kunde vi inte få tillgång till denna stuga förren efter ytterligare en natt vilket oroade mig då jag skulle bli tvungen att sova i den läskiga korridoren med trappan alldeles intill och det läskiga porträttet där nere vid trappans slut.

Nästa dag frågade vi några i personalen om stugans historia. Det visade sig att stugan ursprungligen kom från Algonquin Park som är tre timmar utanför Ottawa. Man hade monterat ner stugan bit för bit och sedan återuppföra den på denna campingplats. Porträttet fanns i den gamla stugan och följde helt enklet med till Pine Ridge Park tillsammans med stugvirket. Ingen vet vem kvinnan på portättet var, vilket gjorde det hela ännu mer mystiskt. En av de anställda nämnde att när hon höll på att städa stugan för nästkommande gäster upp platsen och förbereda den för nästa uppsättning av gäster så kände hon hur kvinnans ögon tycktes följa henne varje gång hon passerade porträttet. Jag kände mig så lättad över att jag inte var den enda som upplevde detta konstiga fenomen.

Det var svårt att sova den natten natten. Ju tystare det blev desto mer rädd blev jag och när klockan var omkring ett på natten var det dödstyst i stugan. För att lugna mina nerver så kollade jag på ett avsnitt av Gossip Girl som jag hade laddat ner på den. Helt plötsligt kunde jag inte tro mina ögon, bara en halv decimeter från mig svävade porträttkvinnans stirrande ansikte in i mina ögon. Jag blev skräckslagen och försökte skrika men jag kunde inte. Jag stängde snabbt mina ögon och när jag åter öppnade dem, var hon borta. Jag drog täcket över huvudet och fortsatte att titta på Gossip Girl, allt för att slippa tänka på vad som hade hänt. Nästa dag försökte jag att hålla sig borta från stugan så länge som möjligt . På eftermiddagen flyttade vi till den nya stugan. Den läskiga känslan hade försvunnit och jag trivdes betydligt bättre i den nya stugan.

Sedan den dagen undrar jag varför kvinnan visade sig för mig . Kan det bero på att hon inte ville ha mig där? Vem vet... Jag skulle uppskatta om någon kom med en bra förklaring.

Tack för att ni tog er tid att läsa min berättelse,

Daisy

tisdag 3 december 2013

Gästgivargården

I boken "Möten med de döda" av Solveig Almqvist, finns en berättelse som utspelade sig i början av 1800-talet och berättar om en en trettonårig pojke, vi kallar honom Emil, som var skjutspojke på en gästgivargård. Hans sovplats var ute i en bod på gården. Nu hände det sig att en "knalle" tog in på gästgiveriet. 

Skjutspojke
"Knallen" var ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. Allmogen där började vid 1500-talets mitt gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän. Denna handel upphörde omkring år 1900.

Knallen var mycket sjuk och blev ännu sämre, och man skickade efter traktens kloka gumma, som dock ingenting kunde göra. Knallen fick ta Emils säng, och skjutspojken gjorde så gott han kunde för att hjälpa den sjuke, passade upp på honom och sprang ärenden bland annat. Knallen var tacksam och sa till Emil "Du ska få någonting av mig du, antingen jag lever eller dör". 

En kväll såg Emil att knallen var på väg att gå över gränsen och hämtade gästgivaren som tillsammans med sin fru satt hos knallen tills han dog. Ett par bräder bars in och placerades över ett par stolar. Liket lades på bräderna och täcktes över med ett lakan. När natten fallit tyckte Emil att han hörde ljud från den döde. Han närmade sig försiktigt och hörde då knallen viska "Du ska få någonting av mig, du". Något mer hände inte den natten. 

Knallen kom i jorden, men några nätter senare kände Emil att någon rörde vid hans arm. När han såg upp stod den döde knallen där bredvid sängen och pekade på en av påsar belamrad hylla ovanför sängen. Därpå försvann han. På morgonen undersökte skjutspojken hyllan och hittade bakom alla påsarna 20 tiokronorssedlar ombundna med ett snöre. Knallen hade hållit sitt löfte till skjutspojken som tagit hand om honom på dödsbädden.

/Markus

måndag 25 november 2013

Hemsökt museum i Italien

Jag råkade av en händelse hitta en artikel från 2011 om ett hemsökt museum i Italien där spöken terroriserar den renovernade byggarbetarna. Låter inte det spännande så säg? Här har ni artikeln från Metro:

/Markus

Italienska byggarbetare som arbetar med att renovera ett arkeologiskt museum i Neapel har nu gått ut i strejk. De hävdar nämligen att byggnaden är hemsökt – och vägrar plocka upp sina verktyg tills arbetsvillkoren förbättras.

Männen berättar att de hört rysliga skrik, upplevt kraftiga temperaturskillnader – och även sett spöken, skriver den italienska tidningen Il Mattino.

När arkitekten Oreste Albareno, som styr renoveringen, blev varse om strejken avfärdade han arbetarnas upplevelser som rent båg:

– Jag sa att det inte fanns några spöken och att de skulle fortsätta arbeta, säger han till Il Mattino.

