Leta i den här bloggen

söndag 20 mars 2016

Spökerierna på Råö


Här kommer en berättelse från Svenska spökhistorier som utspelar sig någon gång på 30-talet på den lilla halvön Råö i Onsala kommun i Halland. Idag är Råö mest känt för Onsala rymdobservatorium som grundades år 1949. Observatoriet är den svenska nationella anläggningen för radioastronomi vid Chalmers tekniska högskola. Forskningen vid observatoriet behandlar radioastronomi, geodesi, navigation, fjärranalys, jordens atmosfär och mottagarutrustning.
Men nog om det, här följer en berättelse om en person som får det besvärligt om nätterna när han övernattar på Råö.

/Markus


Det är ett par år sedan detta hände. Jag kom sent en höstkväll till Råö i norra Halland efter mera än ett dygns resa. Jag var trött och gladde mig åt att snart få gå och lägga mig och vila ut. I förväg hade jag brevledes ordnat med logi, som jag fått hos arrendatorn på den gård, där jag skulle verkställa en del undersökningar.

En bil förde mig från järnvägsstationen till arrendatorsbostället, där jag välkomnades på det hjärtligaste. Man anvisade mig ett gavelrum i husets andra våning som bostad. Det vill säga huset ägde egentligen icke mera än en enda våning, men uppe på vinden hade man vid ena gaveln inrett ett rum.

Jag klädde så gott som genast av mig och gick och lade mig samt släckte fotogenlampan. Något elektriskt ljus fanns icke i huset. Det dröjer ju dock alltid något, innan man kan somna, och under det jag så låg och väntade att sömnen skulle komma, hörde jag huru det knäppte i väggarna. Detta brydde jag mig icke om. Det är ju något som är mycket vanligt i
gamla, timrade hus vid temperaturändringar. Efter någon stund hörde jag emellertid även ett annat ljud, vilket lät ungefär som väsningar, men detta ljud utgick icke från väggarna utan från någon plats inne i rummet. Jag tänkte då att det var någon katt, som mig ovetande kommit in i rummet, varför jag tände lampan. Med denna i handen undersökte jag sedan rummet på det noggrannaste, men någon katt fanns icke och ej heller något annat, som icke var som det skulle vara. Jag släckte därför min lampa igen och tänkte att det får knäppa i väggarna och väsa i rummet bäst det vill, men det bryr jag mig icke om för nu skall jag sova.

Under tiden som lampan varit tänd och jag hållit på att undersöka rummet, hade det icke hörts några knäppningar i väggarna eller några väsningar i rummet, men så fort jag släckte lampan så började oväsendet igen, och nu var det värre än förut. Jag låg länge och lyddes på spektaklet och undrade vad det kunde vara. Något slags spökeri ville mitt förnuft ej godtaga. Jag har många gånger under mitt liv varit utsatt för egendomliga upplevelser, men jag har alltid tagit sådana upplevelser kallt, och ofta har det också gått att få en naturlig förklaring på desamma.

Jag låg länge och funderade hit och dit för att få någon förklaring på mysteriet, men förgäves. Om det funnits träd inpå huset och det blåst hade ju knackningarna kunnat komma av någon gren, som slagit mot väggen, men jag hade sett, då jag kom, att det icke fanns några träd kring huset, och så var det dessutom alldeles lugnt väder. Jag försökte på alla vis att låta bli att höra på de mystiska ljuden, men det var omöjligt. De bara ökade allt mer och mer i intensitet, och rätt som det var så började det också komma egendomliga ljud
från den stora vinden utanför rummet. Det lät som om något dragits över golvet ute på vinden fram och tillbaka. Jag tänkte, att det nog var katter ändå, varför jag ånyo tände lampan och gick ut på vinden för att se. Hela vinden var tom. Det fanns icke så mycket som en låda på densamma och ännu mindre några katter. Jag gick in igen på mitt rum.

Lampan fick brinna och så länge den brann var allt tyst och lugnt. Jag var emellertid dödstrött och ville sova, och släckte igen. Så fort det blev mörkt, började oväsendet igen. I rummet inskränkte det sig till knäppningar och knackande ljud i väggarna, men ute på vinden blev det ännu värre.

Förutom de släpande ljud, som läto ungefär som om det dragits säckar utefter golvet, tillkom det nu ljud av tunga steg och suckar. Det var precis omöjligt att sova. Jag ville emellertid ha en naturlig förklaring på spektaklet, varför jag ännu en gång tänkte och på det noggrannaste synade över såväl rummet som vinden utanför, men med samma klena resultat som förut. Klockan hade emellertid blivit 1 på natten, och jag ville inte bry mig om spektaklet utan jag ville sova. Lade mig igen och släckte. Oväsendet började ögonblickligen igen. Jag låg i en sådan där gammaldags utdragssoffa. Täcket drog jag över huvudet för att utestänga alla de konstiga ljuden och ryggen vände jag utåt rummet. Som jag så låg där och väntade på att sömnen skulle komma känner jag det precis som om någon lyft upp täcket bakom ryggen på mig och krupit ner till mig i sängen.

