Leta i den här bloggen

onsdag 24 april 2013

Kommande skräckfilmer - 2013 del 2

Ett bra tips på hemsida för den skräckfilmsintresserade är UHM - Upcoming Horror Movies där du kan hitta info om gamla, nya och kommande filmer i alla skräckgenren.

Men här kommer ett gäng trailers som jag har hittat på fantastiska Youtube:

Dark Circles
- När de nyblivna föräldrarna Alex och Penny flyttar till ett hus utan för den stressiga staden från staden till ett mer avsides hus. Snart börjar märkliga och obehagliga saker att inträffa... 

Filmen är amerikansk och är skriven och regisserad av Paul Soter och har premiär någon gång under 2013.


Wyke Wreake - En brittisk film som är en blandning av övernaturlig skräck och psykologiskt drama. Som man ser i trailern som kommer Ouija-brädan ha en större roll.


The Parkway Hauntings - En australiensisk lågbudjet/skräckfilm/mockumentär om en grupp spökjägare som undersöker en hemsökt plats. Filmen är inspelad på området The Northern Beaches vid Sydneys nordkust på en plats där det spökar på riktigt!




The Quarantine Hauntings - Australiensisk film som är filmad av samma gäng som ovanstående film i samma genre fast denna gång i ett gammalt nedlagt epidemisjukhus. Även denna film är inspelad på en hemsökt plats, The North Head Quarantine Station där man förr vårdade människor med smittsamma sjukdomar som smittkoppor, kolera och spanska sjukan m.fl.


3 A.M. 3D - För er som liksom jag är lite less på ovanstående genren så kommer här en vanlig hederlig spelfilm från Thailand. Filmen består av tre läskiga spökberättelser.


Det får räcka för den här gången. Visst finns det fler spökskräckisar med trailers, men många av dessa tycks bara vara skräp. Dessa är filmer som jag tycker verkar intressanta, framförallt den sista!

/Markus

Bruna damen på Raynham Hall

Raynham Hall är ett av de största och tjusigaste godsen i Norfolk, England. Bygget av godset inleddes 1619 av Sir Roger Townshend (c.1596 – 1 Jan 1637) och sen dess har släktet Townshend bebott godset. Jag har nämnt Raynham Hall tidigare här i bloggen när jag skrev om Världens mest berömda spökfotografier.

Lord Townshend´s fru, Dorothy Townshend, född 1686, var syster till Britanniens allra första premiärminister Sir Robert Walpole, dog och begravdes år 1726. Vad hon dog av verkar aningen oklart och kanske är det därför som hon har blivit så mytomspunnen.

 Lady Dorothy Walpole (1686–1726)
Enligt legenden så upptäckte Townshend att hans fru hade varit otrogen med Lord Wharton 1st Duke of Wharton (1698 – 1731) varpå han straffade henne genom att låsa in henne i hennes rum i familjens hem, Raynham Hall där hon senare skulle ha avlidit.

De första dokumenterade spökerierna skedde många år senare. År 1835 bjöds gäster in till godset för ett julfirande hos den dåvarande Lord Townshend. Bland dessa gästerna fanns Colonel Loftus som tillsammans med en gäst vid namn Hawkins, fick se en mystisk skepnad i en brun klänning. Colonel Loftus fick även se henne i huvud-trappan och beskrev henne som en kvinna med aristokratiskt utseende med ett hemskt särdrag: Där hennes ögon borde ha suttit, fanns bara tomma hålor, framhävda i ett ansikte som glödde i ett nästan utomjordiskt ljus. Han gjorde en skiss av kvinnan och fler av gästerna sade sig då ha sett denna kvinna under samma kväll.
Captain Marryat 1792-1848

Nästa händelse ska ha inträffat 1836 då Captain Marryat 1792-1848, en författare som skrev noveller om livet till havs, bad att få sova i det hemsökta huset då han trodde att "hemsökelsen" var ett resultat av lokala smugglare. Tillsammans med två kompanjoner, på väg tillbaka till sitt rum, fick de se en figur komma emot dem, bärandes på en lykta. Dom flydde in i en dörröppning och fick se figuren vända sig och grina mot dem på ett "djävulskt sätt". Den beväpnade kaptenen avlossade ett skott som färdades rakt igenom figuren och satte sig i väggen på andra sidan av korridoren. Figuren försvann då i tomma intet.

Så till det Världsberömda fotografiet som togs den 19:e september 1936 av de kända fotograferna 
Hubert C. Provand som tillsammans med sin assistent Indre Shira arbetade för tidningen Country Life Magazine.  Enligt dessa två så hade de tagit ett foto och skulle precis till att ta ett till då Shira fick se en uppenbarelse som verkade ha formen av en kvinna som rörde sig ner för trappan som de höll på att fotografera. Snabbt som ögat fotoraferade man detta och detta foto är det som sedan dess är känt som ett av de mest kända spökfoton i Världen!

/Markus

tisdag 23 april 2013

Strandvaskaren på Bjärehalvön

Usch...
För nått år sedan så tänkte jag skriva och berätta om strandvaskare, men då det finns väldigt lite information om denna typ av spöken så bestämde jag mig för att titta på den svenska skräckfilmen Strandvaskaren från 2004 vilket ledde till att jag lämnade detta projekt, filmen hade närmast ingenting med strandvaskare att göra och var sorgligt dålig på alla sätt och vis.

Nu när det har gått en tid och jag lyckats ta mig samman efter att ha sett denna illaluktande latrinfilm så ska jag nu dela med mig om strandvaskare, även kallade strandgastar eller stranddöing. Detta väsen är enligt gammal folktro spöket efter en drunknad, oftast en sjöman som aldrig blivit hittade eller flutit i land och därför ej heller fått en kristen begravning. När det stormade kunde man höra deras osaliga andar gasta utifrån havet.

