Leta i den här bloggen

tisdag 28 oktober 2014

Spökhistoria i folkviseformat

Är snål med inlägg nu, har mycket jobb och annat, men gör vad jag kan. Min gode vän och medmusikant John spelade denna för mig idag och jag föll pladask!

Visan är en brittisk folkvisa sjungen här av den amerikanska folkmusikern Jean Ritchie, still going strong, 91 år ung!

Låten passar som handen i handsken nu när det är dags för halloween! :)



/Markus

måndag 13 oktober 2014

De ihjälfrusna barnen går igen

En till berättelse från "Svenska spökhistorier". 
/ Markus

Det var en januaridag år 1921. Jag hade på skidor besökt en god vän, som bodde vid en insjö i östra Värmland. När skymningen bröt in bröt jag upp, ty stora molnmassor hade plötsligt brett ut sig över himmeln, bådande snöyra. Med kraftiga stavtag gled jag fram över de snötäckta isvidderna mot hemmet, då plötsligt ovädret bröt ut. Stormen piskade snön i ansiktet på mig. Med försiktiga glid, följande den skogkransade sjöstranden för att ej förlora riktningen, gick jag sakta framåt. Ljuset från den inne i viken liggande gården S. hjälpte i någon mån orienteringen, varför jag beslöt gina över viken.

Då hände det. Med riktning från gården S. ut mot sjön såg jag några meter framför mig två flickor, trasigt klädda, bärande var sin korg i handen komma vandrande hand i hand. I första häpenheten stod jag alldeles stilla. Vem kunde ha hjärta köra ut barn i detta hundväder, tänkte jag? Jag kastade om riktningen och följde efter barnen för att varna dem för den farliga vandringen i snöyran, som lätt kunde bli den sista för dem.

Egendomligt nog hann jag ej fatt dem hur jag än ansträngde mig. Då och då skymtade jag de små kropparna framför mig för att därefter alldeles förlora dem ur sikte. Jag insåg det lönlösa i att komma fatt dem, varför jag vände och skidade hem. Jag berättade sedan händelsen för min granne, en gråhårsman född i bygden. - Då var det säkert barnen, som omkommo i snöyran en januarikväll för många år sedan, du nu såg gå igen, sade han. Jag bad honom berätta, och han talade då om, hur två små flickor från sjöns andra sida varit ute och tiggt mat. Det hade blivit sent, då de lämnat gården S., och snöyran hade överraskat dem. De hade gått vilse och omkommit. Nästa dag hade man funnit deras stela kroppar i närheten av den ö, där jag tappade bort deras spår.

SFS.