Någon bråkdel av en sekund kände jag mig rädd, men mera var det inte heller. Min nästa känsla var ilska för att jag icke fick sova, och hastigt kastande mig på rygg i bädden säger jag högt och tydligt: "Nej, skall du ligga hos mig, skall du ligga uppe på mig." Sedan låg jag mycket länge på rygg, undrande om jag åter skulle få känna att täcket drogs av mig, men inget sådant inträffade. Oväsendet såväl i rummet som utanför fortfor emellertid som förut, och efter upplevelsen med täcket och känslan av att någon krupit till mig i sängen var jag så klarvaken, att det icke längre var någon tanke på att kunna sova. Där låg jag sedan på rygg i min soffa och lyddes till de olika ljuden. Huru länge vet jag icke, då jag icke brydde mig om att tända och titta på klockan. Framåt morgonsidan, då det började ljusna, avtogo ljuden, och jag fick ett par timmars sömn.

Ingenting sade jag till mitt värdfolk på morgonen, innan jag gick, men hela dagen gick jag sedan och funderade över nattens olika upplevelser. Jag försökte intala mig själv, att det var mina uttröttade nerver som spelat mig ett spratt, men jag kunde icke helt godtaga denna teori. Jag funderade även på om det ej hade varit råttor, som ställt till spektaklet. När därför kvällen kom, och jag skulle gå och lägga mig, lockade jag husets katt med mig upp på vinden. Nu har jag ett ovanligt gott handlag med djur av alla slag, och det var icke svårt att bli god vän med katten. När jag gick och lade mig, lade katten sig på täcket vid mina fötter och somnade bums. Själv fick jag emellertid ännu en vaknatt. Frampå natten, då släpandet och suckandet var särdeles svårt ute på vinden, tände jag och tog katten med mig dit ut. Han visade inga tecken på att det fanns några råttor ute på vinden. Det var därför inget annat att göra än att ta katten med tillbaka och gå och lägga mig igen. Denna natt upphörde de otrevliga ljuden redan före dagningen, och jag fick ett par timmars längre sömn.

Ej heller nästa morgon sade jag något till mitt värdfolk. Jag hade bestämt mig för att inga ljud i världen skulle köra mig ur rummet, och att jag skulle sova där. Nästa natt blev något lugnare än föregående, och fjärde natten var det ingenting som störde mig. Sedan låg jag i samma rum omkring fjorton dagar och sov härligt. 

Porträttet föreställer troligen Lars Gathenhielm.

Ett par dagar inann jag skulle lämna Råö berättade jag mina upplevelser för arrendatorn, som icke alls blev förvånad. Han visste att det "spökade" i mitt rum, och ingen hade före mig kunna ligga där mer än en natt. Hans svägerska hade legat i rummet ett par dagar, innan jag kom, men hon hade kommit ner mitt i natten alldeles vettskrämd, med sina kläder i famnen, och sagt att hon icke vågade stanna i rummet en enda minut till. Hon hade sedan icke vågat gå upp på vinden ens mitt på dagen. De hade emellertid icke haft något annat rum att lägga mig i, men varje dag hade de förundrat sig över att jag inget sagt om några spökerier. Jag frågade arrendatorn om han hade sig bekant att det skett något mord i huset, men det hade han icke någon kännedom om. Han berättade emellertid att huset en gång i tiden tillhört Karl XII:s kapare Lasse i Gatan, som använt huset till magasin. Innan Lasse i Gatan blev adlad av Karl XII och fick namnet Gathenhielm var han en vanlig sjörövare, och många äro de sägner som ännu i dag kvarleva om honom i norra Halland. 

Mina rätt otrevliga upplevelser där nere i Råö har jag sedan många gånger funderat över, men utan att kunna få någon förklaring på desamma. Vad jag emellertid tycker är egendomligast av alltsammans är de olika ljudförnimmelsernas samband med mörkret. Så fort jag tände lampan och så snart det började ljusna framåt morgonsidan, så upphörde ljuden. 

/Senior

onsdag 16 mars 2016

ParaNova på Ulleråkers Kyrkogård

Vem var Ruth?
ParaNova heter en grupp som undersöker platser i Sverige som sägs vara hemsökta. Spännande är att de inte bara tar sig an erkända spökplatser utan även andra platser, som den lite okända begravningsplatsen på Ulleråkersområdet i Uppsala. Platsen är vackert och stilla inringad av skog och en stenmur.