Här kommer nu en gammal sägen från Bjärehalvön som ligger i nordvästra Skåne.

Det här hände på den tiden när man på Bjärehalvön gödslade sina åkrar med tång för att få bättre skördar. Det hade varit en svår storm och mycket tång hade kastats upp på stränderna till glädje för bönderna på Bjärehalvön.

Dessvärre hade många fiskare och sjömän omkommit ute på havet och flera av dem hade drivit iland på Bjärekustens stränder. En av de döda sjömännen hade hamnat på stranden som tillhörde Hovs by och låg nu där utan att ha fått en kristen begravning. Han hade blivit en stranddöing - en strandgast, farlig att möta eftersom man då kunde bli både sjuk och gastkramad.

Efter stormen var det bråttom att hämta hem all den värdefulla tången och en av bönderna i Hov var särskilt snabb att köra ned till stranden för att hämta sin del av tången. Väl vid Hovs strand skyndade han sig att fylla sin vagn med tång och när han väl var klar hade det hunnit bli skymning. Han vände skyndsamt hemåt för det var inte alltid så lätt att se vägen i mörkret särskilt om det inte var månsken. Utan att bonden hade märkt det hade stranddöingen under tiden hoppat upp på lasset. Så länge han körde i riktning mot Hovs kyrka drog hästarna lasset med lätthet. När han däremot vred av åt vänster mot Ingelstorp orkade hästarna inte längre dra vagnen, varför bonden måste spänna av vagnen och gå med hästarna hem.

Vagnen lämnade han på vägen för att hämta den nästa dag. Flera personer passerade vagnen samma kväll och såg då stranddöingen ligga på vägen invid lasset men ingen vågade göra något åt saken. Nästa kväll kom en annan bonde körandes förbi med ett lass säd på väg till en kvarn i Båstad. Då klängde sig stranddöingen upp på vagnen och hängde sig över den. Så länge skjutsbonden körde i riktning mot Hovs kyrka rullade vagnen lätt, men när han kom förbi Hovs kyrkogårdsmurar förmådde hästarna inte fortsätta utan stannade. Stranddöingen släppte sig då ner från vagnen och lyckades klättra upp på muren, men kunde inte med egen kraft ta sig över den och in på kyrkogården. Bonden som visste vad det var frågan om hjälpte honom över till den andra sidan, dit stranddöingen längtat att få komma. I detsamma kände skjutsbonden ett slag i ryggen och när han vände sig om låg där en välfylld penningpung på marken. Det var stranddöingens belöning för den tjänst som bonden hade gjort honom.

/Markus

måndag 22 april 2013

Evil Dead

Necronomiconexmortis. The Book of the Dead.
 Bound in human flesh and inked in blood,
 this ancient Samarian text contained bizarre burial rights,
 funeral incantations,
and demon resurrection passages,
 it was never meant for the world of the living...

Jag har tidigare pratat om hur demoner idag har blivit en typ av spöken istället för två skillda saker, det märker man när man ser skräckfilmer som kommit under det senaste decenniet där spöket visar sig vara en demon. Varför jag återigen tjatar om detta är för att jag fullkomligt dyrkar Evil Dead-filmerna och är glad att den kommande nyinspelningen av första filmen har fått bra betyg, något som många har tvivlat på att den skulle få. Längtar till den kommer på bio! För er som är helt ovetande om vad Evil Dead-filmerna handlar om så ska jag nu berätta kort om dessa tre filmer.

Evil Dead (1981)

Filmen handlar om fem ungdomar som åker till en gammal stuga i skogen mitt ute i "ingenstans". Kort efter sin ankomst råkar de komma över en märklig bok, Naturon Demonto, och en bandinspelning av en professor som läser ur boken. När de spelar upp bandet väcks demoner i skogen som attackerar ungdomarna en efter en...

Regissör till filmen är Sam Raimi (Spiderman-trilogin) och filmen, som var hans första långfilm, gjorde honom omgående till ett tungt namn i skräckfilmsgenren. I huvudrollen ser vi Sam Raimis kompis från gymnasiet Bruce Campbell som också han fick sitt genombrott genom denna trilogi.


Evil Dead II: Dead by Dawn (1987)

Uppföljaren är egentligen lite mer av en nyinspelning av första filmen fast med lite annorlunda story. Ash (den enda av karaktärerna som är med i alla tre filmerna) och hans flickvän Linda åker till en, som de tror, övergiven stuga i skogen. I stugan hittar Ash en bandsspelare på vilken stugans tidigare ägare har spelat in sin uppläsning av Necronomicon Ex-Mortis - de dödas bok. Bandet väcker onda demoner till liv i skogen...

Denna film skiljer sig från den första med att den inte är en renodlad skräck/splatterfilm, utan har en betydligt mer humoristisk prägel.


Army of Darknessäven kallad Evil Dead 3: Army of Darkness (1992)

Denna film tar vid där Evil Dead II slutar, dvs att Ash har åkt tillbaka till medeltiden, där han blir tillfångatagen av lord Arthur, som tror att han är en av Henry den rödes män. Efter att ha dödat en demon blir han emellertid frisläppt och hyllad som "hjälten som ska befria landet från de döda". Ash, som inte har någon tanke på att bli hjälte, beger sig ut för att leta rätt på Necronomicon, boken som ska innehålla trollformeln han behöver för att ta sig hem.

Att den tredje delen i denna serie skulle komma att bli en matiné-äventyr-skräck-komedi låter kanske lite otroligt, åtminstone när man ser första filmen, men blir det inte bara trams pga detta? Absolut inte! Denna film är klockren! Det är genom denna film och Evil Dead II som Bruce Campbell har kommit att bli en av de främsta skräckfilms-ikonerna med alla sina tuffa citat som "Groovy" och "This... is my boomstick!". Se detta klipp från filmen där han precis lyckats ta sig upp hur en demonfylld håla som Lord Arthur har tvingat ner honom i, är inte detta ren och skär awesomeness så vet jag inte vad:


Nyinspelningen av Evil Dead har sverigepremiär 10:e maj 2013 och är denna gång regisserad av en Fede Alvarez och även i denna film åker ett gäng ungdomar ut till en stuga i skogen, men nu är inte Ash med, vilket är skönt då det vore hemskt för oss fans att se en annan skådis som denna sköna karaktär.

