Leta i den här bloggen

lördag 21 november 2015

Dockan Mandy

Mandy är en porslinsdocka, tillverkad i England eller Tyskland mellan 1910-1920. 1991 flyttade Mandy in på Quesnel museum i British Columbia, Kanada. Då hon flyttade in var hennes kläder smutsiga, hennes kropp söndersliten och hon hade sprickor i huvudet. 

En del säger att det något mäkligt med den gamla dockan. Konstiga saker händer när Mandy är närvarande. Personen som gav dockan till museet berättade att hon brukade vakna på nätterna av barnskrik från källaren. När hon lämnade bort dockan så upphörde barnskriken.

Personalen på museet har varit med om många konstiga och oförklarliga händelser; lunchlådor försvann ur kylskåpet för att senare hittas hittades undanstoppade i nån låda, även saker som pennor, böcker, bilder försvann och återfanns under märkliga omständigheter. Även fotsteg har hörts.

När Mandy flyttade in på museet så hade hon ingen given plats utan satt vid entrén. Där kom besökarna att stirra på dockan i skräckblandad förtjusning och kommentera hennes otäcka leende. Efter en tid så flyttades Mandy till en annan del av museet där inga andra dockor fanns eftersom det sades att hon skulle skada dem.

En besökare försökte videofilma Mandy men kameran strejkade vid varje försök. En del säger att de har upplevt att Mandys ögon följer dem runt i rummet medan andra säger att de har sett Mandys ögon blinkar.

/Markus

måndag 9 november 2015

Okiku-dockan

Nu ska vi ta en sväng till Japan, spökhistoriernas land, där en märklig docka har fångat många människors nyfikenhet under flera årtionden.

Det sägs att dockan ursprungligen köptes 1918 av den 17-årige pojken Eikichi Suzuki som present till sin 2-åriga syster, Okiku. Systern älskade dockan och lekte med den varje dag. Ett år senare drabbades failjen av tragedi när lilla Okiku drabbades av en svår förkylning och dog. Familjen placerade dockan i hemmets altare och bad varje dag till minne av Okiku.

Efter en tid märkte familjen att dockans hår hade börjat växa. Detta sågs som ett tecken på att flickans själ hade tagit sin tillflykt till dockan. 1938 flyttade familjen Suzuki och då adopterade de bort dockan till Mannenjitemplet, där den har varit sedan dess.

Ingen har någonsin fullt ut kunnat förklara varför dockans hår fortsätter att växa men efter en undersökning så kunde man konstatera att dockans hår är håret från ett litet barn.

/Markus

onsdag 4 november 2015

Flickan i sommarhuset

Här är en berättelse som jag hittat på nätet. Det är en händelse som en amerikansk tjej fått erfara när hon var på läger.

/Markus

Den enda gången i mitt liv som jag är ganska säker på att jag sett något övernaturligt var när kyrkans ungdomsgrupps flickor var på läger. Det var i början av high school (14-18 år). Det var över en helg och vi övernattade i ett sommarhus i Wilmington, North Carolina. Den andra natten så vaknade jag plötsligt till då en av de andra flickorna i rummet skrek i sömnen. Jag satte mig upp, tittade åt hennes håll, och såg en flicka ståendes vid hennes säng.

Till en början trodde jag att det var en tjej från något annat av rummen, men när jag tittade närmare så insåg jag att jag inte alls kände igen flickan. Jag var definitivt klarvaken och drömde inte. Jag såg henne gå runt sängen. Jag märkte att det var en röd och vit-randig handduk på väggen (som inte fanns där tidigare), och det som verkligen skrämde mig var att spegeln framför sängarna var kolsvart. Även i mörker brukar du ändå kunna se något i en spegel, men inte här, den var helt svart. Ingen reflektion.

Plötsligt upptäckte den okända flickan att jag såg henne - hon vände sig om mot mig och gjorde det mest otäcka ansikte åt mig. Jag kommer fortfarande ihåg hennes ögon som gav mig den mest onda blicken. Hela min kropp blev kallt och jag började skaka, jag börjar skrika att det finns ett spöke i rummet. Detta väckte inte upp flickan som skrek i sömnen, men däremot de andra två flickorna i rummet, som sa åt mig att vara tyst och sova. 

Spök-flickan försvann inte utan stod där stilla i fotändan av sängen och stirrade på oss...  En av tjejerna sa åt mig att lugna ner mig. Jag börjar gråta och gömde mig mig under täcket tills jag till slut lyckades somna.

När jag sedan vaknade på morgonen så var jag väldigt lättad över att spegeln inte längre var svart och att den där konstiga handduken inte längre hängde på väggen. Men jag kunde inte släppa det som hade hänt den natten, men jag möttes bara av suckar, "kristna personer tror inte på spöken, och det borde inte du heller göra.", men jag behövde en bättre anledning än så för att få händelsen förklarad för mig, vilket jag såklart aldrig fick...