Men det var lönlöst. Männen var övertygade om att något övernaturligt strök omkring på platsen. I ett sista desperat försök att få igång arbetet beslutade Albareno sig för att spendera en natt i museet tillsammans med hantverkarna. Nu är dock även han övertygad
om att platsen är hemsökt.

Efter att ha lyckats fånga vålnaden av en liten flicka på bild rådde det inte längre några tvivel. Museets påstådda besökare var ett faktum:

– Det är en flicka på kortet, men det var inga barn där. Byggnaden har hög säkerhet, så det finns inte en chans att någon skulle ha kunnat smyga sig in, förklarar han.

Nu har man bjudit in ett antal experter på paranormala fenomen från hela världen i hopp om att komma till botten med mysteriet. Utredningen inleds i september i år.

Jag hittar yvärr ingen information om hur utredningen gick.

Haunted Strängnäs

En bloggläsare frågade om jag kände igen några hemsökta platser i Strängnäs kommun och jag då genast att googla... och googla... och googla... Jösses! Strängnäs tycks ha liknande problem som Gotlands kommun när det gäller spökplatser, de finns, men det är svårt att hitta information om dem. Det jag har lyckats hitta i Strängnäs kommun är två slott och en herrgård. Om någon känner till fler platser så får ni gärna höra av er!

Gripsholms slott


Omslutet av Mälarens vatten höjer sig Gripsholms
slottstorn över småstadsidyllen Mariefred.
I Mariefred hittar vi Gripsholms slott som är känt som Gustav Vasas slott vilket han grundade slottet 1537. Slottets mest berömda 1500-talsgemak är Hertig Karls kammare som är en av landets mest välbevarade interiörer från denna epok. Under stormaktstiden genomfördes betydande om- och tillbyggnader på uppdrag av drottning Hedvig Eleonora. Till sevärdheterna hör en av Europas mest välbevarade 1700-talsteatrar, som Gustav III lät inreda i ett av slottets runda renässanstorn. Gripsholms slott är också internationellt känt för sin stora porträttsamling med porträtt av betydande personer från Gustav Vasas dagar ända fram till vår egen tid.

En natt på 30-talet vaknade majorskan Nordenankar i ståthållarflygeln av att vredet till sängkammardörren gnisslade. Hon väckte sin man som var slottsförvaltaren, och de såg båda hur dörrhandtaget sakta rörde sig. Båda trodde att det var en inbrottstjuv det rörde sig om. Slottsförvaltaren beväpnade sig med sitt tjänstevapen och smög fram till dörren och öppnade den hastigt... Men det fanns ingen där. Ingen levande själ syntes till. Men nu rörde sig dörrvredet till nästa rum! Nordenankar lyste sig från rum till rum: samma fenomen, men någon naturlig förklaring fick man aldrig... Kanske var det slottets spöke Den grå damen som var i farten?

När jag söker information om detta spöke så återkommer påståendet att m
an tror att den grå damen tros vara Kristina av Holstein-Gottorp, Karl IX:s andra maka. Hon hade slottet som änkesäte efter Karls död 1611 och dog själv här på slottet 1625. En spökhistoria må kunna vara påhittad, men när historisk fakta är det så blir jag bara less. Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp levde och dog på Nyköpingshus och inte på Gripsholms slott. Kan hända att jag kommer att studera denna medeltida borg i Nyköping, men det blir ett senare projekt.

En blå jungfru har stundom skymtat i slottets nedervåning. Hennes klänning var lång och vacker och verkade renässans. En dag fann man precis en sån klänning i en kista, efter den dagen har hon inte synts till.

Konsthistorikern Gregor Paulsson (1889-1977) hade seminarier på slottet. På nätterna hade det hänt att han kunde vakna av en ljudligt dongande klockklang. Men någon klocka fanns inte i trakten, än mindre inne i huset.


Mälsåker


Mälsåkers gods ligger i Ytterselö socken på Selaön, 12 kilometer norr om Mariefred och ca 5,5 kilometer nordost om Stallarholmen. Godset har en slottspark vid Björkfjärden som är Mälarens största fjärd. Sommartid är slottet öppet för konserter och visningar.
Bilden är tagen i Kyrksalen sekelskiftet 1800-1900-talet. 
Spöket bär på bilden 1600-tals kläder.

Slottet byggdes på 1600-talet av friherre Gustav Soop, en av landets rikaste män, nära vän till Karl X. Han dog innan bygget var klart, hans dotter ärvde och gifte sig Wachtmeister, deras dotter ärvde och gifte sig von Fersen.

På 1900-talet var Gustaf Åkerhielm ägare av slottet och efter hans död 1921 stod slottet obebott fram till 1943 då det köptes av den norska exilregeringen i London. Under täckmanteln "polisutbildning" användes slottet till utbildning av tusentals norska infanterisoldater - mitt under pågående världskrig och trots att Sverige var neutralt.

Den 24 januari 1945 började det brinna i vindsvåningen. De gamla takstolarna brann upp och vindens tegelgolv störtade in och förstörde därmed Carlo Caroves praktfulla stucktak i översta våningens paradrum. Slottet stod sedan länge utan tak vilket gjorde att det tog stor skada. 1951 skänktes slottet till kungliga Vetenskapsakademien och sedan 1956 förvaltas det av Riksantikvarieämbetet.