I filmen möter vi istället Mia, en ung kvinna som kämpar med missbruksproblem, beger sig till en avlägsen stuga i skogen tillsammans med sin bror och en grupp vänner. Där hittar de en mycket gammal bok och råkar av misstag väcka upp demoniska krafter.

Häng med och se den på bio!

/Markus

Skräckfilmstips - Mama

I december nämnde jag några av de spökskräckisarna som skulle komma under 2013. För en tid sedan så såg jag The Haunting in Connecticut 2: Ghosts of Georgia, vilken jag berättade om här. Nu har jag även sett filmen Mama som hade en rätt schysst trailer som gjorde att filmen såg rätt lovande ut, och mycket riktigt, det var en bra skräckfilm!

Luke och Annabel hos barnpsykologen
Filmen handlar om två småflickor som av sin självmordsbenägne far förs ut i skogen och in i en övergiven stuga. Fadern försvinner och fem år senare hittar ett par jägare barnen som mirakulöst nog överlevt. De traumatiserade flickorna får ett nytt hem hos sin farbror som är tvilling med sin bror, och hans flickvän. För att ha överlevt så har flickorna fått hjälp av någon (eller något) som de kallar "Mama". Först tror man att denna figur är någon de har skapat själva mentalt för att kunna överleva, men snart märker man att det är något mer än så...

Här har ni en spännande och kuslig spökskräckis att se efter att solen har gått ner.

/Markus


söndag 21 april 2013

The Unquiet Grave

The twelvemonth and a day being up,
The dead began to speak
"Oh who sits weeping on my grave,
And will not let me sleep"?-


Som vis-och folkmusiker blir jag alltid lika glad när jag upptäcker "nya" sånger, nu ska jag presentera en gammal engelsk folkballad som man tror kan vara så pass gammal att den är skriven på det glada 1400-talet.

Jag upptäckte denna låt när jag lyssnade på ett album som heter Celtic Music for Relaxation på Spotify, där fanns den med och jag tyckte att melodin var så vacker och när jag uppåtäckte att den hade spök-tema så blev jag ännu mer förtjust! Jag har tidigare nämnt gamla ballader av detta slag , och här kommer nu en till!

Balladen handlar om en ung man som sörjer sin döda kärlek så pass hårt att det hindrar henne från att få ro i sin grav.

En man sörjer sin döda kärlek och gör inget annat än att sitt vid hennes grav varje dag året om. Tillslut uppenbarar sig hennes spöke som ber honom att sluta sörja då det håller henne från att få vila i frid. Han tigger henne om en kyss, men hon berättar för honom att det skulle döda honom. När han insisterar på att ändå få kyssa henne då han känner att han inte står ut utyan henne förklarar hon att när den dagen kommer och de bägge är döda så en gång att de var båda döda så skulle deras hjärtan bara förruttnas. Deras kärlek var i livet och hon ber honom att njuta av livet medan han kan.


Temat med att överrdriven sorg kan störa de döda finns också även i flera tyska och skandinaviska ballader, samt även i grekiska och romerska traditioner. När jag tänker efter så tror jag inte att detta tema är helt utdött då det säkert finns med i böcker och filmer där en käresta har gått bort. Oftast är väl kanske att det är lite tvärtom, att de levande försöker få den döde att gå vidare.

Här nedan är just precis den version som jag fastnade för, i denna är det en kvinna, Karen Mal som sjunger, varpå man då har ändrat genus, dvs, det är en kvinna som sörjer sin man. Tyvärr är detta bara en del av låten som ni kan hitta på Spotify om ni söker på antingen genom tidigare länk, eller genom Karen Mal´s album "Dark-Eyed Sailor". Hela texten hittar ni här.

/Markus


fredag 19 april 2013

Skrikande skallar

Legender om skrikande skallar verkar vara utmärkande för Storbritannien. Berättelserna om dessa skallar varierar, men det som är gemensamt är de problem som följer när hemsökta skallen flyttas från sin plats. Detta inkluderar "otur", poltergeistaktivitet och hemska ångestskrik.

Man tror att legenderna har sitt ursprung från den tid då både romare och kelter befolkade brittiska öarna. Det kunde därför röra sig om att man offrade ett djur eller en människa och byggde in kroppen i grunden på ett nybyggt hus.

The Wilful Skull of Chilton Cantelo

En av de mest berömda skrikande skallarna tillhörde en gång den engelske soldaten Theophilus Broome, som dog 1670. Under 1640-talet hade han tagit mycket illa vid sig när han såg hur många soldater högg sönder sina fienders döda kroppar. Själv var han livrädd för att någon skulle göra en trofé av hans eget huvud efter hans död. Han gav sin syster uppdraget att se till att hans skalle alltid skulle få finnas kvar på familjens gård, och så har den också förblivit till denna dag. I ett skåp på gården Chilton Cantelo Manor i Somerset, England, ligger Broomes skalle, polerad och glänsande. Hans släktingar uppskattade inte idén och försökte snart begrava skallen tillsammans med resten av Broomes kropp. Men enligt skriften på hans gravsten hördes då ”skrämmande ljud som från djupt känd sorg” i hela byn när skallen lämnade huset. Senare försök att plocka bort eller gömma undan Broomes skalle ska ha satt igång samma fenomen igen. Det har gjorts TV-program om skallen och skrivits artiklar om dess historia, men än så länge har inget övernaturligt fenomen bevisats. Men Broomes skalle får ligga kvar i huset för säkerhets skull.

Skallen på Wardley Hall

The Screaming Skull of Wardley Hall
I det gamla medeltidshuset Wardley Hall finns det en skalle vars ursprungliga ägare är känd. Kraniet tillhörde en katolsk präst, fader Ambrose Barlow som torterades och avrättades år 1641 för sin tro. Till en börjat fanns skallen upphängd i ett torn på Lancaster Castle i Manchester, men fick ett nytt hem när en katolsk familj tog den med sig hem till sitt hus i Wardley. Den här skallen skrek inte bara utan ska också ha framkallat rysliga åskväder. Spökjägaren Eric Maple undersökte skallen och ska ha utfört olika experiment med den. Enligt honom återvände den alltid själv till sin viloplats trots att den blev bortplockad.

The Screaming Skull of Burton Agnes Hall

Skallen på Burton Agnes Hall
Burton Agnes Hall byggdes på det glada 1500-talet av tre systrar, döttrarna till Sir Henry Griffiths. Tyvärr, innan den var klar, var en av systrarna, Anne, knivmördad här. Innan hon dog bad hon sina systrar om att hennes huvud skulle avlägsnas från hennes kropp och placeras i huset. Det var kanske inte så överraskande att systrarna inte höll detta bisarra löfte, men det skulle de få ångra. Efter att huset var färdigbyggt började man höra "konstiga och märkligt stönande ljud", detta pågick en tid och till slut stod inte systrarna ut med spökerierna. De bestämmde sig för att besöka gravkammaren för att uppfylla systens önskan. Systerns skalle placerades i lobbyn och därmed upphörde spökerierna. På 1900-talet murades skallen in i en vägg för att ingen skulle kunna röra vid den, men då började huset hemsökas av skrikande och jämrande kvinnoröster. Till slut fick man plocka fram skallen igen, varpå fenomenen slutade. Skallen har fått smeknamnet ”gumman Nance” och har på senare år inte flyttats från sin plats i huset.

The Screaming Skull of Bettiscombe Manor

Bettiscombe är en by i västra Dorset, England. I herrgården Bettiscombe Manor finns en omtalad skalle.
Det berättas om en viss Azariah Pinney om bodde i Bettiscombe Manor som förvisades till Västindien 1685 för att, under det engelska inbördeskrigen, varit med under ett uppror mot kronan. När hans sonson, John Frederic Pinney, till slut återvände till Dorset för att återta godset hade han med sig en svart slav. Pinney lovade slaven att denne efter sin död skulle föras tillbaka till Afrika, där han blev bortförd som barn.

Men det blev Pinney som dog först. När slaven lite senare avled var det ingen som brydde sig om Pinneys löfte utan mannen blev istället begravd på kyrkogården, inte långt från sin herre. Enligt legenden började nu skallen göra hemskt väsen av sig. Från kyrkogården hördes fruktansvärda tjut och jämranden. Skörden i trakten slog fel, flera djur blev mystiskt sjuka och i månader stormade oväder fram. Till slut grävdes kroppen upp och skallen fördes tillbaka till godset, varefter det blev lugnt.

Släkten Pinney äger fortfarande Bettiscombe Manor och är mycket försiktiga med skallen. De hävdar bestämt att den inte får flyttas, annars för den oväsen kring sig och kan orsaka olyckor. Det finns ytterligare en historia om just den här skallen, som säger att den egentligen tillhör en flicka som blev instängd på vinden och matad som ett vilt djur. En kirurg undersökte skallen 1950 och påstods att den troligen inte tillhört varken slav eller flicka, utan en europeisk kvinna för cirka 4000 år sedan. Familjen Pinney vidhåller dock att skallen är en del av deras familjehistoria och tätt knuten till släkten, på ont och gott.

/Markus

måndag 15 april 2013

The LaLaurie Mansion

I DETTA INLÄGG VILL JAG VARNA UNGA OCH/ELLER KÄNSLIGA LÄSARE FÖR INNEHÅLLET!

The LaLaurie Mansion, vykort från 1906
I april 2007 köpte skådespelaren Nicolas Cage det berömda Lalaurie-huset genom Hancock Park Fastigheter Company LLC för en summa av 3450000 dollar. Vid köpet sågs det till att Cages namn inte skulle finnas i några papper. Den 13 november 2009 auktionerades återigen huset, nu värderas till 3500000 dollar.

Jaså? Du har inte hört talas om Lalaurie Mansion? Nä, det har faktiskt inte jag heller, men i detta, som för övrigt är mitt 200:e inlägg så ska jag nu berätta om detta ruskiga hus.

När jag i november förra året skrev om spökande seriemördare så missade jag tyvärr LaLaurie Mansion då detta inte bara är ett hemsökt hus utan även en plats där väldigt hemska saker har ägt rum...

Berättelsen börjar 1832 när Dr Louis Lalaurie och hans fru, Delphine, flyttade in i sin nya pampiga herrgård i New Orleans. Paret var ett av de mest framstående och rikaste paren i staden och Madame Lalaurie blev känd som den mest inflytelserika kvinnan i staden.


Madame Lalaurie ansågs vara en av de mest intelligenta och vackra kvinnor i staden. De som bjöd in henne till festa och anna sammankomster kunde inte sluta prata om henne. Gäster i hennes hem blev alltid bortskämda av sin värdinna. Men detta var bara en vacker fasad då det fanns en annan sida. Under den känsliga och förfinade exteriör fanns en grym, kallblodig kvinna...

Paret LaLauries tjänstefolk bestod av ett dussintal slavar som Madame Lalaurie var brutalt grym mot. Hon höll köksan bokstavligen fastkedjad vid den öppna spisen i köket där de överdådiga middagarna tillagades, men många av de andra behandlades mycket värre. Man måste (tyvärr) komma ihåg att i dessa dagar så betraktades slavarna inte ens som människor. De var bara de rikas egendom och många slavägare tänkte på dem som är lägre stående än djuren... Madame LaLauries behandling av sina slavar gick långt utöver den vanliga grymhet som den tidens slavar fick utstå.