Under 1990-talet utfördes en intensiv restaurering för att sätta slottet i stånd efter de vatten- och frostskador som slottet fick vid branden 1945. Restaureringsarbetena pågår fortfarande.


På slottet ska det finnas ett speciellt rum dit en hund en gång vägrade gå in. Det ska även finnas en blodfläck på en vägg som man flera gånger tvättat bort men att den ständigt återkommit. Inte så mycket spökerier kan man ju tycka, men detta kompenceras med ett spöke fångat på bild!

Ulvhälls herrgård


Herrgården är hotell med restaurang och konferensanläggning. Huvudbyggnaden är ett tvåvånings stenhus omgivet av en stor park vid Mälaren. Den byggdes 1790 av David af Sandeborgs dotter och hennes man Carl Johan Gyllenborg.
Ursprunget till Herrgården var några mindre gårdar vid Finninge och Larslunda som riksamiral Karlsson Gyllenhjelm lade under sig på 1600 talet. År 1609 blev Laurentius Paulinus Gothus biskop i Strängnäs och köpte då hela finninge by för att skapa sig ett säteri.

Jag har svårt att hitta information om spökerier på herrgården, men ni behöver inte gå tomhänta då det finns en intervju från Sveriges radio med en tjej som jobbar på herrgården.

Lyssna: Spökena på Ulhälls Herrgård

Som sagt, är det någon som vet om det finns fler spännande berättelser från Strängnäs så får ni gärna höra av er!

/Markus

söndag 17 november 2013

Jack the Ripper

Enligt populärkulturen så är det ungefär så här de flesta ser
honom, i hög hatt och lång svart kappa bärande på något
som liknar en läkarväska. Men enligt flera vittnen så ska
vara en mansperson klädd i skärmmössa och sjömansrock.
Jag har tidigare pratat om en del hemsökelser kopplade till seriemördare som till exempel Madame Delphine Lalaurie och Herbert Baumeister, men det finns en som förmodligen är Världens mest kända seriemördare - Jack the Ripper! De allra flesta har nog hört talas om Jack the Ripper, eller Jack uppskäraren som är den svenska översättningen, men för er som inte vet vem detta var så ska jag nu berätta för er.

Jack uppskäraren är nog inte bara världens mest kända mördare då historien om honom är en av de mest berömda kriminalgåtorna då man efter över 100 år inte vet vem den skyldige var. Mellan fredagen den 31 augusti och fredagen den 9 november 1888 mördades fem prostituerade kvinnor på det mest fruktansvärda sätt. Morden utfördes kallblodigt på platser där det fanns folk alldeles i närheten. Tillvägagångssättet var att skära av strupen mycket djupt och sedan skända kropparna genom att öppna buken och skära ut inre organ. Vissa delar hade bortförts från mordplatsen - i två av fallen var livmodern borttagen tillsammans med en del andra organ. Sättet att skända kropparna på har gett upphov till teorin att “Uppskäraren” hade kunskaper i anatomi. Det förekommer även teorier om att offren först hade strypts eller kvävts eftersom offren förefaller att ha överrumplats och ganska lite blod fanns på mordplatsen.
Buck´s Row 1888

Omkring 03.40 fredagen den 31 augusti 1888 hittades den 42-åriga Mary Ann Nichols död i Buck's Row (heter idag Durward Street), Whitechapel. Hennes hals hade blivit avskuren och ryggen hade djupa huggsår samt nedre delen av buken var kraftigt uppskuren. 
Hanbury Street 29
Det sägs att personer som har vandrat på Durward Street nattetid har sett en självlysande kvinna liggandes i rännstenen, just på den plats där Mary Ann Nichols kropp upptäcktes.

Det dröjde inte länge innan nästa mord. Den 8 september 1888 omkring klockan 06.00 hittades den 47-åriga prostituerade Annie Chapman död på en bakgård till ett hyreshus i Hanbury Street 29, Spitalfields. Hon hade mördats på liknande sätt som Mary Ann Nichols om än mer uppskuren...
Det sades att hon hemsökte det område där hon mördades, många människor berättade att de hade hört skrämmande skrik och jämmer och den förvridna uppenbarelsen av Annie Chapman med sitt nästan avlägsnade huvud vilande på axeln... Idag finns inte 29 Hanbury Street kvar har sedan rivits och nya byggnader har tillkommit.

Det tredje offret var 44-åriga Elizabeth Stride som, vad många säkert inte vet, svenska, född Gustafsdotter, född 27 november 1843 i Torslanda, där hon växte upp i Stora Tumlehed på ön Hisingen, utanför Göteborg. Elizabeths kropp hittades 01.00 lokal tid den 30 september 1888 i Dutfield's Yard vid Berner Street i Whitechapel. Hennes hals hade blivit avskuren men inga andra spår av hugg hade hittats på kroppen, man tror att detta berodde på att gärningsmannen blev avbruten när en häst med vagn passerade.
Det sägs att man, under flera månaders tid, kunde höra Elizabeths skrik från platsen där hon mördats.