Det var grannarna som först började misstänka att något inte stod rätt till. Det pratades om hur Lalauries omsättning av slavar var väldigt omfattande. En dag fick en granne se Madame LaLaurie jaga en ung flicka, madamens personliga tjänare, med en piska. Hon jagade flickan till taket av huset, där barnet hoppade till till sin död. Grannen såg senare den lilla flickan bli begravd i en simpel grav på gården.

En lag som förbjöd grymma behandlingen av slavar var i kraft i New Orleans och de myndigheter som undersökte grannens påståenden beslagtog Lalauries slavar och sålde dem på auktion. Tyvärr lyckades Madame Lalaurie få några släktingar att köpa dem och sedan sälja dem tillbaka till henne i hemlighet.



Ryktena om paret fortsatte såklart och Madame LaLauries vänner började undvika henne. Hon fick allt färre inbjudningar och hennes egna middagsinbjudningar ignorerades. Slutligen, i april 1834, kom sanningen om Madame Lalaurie att blottläggas.

En stor brand bröt ut i Lalauries kök. Det sägs att det var den stackars köksans dåd då hon inte längre kunde uthärda Madamens tortyr. Branden spred sig, men brandmännen lyckades ändå rädda huset från att brinna ner till grunden. Efter branden var släckt upptäckte brandmännen en hemsk syn bakom en hemlig dörr på vinden. De fann mer än ett dussin manliga och kvinnliga slavar här, fastkedjad vid väggen i en hemska tillstånd. Några var fastspänd på provisoriska operationsbord ... några var begränsade i burar gjorda för hundar .... mänskliga kroppsdelar var utspridda och huvuden och mänskliga organ placerades slumpmässigt i hinkar .... ohyggliga souvenirer staplades på hyllor och bredvid dem en samling piskor. Detta var en syn som dessa brandmän nog aldrig skulle glömma...


Enligt tidningen var alla offer nakna och de som inte var fastspända på bord var fastkedjade vid väggen. Några av kvinnorna hade fått sina magar uppskurna och  fått sina inälvor lindade om sina midjor. En kvinna hade sin mun fylld med djuravföring och sedan fått sina läppar igensydda. Några av männen hade fått sina naglar utslitna, ögonen utpetade och sina könsorgan bortskurna. En man hängde i bojor med en pinne som stack ut från ett hål som borrats i huvudet. Den hade använts för att "röra" hans hjärna.

Den grymma Madame LaLaurie gjorde vad hon kunde för att hennes offer inte skulle dö en snabb död. Men vid fyndet hade många av dem varit döda under ganska lång tid. Andra var medvetslösa och några grät av smärta och bad om att få bli dödade...

Brandmännen flydde platsen i avsky och läkare tillkallades från ett närliggande sjukhus. Det är osäkert hur många slavar som hittades i Madame Lalaurie s "tortyrkammare" men de flesta av dem var döda. Det fanns ett fåtal som fortfarande var vid liv. Ett exempel var en kvinna vars armar och ben hade tagits bort och en annan som hade tvingats in i en liten bur med alla sina lemmar brutna och förvridna i de mest hemska vinklar.

Som ni förstår så var det som hände i Lalaurie-huset det mest avskyvärda saker att någonsin inträffa i staden och ordet spred om grymheter. Det sades att Madame Lalaurie var ensam ansvarig för skräcken och att hennes man inte kände till detta. Dock att att han anade att något var väldigt, väldigt fel...


Nyheten spreds snabbt genom New Orleans och en lynchmobb samlades utanför huset och krävde att paret skulle hängas. Plötsligt kom en vagn körandes ut i en rasande fart mot folkmassan. Det var det sista som New Orleansfolket fick se av paret LaLaurie.

Många rykten kom och gick under åren om vad som hände med familjen LaLaurie. Enligt några så hade de flytt till Frankrike man andra hävdade att de bodde i skogen längs den norra stranden av sjön Ponchatrain. Ytterligare andra rykten hävdade familjen försvann in i en av de små städerna i närheten av New Orleans, där vänner och släktingar skyddade dem.



I slutet av 1930-talet upptäckte Eugene Backes, som var f.d. klockare i St Louis Cemetery , en gammal grav med en sprucken kopparplåt på kyrkogården. Inskriptionen på plattan löd: "Madame LaLaurie, née Marie Delphine Macarty, décédée à Paris, le 7 Décembre, 1842, à l'âge de 6--.", översatt till "Madame Lalaurie, född Marie Delphine Macarty, dog i Paris, December 7, 1842, vid en ålder av 60-"nånting"."

Madame LaLaurie och hennes tillhyggen

Berättelser om spökerier i huset kom ganska snart efter att familjen flydde huset. Efter de lemlästade slavarna tagits bort från huset, blev det plundrat och vandaliserat. Därefter förblev huset öde i många år. Många hävdade att de kunde höra människor som skrek av smärta från det tomma huset under nätterna. Andra berättade att de såg uppenbarelser av slavar promenerandes på balkongerna och ute på gårdsplanen. Vissa, mer extrema berättelser var om uteliggare som hade gått in i huset för att söka skydd för att sedan försvinna spårlöst.

Tillslut såldes huset 1837 och köptes av en man som bara behöll det i tre månader. Han plågades av konstiga ljud, suckar och gråt på nätterna och snart övergavs platsen. Han försökte hyra ut rum för en kort tid, men hyresgästerna stannade bara för några dagar pga spökerierna. Huset har sedan haft ett otal ägare under alla år.

Det finns betydligt fler berättelser än dessa, men som jag nämnt tidigare när det har gällt liknande företeelser så är bakgrundsberättelsen betydligt mer ruskig än spökhistorierna. Vill du läsa mer om spökerierna så kan du göra det här

Om det kommer en film om Madame LaLaurie så kan jag säga, den kommer jag ALDRIG att se då den kommer att slå Saw-filmerna med hästlängder om den följer berättelsen rätt.

Tyvärr så handlar berättelserna om de osaliga andarna efter LaLauries plågade offer och inte om henne själv vilket jag kan tycka är orättvis då det är hon som ska plågas i oändlighet, fast det kanske hon gör...På ett varmare ställe...

/Markus




måndag 8 april 2013

Operation - Norrfly Del 2


Så, nu kommer äntligen fortsättningen på min gode vän Chris berättelser om sina erfarenheter när han besökt "dårhuset" i Norrfly.

/Markus

Vi satt i bilen på väg mot Hälsingland, bättre påklädd, pannlampor och en DVD-kamera. Mätt i magen men hungrigare än någonsin på att gå till botten med vad som pågår i Norrfly. Tiden från att Niklas och Simon hade varit där spenderades på nätet med att kolla upp huset ytterligare, läsa vartenda blogginlägg som fanns att tillgå samt att berätta vidare och leta efter fler som ville med. Det skulle dröja till nästkommande vinter innan någon mer vågade följa med.

Resan dit var lite som pepp innan en festival, musik på högsta och prat om vilket rum vi skulle besöka först, vi var nervösa och löste det med lite vardagligt machosnack killar emellan. Väl framme så kunde jag omgående bekräfta deras beskrivning av det gamla dårhuset, fastigheten smög sig fram ur månskenet på en kulle precis som huset i filmen Psycho när vi närmades oss med bilen. Vi blev alla knäpptyst, bilen svängde in på parkeringen och det visade sig att vi var inte ensam, två till bilar hade letat sig dit. Alla suckade för det kändes mer kul att vara själv men huset hade varit ett dragplåster länge nu bland folk i trakten så det var bara att ställa in sig på sällskap.

Vi hade redan börjat filma i bilen på väg upp och kameran rullade medan vi steg ur och gjorde oss i ordning på parkeringen. Ungdomarna som redan var där förde ett jäkla liv, sprang runt med ficklampor och skrämde upp varann till höger och vänster. Det var inte mycket kvar på DVD-skivan som vi hade filmat med så vi bytte skiva så vi kunde få med allt vi ville. Grejen är den att det stod ”error” efter en kort stund ,vi fippla och undra varför den strejka just nu med ny skiva och allt. Okej! Vi byter till gamla DVD-skivan, samma sak där! Går varken att spela in eller spela upp, vad gör vi? Alla ville ha med kameran in så vi gjorde det ändå i så fall det var något tekniskt fel trots att den funkade galant tills vi kom hit till Norrfly.

De ungdomar som förde mest liv var i det stora allrummet på entréplan, de ville inte prata utan undvek oss, visst, det funkade för oss även om vi tyckte att de var riktigt jobbiga. Det fanns fyra till där. två killar och två tjejer från Bollnäs som var där av samma anledning som oss förutom att det var mest fokus på att skrämma upp sina ragg och få dom i säng efter äventyret. De berättade att inte något speciellt hade hänt under tiden de var där men att dom tyckte det var sjukt läskigt där inne. Man får ha tålamod med dessa grejer tyckte vi, man kan aldrig tvinga fram saker som man inte styr över. En smäll hördes! Det var det andra gänget som begav sig iväg och lämnade efter sig pinnar och skit som de antagligen hade slagit på saker med, på den nivån låg det.

Med dessa miffon ur bilden så blev det roligare att gå igenom huset med ungdomarna från Bollnäs, vi småskojade med varann och stötte lite på tjejerna så killarna blev svettig, det var kul. Jag var riktigt imponerad av huset för trots nya försök att förbättra inredningen med färg, nya badkar osv. så såg man tydligt att det hade misslyckats och lämnats till sitt öde. Vi gick igenom huset några gånger på ett samlat och stelt led, ingen ville gå först eller sist, cellerna i källaren och vinden fick vänta tyckte vi, det var helt enkelt för läskigt men vi gjorde allt för att gaska upp oss. Tror vi hade hållit igång i runt två timmar utan aktivitet tills vi gick upp på andra våningen genom en av två spiraltrappor i trä. Då flög något förbi mig och Niklas i hög hastighet, vi gick längst bak och var tvungen att hojta till för ingen såg men alla hörde något slå i golvet längre bort.

I hörnet så hittade vi en propp, det isade till i kroppen när vi insåg att den hade kastas av något eller någon i en väldig fart. Direkt kom frågan ”vem var det som kasta?” ingen ville ta på sig det och alla stod som frågetecken, mycket riktigt fanns det ett proppskåp ovanför trappen. Vi tänkte väl att någon av oss i sällskapet var oseriös samtidigt som ingen såg någon kasta och att det var i ljusets hastighet. Efter detta så tog det hus i helvete och vår teori på detta är att alla ungdomar som var där tidigare på kvällen hade helt enkelt reta upp dessa energier eller vad man väljer att kalla det och vi var kvar och fick sota för det. Glassplitter ramlade ner från taket på andra våningen och då är det en vind ovanför, röster och massa olika ljud från olika delar av huset uppenbarade sig. Vi tyckte att det mesta kom ifrån vinden och alla vara överens om att man kunde ”ta” på energin som fanns runt en. 

Det märktes att alla var rädd och trots att vi inte kände dessa fyra personer som var med oss så såg vi till att de höll sig nära oss hela tiden och såg efter varann Ljuden från vinden ökade och vi började prata om flickan som folk ska ha sett där uppe och tänkte att vi måste dit och kika hur rädd vi än var. När vi hade vågat oss upp på vinden så var det helt knäpptyst som om alla ljuden försvann, det var ett mörker där man bara såg konturerna av allt bråte som låg där. Det var kallt som nordpolen där uppe trots att vädret var rätt milt ute, kameran hade vi fortfarande inte fått igång så vi fick förlita oss på pannlamporna men planen var ju att använda night vision via kameran. 