En del tvekade i frågan huruvida Stride verkligen var Jack the Rippers offer eller inte. Troligt är att när gärningsmannen inte hade lyckats med sin mordritual blev han tvungen att hitta ett nytt offer. Senare (inom en timma) mördades ännu en kvinna i närheten, på det mörka lilla torget Mitre Square. Detta fjärde offer var 46-åriga Catherine Eddowes som liksom iksom hos de två första offren hade fått halsen avskuren och delar av kroppen öppnad. Nerifrån och upp...
I efterhand har flera personer berättat att de om nätterna har sett Cathrine Eddows spöke irra omkring på Mitre Square, en plats som man idag lokalt kallar "Ripper's Corner".

Mary Kellys bostad på No. 13, Miller's Court
Det sista kända mordet, som även kom att vara det mest ruskiga var mordet på Mary Jane Kelly, ibland kallad "Black Mary" då hon alltid bar svarta kläder. som var yngre än de andra offren, ca 25 år gammal. På morgonen den 9 november 1888 skickade Kellys hyresvärd John McCarthy sin assistent Thomas Bowyer för att samla in hyran. Kelly låg sex veckor efter med betalningen. Klockan 10.45 knackade Bowyer på hennes dörr men fick inget svar. Han tittade då igenom det trasiga fönstret och fick se att Kellys stympade lik låg på sängen. Bowyer meddelade omgående McCartney om det inträffade som i sin tur kontaktade polisen. 

Hennes kropp var kraftigt stympad. Bland annat var båda brösten avskurna i cirkulära snitt, armarna lemlästade, inälvorna uttagna och placerade vid olika delar runt kroppen och bukens samt lårens ytterskikt var kraftigt uppskurna. Ansiktet var oigenkännligt då näsa, kinder, ögonbryn och öron så gott som helt var bortskurna. Läkare tidsbestämde hennes död till cirka 12 timmar före undersökningen och det föreslogs att de omfattande stympningarna skulle ha tagit ungefär två timmar att utföra.

Trots att byggnaden sedan länge har rivits och området har byggts om så ha många människor har påstått sig ha sett en spöklik figur vandraomkring på platsen. När huset fortfarande stod kvar har en del personer berättat att de sett en blek kvinna i svarta kläder gå in i "mordhuset". Efter en stund kunde hon ses med titta ut genom fönstret från det rum där hon mördades.

Det finns en legend om en vålnad som sägs vara Jack the Rippers spöke. Om du står på Westminster Bridge den 31 december och tittar österut just när midnatt närmar sig sågs det att du ska kunna se uppenbarelsen av Världens mest gåtfulla brottslingar. Enligt en lokal tradition så sker detta då Big Ben slår sin första inringning av det nya året, då kommer en mystisk figur plötsligt att materialiseras på räcket och ses hoppa huvudstupa ner i Themsens iskalla vatten. Legenden hävdar att detta började den stund då Jack the Ripper, år 1888, begick sig genom att kasta sig i floden från denna plats, och att varje år sedan dess har dömts att upprepa detta i vanära om och om igen...

/Markus

Skrikande Jenny


Här har ni en berättelse om ett legendariskt spöke i staden Harpers Ferry i delstaten West Virginia i USA:

/Markus


Skrikande Jenny

På 1830-talet nådde järnvägen staden Harpers Ferry. När Baltimore & Ohio Railroads järnvägsbanor var klara så övergavs de lagerhus man använt för redskap och material. Det dröjde inte länge innan fattigt folk i området flyttade in då det gav visst skydd, även på vintervindarna genomborrade varje liten öppning, och de små eldstäder som de fattiga konstruerat gjorde lite för att hålla värmen.

En mild och vänlig kvinna vid namn Jenny bodde ensam i ett av de mindre skjulen. Hon hade ingen familj och var tvungen att hitta arbete där hon kunde och ta en bostad som var tillgängligt för någon med lite pengar. Jenny hade aldrig tillräckligt att äta och på vintern var det knappt så hennes lilla eld höll henne vid liv under de kalla månaderna. Ändå höll hon humöret uppe och försökte hjälpa andra människor när de blev sjuka eller behövde mat.


En kall kväll på senhösten satt Jenny och försökte värma sig vid elden med varm buljong. En gnista flög ur elden och hamnade på Jennys kjol som fattade eld. Jenny som var så utsvulten och kall märkte inte att hennes kläder hade börjat brinna förren elden brunnit igenom det tjocka yllet och började bränna hennes hud. Hon fick panik och försökte släcka elden med buljongen vilket gjorde föga verkan. I skräck flydde Jenny från skjulet och sprang längs spåren skrikande efter hjälp medan lågorna slukade hennes kropp.