De som hade pannlampor lyste runt på vinden och vi kunde se en mindre bår mitt i rummet sen var det mest bråte, dock fanns det takfönster här (som var hela) och gammalt murbruk vid dom två ingångarna. Det fanns två uppgångar (trappor) till varje våning på huset, en i vardera enda, man kände sig osäker i den mån om något skulle omringa en och säker i den mån att det fanns minst en utväg där ”inget” var i vägen.
Vi släckte lamporna och försökte få kontakt med flickan, ingen respons alls efter alla frågor och knackningar vi provade med. Sen rullade vi en sten längst golvet och efter en kort stund så rullade den tillbaka till oss och vi höll på att skita ner oss och alla sprang mot den andra utgången till trappen medan glas ramla ner på oss från HELA fönster? 

Vi kom ner till mittenplan och försökte samla oss i en trupp, rädd men ändå så nöjd över att vi hade upplevt ”något” på vinden. Kameran gick igång och vi började filma när vi gick ner för en av spiraltrapporna som leder till entréplan och nu regnade det glas och murbruk över oss. Vet inte hur vi kom ner för trappen men jag har aldrig flugit ner för en trapp så fort, jag minns hur Simon och Niklas sprang ut ur stora utgången på entréplan och vi andra fortsätter genom utgången som låg mot parkeringen. Men innan jag hinner helt ut så ser jag en stor glasskärva i formen som en triangel svischa förbi mitt huvud och missa precis, som om det var meningen.

Väl på parkeringen så pustar vi ut och hjärtat är i halsgropen bokstavligt talat, tjejerna som är med är livrädda och helt blek i ansiktet. Vi var alla bra sugen på att dra iväg med bilarna direkt men det var delade meningar om vi verkligen skulle vara kvar. Vet inte hur länge vi stod och reflekterade över vad vi hade varit med om, Simon var sugen att gå in igen och upp på vinden där det var mest aktivitet. Jag och Niklas kastade in handduken men var villig att vänta på parkeringen om någon ville in igen. Simon övertalade den ena killen och tjejen att följa med in igen medan vi andra stod kvar och försökte titta i kameran på det vi nyss spelade in. Batteriet tog slut rekordsnabbt och nu funkade kameran perfekt när vi testade den nya skivan och allt, rejält skumt. Vi som var kvar kunde följa ljuset utifrån från pannlamporna nu när de gick upp i trapporna till vinden och försvann.

Knappt fem minuter hade gått och vi såg ljuset från pannlamporna igen och det såg ut som om alla flög ner från trapporna, tjejen och killen kom först och skrek att de blivit attackerade igen och det var intensivt. Simon kom lite efter och han hade ont, enligt honom så hade ”något” kastat nå stort och tungt i ryggen på han när de var på väg ner för trappen. Han var visserligen känd för att överdriva men han såg märkvärt tagen och plågad ut så jag och Niklas beslutade oss för att gå in en sista vända och kolla efter bevis. Vi smög in försiktigt och kollade direkt i trappen och på första våningen i början av trappen så låg mycket riktigt en stor betongkloss som man brukar ha när man bygger grund. Det räckte för oss!

Vi brassade hem och vi kunde inte få rätsida på allt eller få tyst på oss själva, det var skräckblandad förtjusning och ju närmare vi kom Gävle ju lugnare blev vi. Det bör tilläggas att jag och Niklas bodde grannar på den tiden och jag sov på hans soffa den kvällen, ingen ville vara själv och vi var rädd att vi hade fått med oss ”något” hem och hoppades att Simon hade åkte iväg med ”något” i hans bil istället. Men ”något” var nog bara känslan över att ha fått sina rädslor sen man var liten bekräftade.

Finns väldigt mycket runt omkring dårhuset i Norrfly, alla grannar som håller koll åt husets ägare vem det nu är nuförtiden, den svarta katten som ska husera där. Vi såg både en svart katt när vi kom dit och när vi åkte hem, dessutom fanns det en kattlåda inne i huset så vi kopplade inte ihop det med någon historia, folk har katt på landet. Geten som ska finnas där såg vi inte röken av heller utan det tror jag mer är en historia som kommer från en taget kort från huset där det ser ut att vara en get på bilden men skulle kunna vara något annat. Och givetvis historien om Oskar den tänker jag inte peta med en påle på.

Som sista ord så kan givetvis Niklas och Simon fylla i luckor i minnet från den kvällen men i det stora hela så var det detta som hände och det är min egen upplevelse jag har återberättat. Jag har för övrigt varit till huset tre-fyra gånger till och det har aldrig varit så mycket aktivitet som denna gång, två av gångerna hände absolut ingenting och en gång så fick en av oss en glödlampa i huvudet som ”något” kastade, var ju tur att det var ett ljushuvud som blev träffad den gången….

/Chris

torsdag 4 april 2013

Ny trailer - The Conjuring biopremiär 17 juni

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om "spökskräckisen" The Conjuring som har biopremiär i sommar. I filmen kommer vi att möta familjen Perron som flyttar till ett hus som visar sig vara hemsökt. De bjuder därför in de världsberömda paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren.

Nu har det släppts en ny trailer! Jag tror och hoppas att det här kommer att bli en bra och läskig skräckfilm!