Tågstationen var inte långt borta, och instinktivt sprang Jenny mot den, i hopp om att hitta hjälp. Det dröjde inte länge innan hennes kropp ett glödande inferno. Jenny var överväldigad av smärta. Hennes skrik blev mer hemskt som hennes steg långsammare. Hon trevade blint på spåret strax väster om stationen. I sin dödskamp såg hon inte den glödande strålkastare från tåget som var påväg att passera. Hon kunde inte höra hur tåget gav ifrån sig ett skrikande bromsljud efter att tågföraren hade fått se henne. Men det var för sent. Tåget stannade in och snart var det alldeles tyst...

Man fann Jennys trasiga och sönderbrända kropp på tågrälsen. De släckte elden och bar hennes kropp tillbaka till stationen. Hon fick en simpel begravning och begravdes i en omärkt grav på den lokala kyrkogården. Inom några dagar hade en annan utfattig familj flyttade in i hennes skjul, och Jenny glömdes.
Efter en månad senare när ett tåg var på väg från väster om stationen så möttes det av en skrikande boll av eld. För sent att bromsa, plöjde lokföraren över den glödande figuren innan han lyckats få tåget att stanna. Han hoppade ner från hytten och sprang ner till spåren för att söka efter en sargad, brinnande kropp, men det fanns ingenting där. Skakad av händelsen startade han tåget igen och rullade in på stationen för att berätta om detta för stinsen. Efter att ha hört hans berättelse kom denne att tänka på den förolyckade Jenny och insåg att hennes spöke hade återvänt för att hemsöka de järnvägsspår där hon hade dött.

Det sägs att man än idag kan höra Jennys skrik på platsen. Flera lokförare som kört samma sträcka ska ha funnit sig ansikte mot ansikte med brinnande Jennys brinnande spöke som i folkmun kallas "Screaming Jenny", som för alltid försöker finna räddning vid Harpers Ferry station.

torsdag 31 oktober 2013

Happy Halloween! The Barn Dance

Så är det återigen halloween och jag har under de senaste veckorna funderat på vad jag skulle dra till med som "Halloween-special", men har inte kommit på något halloween-relaterat. Jag berättade ju om bakgrunden till Halloween samt Jack-o’-lantern förra året. Men jag lämnar er såklart inte tomhänta, för jag har nämligen hittat en trevlig spökhistoria! Det är ju såna som vi vill höra!


Logdans i början av 1900-talet.
Från Västerbottens museums fotoarkiv.
De flesta har nog hört talas om logdans som var populär förr i tiden. Namnet kommer av att de traditionellt arrangerats på logar, eller trösklador som i första hand användes vid sädtröskningen. Ungdomarna brukade samlas utomhus på lördagskvällarna under sommaren för att roa sig och dansa. Tröskladorna var ett synnerligt bra alternativ då de erbjöd tak och ett jämnt golv. Det var inte bara i Sverige som logdanserna var populära utan även på de brittiska öarna och i USA.

Här har ni en logdans-spökis från Wisconsin i USA.

/Markus

The Barn Dance (Logdansen)

När jag körde på den till synes oändliga mörka vägen, förbannade jag mina vänner som beskrev platsen som. "En idyllisk liten bar i mitten av ingenstans". Nog hade de rätt allt, då det inte fanns någon civilisation så långt ögat kunde nå. Men just då, såg jag en skymt av en lada som det kom ljus och ljud ifrån, äntligen hade jag hittat rätt!

Jag saktade ner och började köra mot ladan. Jag såg då ett antal kärror och vagnar parkerade bredvid ladan. De hade en gammaldags logdans, tänkte jag när jag parkerade min bil och gick mot dörren.


Festen var i full gång när jag klev in genom de stora dörrarna. Mitten av ladan fylldes av virvlande dansare klädda i kläder från förr. Dessa folks hade verkligen gått inför att få till en genuint gammaldags logdans .

En stor skäggig karl klappade mig på axeln och gav mig en mugg öl. Jag tog en klunk och sedan svalde ner det ivrigt. Det var den bästa öl jag någonsin smakat. En vacker kvinna kom och tog mig i handen och drog mig ut på dansgolvet. Jag hade det riktigt roligt, dansade, sjöng och drack i det trevliga sällskapet.

När det hade blivit midnatt tog bandet en paus och jag stod med mina nya bekantskaper framför ett dukat bord med fyllda glas. "Ge oss en skål för natten!" fnissade min berusade skönhet. "Till en härlig kväll!" sa jag, högt, "Lycka och lång livslängd för alla närvarande!"


Folkmassan tystnade plötsligt när de hörde mina ord. Tystnaden kom som en kall vind genom ladan och snart var det så tyst så man kunde höra en knappnål falla till golvet... När jag tittade mig oroligt omkring såg jag hur huden långsamt skalades bort från de glada ansiktena tills allt som återstod var ben, ruttnande hud, och stirrande ögonhålor. Flickan i mina armar var bara ett skelett i en möglig blå klänning. Med en flämtning av skräck, tappade jag min mugg och hoppade bort från skelettet. Muggen slog i golvet med en ljudlig smäll och plötsligt slocknade alla lampor. Jag skrek av skräck och snubblade baklänges och föll ner i en fuktig illaluktande hög med hö. Jag försökte desperat att hitta min väg till dörren. Så snart mina ögon hade anpassats till mörkret kunde jag urskilja ladugårddörrarna. Jag rusade mot dem och jag kände hur nariga och beniga händer försökte ta tag i mig när jag sprang. Jag lyckades ta mig ut och sprang till min bil. Jag hoppade in i bilen och backade ner för vägen så fort jag kunde. Mina strålkastare lyste upp den gamla ladan som nu var fallfärdig med inrasade tak och väggar. 

Jag körde därifrån så fort jag kunde och på något sätt hittade jag vägen tillbaka hem och tillbringade resten av natten med ljuset på i mitt sovrum. Till denna dag har jag ingen aning om var jag var den kvällen. Jag hörde senare att folk i Vernon County ibland kunde höra konstig musik över kullarna på nätterna, men ingen kunde uppfatta var ljuden kom ifrån. Än idag kan jag, i mitt sinne, fortfarande se de glada ansiktena av spöklika jordbrukare dansa hela natten i en ruttnande gamla lada.

onsdag 30 oktober 2013

Black Aggie

"Black Aggie" innan hon flyttades från graven.
På kyrkogården Druid Ridge Cemetery i Pikesville, Maryland, USA vilar generalen Felix Agnus (1839-1925). Idag är hans grav som vilken grav som helst, men en gång i tiden fanns där en staty som kom att bli legendarisk. Statyn är en kopia av ett gravmonument i Washington DC, kallat Grief (sorg) och föreställer en sittande figur med kåpa.

Omgående efter att munumentet hade installerats 1926  kom en rad skrönor om statyn som kom att kallas för Black Aggie. Populära skrönor var bla. att om någon spenderade en natt i statyns knä skulle denna få påhälsning av de som vilar i gravens spöken, att inget gräs skulle växa på marken där statyn skugga låg under dagtid, eller att statyn skulle få liv under natten, antingen genom att fysiskt röra på sig eller genom att visa sina glödande röda ögon.



Dessa skrönor ledde till mycket ovälkommen uppmärksamhet mot statyn, många människor togs på bar gärning när de försökte bryta sig in för att besöka statyn som ofta vandaliserades. Familjen Agnus tröttnade snart på uppmärksamheten och bestämde sig, 1967,  för att donera den till Smithsonian Institution vilket är USA:s nationalmuseum. Idag står statyn på baksidan av Dolley Madison House på Lafayette Square i Washington, DC, där hon för närvarande står.

måndag 21 oktober 2013

Häringe slott

Gustav Horn 1592-1657

Häringe är ett slott i Haninge kommun på Södertörn i Södermanland. Slottet och ägorna har haft många ägare och det sägs att alla ägare har haft mer eller mindre storhetsvansinne, näst intill obegränsade resurser, enorma utgifter och en förkärlek för dekadens, skandaler, glamour och väldigt många fester.

Gustav Vasa ansåg sig har rätt till Häringe och lät 1525 uppföra ett varv samt lade örlogsflottans bas här (svenska flottan). Greve Gustav Horn ersatte 1657 träslottet med den stenbyggnad som står där idag.

På 1930-talet renoverades och moderniserades slottet av tändsticksmiljonären Torsten Kreuger som lät installera kylskåp, bygga Sveriges första utomhuspool av olympiska mått (med en rutschkana från andra våningen), konstruera en bowlingbana och gräva en underjordisk tunnel mellan en av flyglarna och huvudbyggnaden. När Torsten senare åtalades för förskingring sålde han slottet till en bekant Axel Wenner-Gren, grundaren av Electrolux, i tron om att han så småningom skulle kunna köpa tillbaka det. Axel gav slottet till sin fru Marguerite med orden "Häringe is yours, baby!", utan en tanke på att någonsin ge tillbaka det till Kreuger.

Marguerite och Axel Wenner-Gren
Paret Wenner-Gren fyllde Häringe med antika möbler, silverföremål, dyrbara vapen och exklusiva mattor. Slottsparken utsmyckades med statyer från Peru och Irland samt de nordiska gudarna avbilade i sandsten. Efter Axels död tömdes slottet på allt av värde så när delikatessföretagaren och kräftimportören Olle Hartwig därefter köpte slottet var det praktiskt taget tomt. Men genom ett idogt spårningsarbete kunde Olle och hans fru återställa slottet i sin forna glans, med gobelänger, tavlor och mycket annat som man ser där än idag.

Sedan 1999 ägs slottet av familjen Ljungberg och drivs fortsättningsvis som hotell -och konferensverksamhet där de erbjuder på allehanda lyx såsom utomhuspool, restaurang/bar, biljard, tennisbana och mycket mer.

Några medier besökte slottet för att försöka ta reda på vilka som är Häringes slottsspöken. Först hade de varit nere i Gyllene matsalen där temperaturen brukar sjunka och där man kan höra knackningar i väggarna. I fönstret hänger en glaskula och börjar den pendla eller snurra så brukar det tyda på att det befinner sig spökena där.