/Markus

Här har ni trailern



måndag 1 april 2013

Hemsökta objekt på eBay

De allra flesta av oss känner nog till eBay vilket är en nätauktion samt shoppingwebbplats där folk och företag köper och säljer ett brett utbud av varor och tjänster världen runt. Ebay grundades 1995 av Pierre Omidyar från San Jose, Kalifornien. Auktionerna var ursprungligen en del av Omidyars privata webbplats, men de utvecklades så småningom till en av IT-bubblans främsta framgångar. Ebay inc. är idag ett multimiljardföretag med verksamhet i över 30 länder.

Vad Omidyar nog inte hade räknat med när han startade sitt företag var att en hel del märkliga föremål skulle läggas upp genom åren, däribland den lilla ministaden Bridgeville i Kalifornien, stenen som dödade Goliat samt en hel drös med föremål (brödskivor, potatisar, stenar m.m.) som liknar Jesus, Jungfru Maria eller andra bortgångna kändisar.

Genom detta så är det kanske inte så förvånande att en hel del hemsökta föremål har dykt upp på eBay genom åren. Jag har tidigare nämnt några av de mest kända, Dybbuk in the Box och tavlan "Hands Resist Him" och nu ska jag nämna några andra intressanta eBay-objekt.

Liksom alla andra försäljnings och auktionssidor på nätet så har objekten på eBay alltid en informationstext vilket i dessa fall kan bli ganska intressanta "spökhistorier" även om man väljer att tro på dem eller ej.

På den franska versionen av eBay lade "Maud69620" upp sitt otroligt förfallna hus och hävdade att det var hemsökt. Huset är beläget i en stad som heter Arbresle och enligt säljaren så skedde här ett hemskt dubbelmord på 1950-talet och har sedan dess plågats av alla slags övernaturliga fenomen, spöklika ansikten i fönster, skuggfigurer på golvet, föremål som flyttar sig för egen maskin samt omänskliga röster.


Säljaren hävdar att hemmets tidigare ägare, ett par, dödades av "hänsynslösa" tjuvar som sökte efter en gömd skatt inne i huset. Parets kroppar skall ha återfunnits ute på ett fält i närheten och deras andar ska sedan dess ha hemsökt huset.

Det lustiga med annonsen är priset - 1 €, dvs ca 8 kr!


Lite mer än så ville två rumskamrater i London ha för en gammal spegel. Studenten Joseph Birch, 20, och målaren Sotiris Charalambous, 43, levde ett relativt lugnt och stillsamt liv i Muswell Hill i London. Sedan fick de en spegel av hyresvärden. Ett par dagar efter att de hängde upp spegeln började de vakna tidigt på morgonen skrikandes av smärta vilka de beskrev som knivhugg över hela kroppen. Först trodde de att det rörde sig om att någon utförde någon typ av voodoo eller svart magi på dem tills de började förstå att detta inte var någon vanlig spegel. Den fick dem att känna olust och de hade dessutom börjat se märkliga skuggor i den.

Birch och Charalambous menar att de sedan spegeln hängdes upp varit förföljda av otur, ekonomiskt elände och sjukdom. Priset på eBay är cirka 1 000 kronor men kompisarna är måna om att köparen vet vad han eller hon ger sig in i.

Något väldigt vanligt på eBay är hemsökta dockor, här är en av många - "Lauralie" där annonsören, en spökforskare, berättar följande, fritt översatt (förutom dikten i inledningen):

“Lauralie”
Little Lauralie
Oh why do you cry?
Could it be from day’s gone by?
I know you feel so all alone
Because you were never able to return home
But where you are now you feel safe
And in this vessel you found a way
To see through these eyes and never stray.

Jag hittade den här Dockan i ett övergivet hus som jag undersökte.... över i ett hörn av ett sovrum fann jag en vacker blommig hemgjord låda . Jag öppnade den och i den låg denna docka. Fäst vid hennes handled var en bit papper med ovanstående dikt. Jag tyckte det var en vacker dikt, men mycket märkligt och konstigt på samma gång, jag hade ingen aning om vem dockan tillhörde eller var hon kom från. 

Jag tog henne med mig hem och behöll henne för några dagar till en dag när jag möblerade om i sovrummet. Plötsligt började jag höra märkliga knackningar från garderoben där jag förvarade henne. Jag förstod att hon inte uppskattade att jag ändrade om en massa så jag lämnade mitt ommöbleringsprojekt för husfridens skull.

Efter att hon nu verkligen fick mig att känna obehag satte henne upp för försäljning. Hon såldes men det dröjde inte länge förren köparen kontaktade mig och bad mig ta henne tillbaka. Nu har jag henne åter på försäljning i syfte att överlåta henne till någon som kan begripa sig på denna märkliga docka. Sedan jag fått tillbaks dockan så har jag börjat känna mig ännu mer illa till mods än vad jag gjorde från början. Jag vill inte längre ha henne, hon behöver ett nytt hem. Kanske kan du ta reda på mer om henne, kanske anlita ett medium då jag tror att det säkert är något hon vill förmedla. Jag har tyvärr inte längre lådan som jag hittade henne i.

Lauralie är en gammal porslinsdocka med huvud, armar, händer och ben  porslin medan kroppen i mjukt material. Hennes klänning är vit och gammalmodig och håret är rött. För mig känns det som att hon är irländsk. Jag upplever hennes händer som särskilt märkliga då de är formade på ett sätt som gör att det ser ut som att hon försöker nå ut till dig, för att fråga dig om något...

OBS! Ingen anbudsgivare som är yngre än 18 år denna docka inte är avsedd att ges till ett barn. Tack.

På grund av det faktum att detta kan vara en paranormal eller Aktivt hemsökt objekt så vill jag förtydliga att all ev aktivitet som drabbar köparen så kan varken jag eller eBbay hållas ansvariga. 
Tack.

(I underhållningssyfte endast)

-------

Detta är bara en bråkdel av alla de mer eller mindre märkliga objekt som hittats på eBay. Gör en sökning på google - "Haunted objects on eBay" så hittar du hur många prylar som helst, varav många är rent helknäppa!

/Markus