Medierna rådde personalen att sätta upp en spegel och ett porträtt på någon som har någon anknytning till rummet. Detta gjordes efter deras besök och sedan dess har det varit lugnare på slottet. Efter att ha varit i Gyllene matsalen fortsatte de sedan till Övre Gotiska rummet. En av medierna, en kvinna, satte sig i fåtöljen men reste sig lika hastigt och bad om ursäkt. Hon var helt säker på att hon hade satt sig i knäet på någon. När hon sedan vände sig om, fanns det ingen där.
Marguerite Wenner-Gren i sin
röda sammetsmorgonrock
De rum som finns i sjöflygeln är döpta efter de kvinnor som någon gång har bott på slottet. Alla är inredda olika. Men en som sticker ut lite mer än de andra är Greta Garbos rum. Hon var inte så förtjust i hörn, därför finns det inga i detta sovrum. Rummet är istället ovalt.

Ett annat rum är Josephine Bakers rum. Det finns en spökhistoria till detta rum, dock inte om Josephine Baker. Gustav Horn lämnade sin fru och två barn på slottet när han skulle ut i krig. Hans fru dog i pesten och då skulle deras faster Ebba Leijonhufvud ta hand om barnen. Hon var emellertid inte så bra på att ta hand om dem. Sonen Axel frös ihjäl. När han dog förstod han inte att han skulle gå vidare till andra sidan. Därför har flera gäster sagt att de inte har sovit bra för att det har känts som att ett kallt barn krypigt upp i sängen och lagt sig.

Även Marguerite Wenner-Gren går igen på sitt älskade Häringe slott. Under stenen på kullen framför slottet har hon och Axel sin sista vila. Men det är inte alltid hon ligger där och vilar. Hon har fullt sjå med att sköta om slottet. Hon vattnar blommor, fixar och dukar samt ser till att allt är snyggt och prydligt. Hon tycker inte om när det är stökigt eller när det varit mycket gäster under en lång period, då sveper hon fram genom slottet som en iskall vind. Om hon däremot tycker att personalen på slottet sköter sig på rätt sätt visar hon sig då och då i sin vackra röda sammetsmorgonrock med guldtrådsbrodyr.

/Markus

söndag 13 oktober 2013

The Haunted Mortuary

Jag har tidigare berättat om The Haunted Mansion i Disney Land, Kalifornien, som verkligen är hemsökt, och nu har jag hittat ännu en skräckattraktion som är hemsökt, nämligen The Haunted Mortuary (Det hemsökta bårhuset) i New Orleans. Detta är en väldigt populär attraktion, framförallt omkring Halloween då detta inte bara ska föreställa ett bårhus... Det har en gång varit ett bårhus!

Den massiva byggnaden på tre våningar uppfördes 1872 av Mary Slattery och hennes make John som tillsammans hade sex barn. Hennes avsikter var att bygga ett hem där hennes familj skulle komma att bo i generationer. Familjen delade bostade med vännerna Mr och Mrs John Kane. I oktober 1905 såldes huset till Mrs Marie Lafontear och William Klein som bodde där till den 15 maj 1923. Därefter köptes huset av PJ McMahon 1928 för att då använda huset som ett så kallat funeral home som kom att heta PJ McMahon and sons.

Funeral home brukar översättas till begravningsbyrå på svenska, men det är inte riktigt samma sak. Begravningsbyråer anlitas ofta av efterlevande till en nyligen avliden för att få hjälp med praktiska frågor kring dödsfallet, bla hur begravningsceremonin ska gå till och de erbjuder ofta hjälp med de juridiska aspekterna kring arv m.m. Detta görs även på ett funeral home, men skillnaden är att ett sådant kan sammanfattas som en begravningsbyrå och bårhus i en och samma byggnad, rätta mig gärna om jag har fel.

1959 inleddes ett stort byggprojekt, en hiss installerades, ett garage på baksidan anlades för diskret hantering av de döda, samt ytterligare visningsrum och kontor. Huset kom att få bekvämligheter som kom att likna de som kan ses på herrgårdar såsom röksalonger för herrar, rum och lägenheter med separata bad för de sörjande, hushållerska, en matsal med en anställd kock, schäslonger för damer i deras privata badrum. Syftet var att efterlikna de bekvämligheter som kunde hittas i ett finare hem. Huset kom att bli ett av de vackraste bostäderna i New Orleans.

PJ McMahon and sons stod för allt som en begravningsbyrå kunde stå för, det fanns en obduktionssal, ett balsameringsrum, ett krematorium, kylförvaring för de döda, kistlager, kistförsäljning och blomförsäljning. Fastigheten hade utformats för att förutse och ta hand om varje aspekt av begravningen Företaget kom att bli väldigt framgångsrika och tog hans om uppskattningsvis 20 000 begravningar. Den 29 april 1985 gick PJ McMahon amd sons samman med the Security Industrial Funeral Home Corporation. Efter detta kom byggnaden att gå från ägare till ägare ett par gånger under årens lopp. Den 23 mars 2004 tog EHN2 Holdings, även känd som Neil Corporation över byggnaden. 

Neil Corp’s mål var att vända byggnaden till ett Day Spa Academy, dvs en spaskola. Pga husets dåliga skick så totalrenoverades det. Nästan allt togs bort. Det som lämnades var kvar var trälister, dörrar och trappor. I denna process avled Neil Corp’s VD och företagets styrelse beslutade sig för att avbryta projektet.


Under tre år stod huset tomt. 2005 svepte orkanen Katrina 2005 in över New Orleans, dock klarade sig byggnaden då den är belägen på en höjd. I juli 2007 kom Jeff Borne, ägare av PSX Audio/Video Technologies att köpa huset för att skapa den skräckattraktionen som den är idag.

De många själar som passerade PJ McMahon and Sons begravningsbyrå kom kanske aldrig att lämna huset. En kvinna i vitt har setts på den översta våningen gråtandes över sin sedan länge döda make. En lång välklädd man sägs dyka upp när någon uttrycker sig respektlöst mot de döda. Två bråkiga och busiga spökbarn, en pojke och en flicka, är kända för att spela besökarna ett och annat spratt. Uppenbarelsen av en tidigare obducent ses ofta i källaren där han fortsätter sitt blodiga arbete bortom graven. I övrigt sägs det att man kan höra fotsteg och viskningar, se möbler flyttas på egen hand samt en del poltergeistaktivitet.

/Markus

torsdag 26 september 2013

Nu kommer hon...

Härom natten drömde jag om läskiga spökerier på ett vandrarhem som jag fick för mig att jag hade läst om och tänkte blogga om, men när jag gick upp nu och googlade så insåg jag att jag hade drömt alltihop. Nåja, här är min dröm:
Ett gäng ungdomar i 20-årsåldern tog en trip till ett gammalt vandrarhem för att spendera en helg där i glada vänners lag samt att se om det som stod i flera forum på nätet verkligen stämde. Flera mer eller mindre tvivelaktiga inlägg på nätet berättade om en elak kvinna som spökade i vandrarhemmet.

På nätterna så kunde man vakna av att någon gick upp för trappan som ledde till sovplatserna. Det var som om spöket visste att du var vaken och rädd, för när stegen närmade sig din dörr så kunde du höra retfulla sniffningar som om hon liksom en hund kunde känna lukten av din rädsla. Om hon närmade sig din dörr så var det bäst om du bara låg stilla och försökte låtsas sova. Oftast kommer hon fram till din säng för att sakta dra bort täcket från ditt ansikte... Då är det bäst att du blundar, för ingen som har sett hennes ansikte har någonsin kunnat vara sig själv igen...

Informationen om spökerierna tycktes bara finnas på nätet bland forum där mestadels ungdomar skrev så få av ungdomarna trodde på detta, men de tyckte ändå att det var en spännande idé att besöka ett påstått hemsökt hus samt festa loss lite...

Längre än så kom jag tyvärr inte. 

Ha en bra dag!

/Markus


tisdag 24 september 2013

New London Ledge Light

"Rock of slow torture. Ernie's domain. Hell on earth – may New London Ledge’s light shine on forever because I’m through. I will watch it from afar while drinking a brew." 
/Okänd författare, ur kustbevakningspersonalens loggbok natten innan New London Ledge Light automatiserades 1987.



Långe Jan på Ölands södra udde.
En fyr är en anläggning för att sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten för varning vid grund eller dess kontroll av position. Förr sköttes fyrarna av en fyrvaktare som med eller utan familj, ofta bodde på tjänstgöringsstationen, antingen i en närliggande byggnad eller i själva fyrtornet. Numera är de flesta fyrarna automatiserade, vilket har gjort att dagens fyrar inte har någon fast personal och att yrket fyrvaktare ej längre existerar, åtminstone inte i Sverige.

På floden Thames River i Connecticut, USA finns en fyr, New London Ledge Lighthouse, byggd 1909. De flesta av oss har
nog en bild av att de flesta fyrarna ser ut ungefär som Långe Jan som ni ser på bilden ovan, men med sin fyrkantiga röda tegelfasad och tjusigt mansardtak vilket är en typ av tak som ofta kan ses på finare byggnader, så är denna fyr en av de mest slående och ovanliga i USA vad gällande utseende. Anledningen var att det fina folket som hade vy över vattnet ville se något som passade ihop med deras egna stora och historiska hem, därav fyrens koloniala och franska influenser.

Förenta staterna kustbevakning tog över fyren 1939 och 1987 automatiserades den. 1990 hamnade fyren i det nationella registret över historiska platser i USA.

Fyren är känd för att vara hemsökt av en tidig fyrvaktare som tilldelats smeknamnet "Ernie". Kustbevakningen som tjänstgjorde innan fyren blev automatiserad rapporterade oförklarliga kanckningar om nätterna, dörrar som öppnas och stängs flera gånger, tv som slår på och av med jämna mellanrum samt lakan som oförklarligt dras av från sängar.

Det sägs att "Ernie" gick en tragisk död till mötes. En kväll, efter ett n bittert gräl med sin käresta, så återvände han till fyren och beslutade att ta sitt liv. Ingen vet säkert när detta ägde rum eller hur det gick till, men det sägs att han tog en fiskekniv och skar halsen av sig. Hans kropp föll ner i havet och återfanns aldrig.

/Markus