/Markus


"På den tiden kostade en fattigbegravning på Ulleråker 18 kronor. Därav gick sju kronor till kistan. Snickeriet tillverkade svarta kistor, målade i kimrök, i två storlekar. Om någon patient hade varit särskilt duktig och arbetsam fick han en krans också. Men den som var gammal och klen och inte hade orkat med arbete blev utan". 

/Utdrag ur intervju med Harry Passad, under många år trädgårdsmästare vid Ulleråkers sjukhus.

Välkommen till hospitalskyrkogården
På Ulleråkersområdet i Uppsala finns en för de allra flesta okänd kyrkogård. Bakom dess stenmurar begravdes mellan 1909 och 1954 nära 1 300 patienter från det intilliggande mentalsjukhuset. Några av deras vårdare ligger också begravda på "hospitalskyrkogården".

- Förr var mentalsjukhuset en slags samhälle i samhället där patienterna utan nämnvärd kontakt med yttervärlden blev kvar livet ut. Därför är det inte så konstigt att sjukhusen också hade sina egna kyrkogårdar, säger Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet som skrivit en bok om begravningsplatsen.

Från sitt arbetsrum i samma hus som den psykiatriska akutmottagningen tidigare låg en bit in på Ulleråkersområdet kan han se ut mot ett av en stenmur omgärdat parkliknande område beläget mellan Dag Hammarskjölds väg och sjukhusets stora parkeringsplats.

Det är dock först om man går in genom järngrindarna i parkens norra del som det går att se att den måste ha använts som begravningsplats eftersom flera gravstenar finns uppresta intill stenmuren på vänster sida.
- Alla gravarna längs muren är personalgravar. De enkla träkors eller träplattor som utmärkte de allra flesta patientgravarna har sedan länge skattat åt förgängelsen och gravkullarna de stod på har jämnats ut till plana gräsmattor, berättar Tom Lundin när han visar runt på kyrkogården.

Trots att sammanlagt 1 290 patienter begravdes där mellan 1909 och 1954 finns i dag bara nio gravstenar som utmärker patientgravar kvar. De är alla betydligt mindre än personalens stenar. I de flesta fallen är de bara synliga på nära håll där de ligger inbäddade i gräset i ett av de fyra gravkvarteren en bit till vänster in på kyrkogården.
- Gravarnas placering ska nog ses symboliskt, som att personalen så att säga fortsatte att skydda och hålla ett vakande öga över patienterna även efter döden, säger Tom Lundin.

Även kring några av patientgravarna finns blommor som vittnar om att de fortfarande efter många årtionden får besök.
- En del av gravarna vårdas av anhöriga, men i något fall kan det också vara någon tidigare patient som tagit på sig att sköta om en grav, säger Tom Lundin.

De flesta patienter som begravdes på sjukhuskyrkogården lever dock inte kvar i någons minne och fick inte ens när de var i livet besök av några anhöriga. På den tiden betraktades mentalsjukdom än mer än i dag som något skamligt.
- När patienter begravdes brukade förutom prästen endast personal och andra patienter närvara under jordfästningsakten. Några tal förekom aldrig. Själva kyrkogården sköttes av arbetslag med patienter som också själva grävde gravarna, säger Tom Lundin.

Av de fyra gravkvarteren togs tre i bruk fram till den sista patientbegravningen 1954. Av 138 på gravkartan utmärkta personalgravar har bara åtta använts. Den senaste begravningen i en personalgrav skedde så sent som 1978.
- Det finns alltså gott om outnyttjade gravplatser på kyrkogården och egentligen finns inget hinder för att de används. Jag vet för övrigt att man planerar att använda en av personalgravarna igen, säger Tom Lundin.

Det stora träkorset som pryder
kyrkogården invigdes av domprosten 1957.
Sedan 1989 har Uppsala kyrkliga samfällighet det formella ansvaret för begravningsplatsen. Det som en gång var Ulleråkers sjukhus är inte längre en livslång förvaringsplats för psykiskt sjuka patienter. Numera förknippas namnet Ulleråker förmodligen minst lika mycket med ett nytt fräscht bostadsområde som med psykiatrisk vård.


- I dag finns nästan inga kyrkogårdar belägna inom bostadsområden. Som jag ser det borde det vara fullt möjligt att den gamla patientkyrkogården omvandlas till de närboendes nya begravningsplats, säger Tom Lundin.

Här får vi ta del av ParaNova och deras besök på gravplatsen. Klippet finns även på svenska. Besök och prenumerera på ParaNovas Youtube-kanal här!




söndag 13 mars 2016

Det spöklika ansiktet

En till berättelse som jag hittat på nätet.

/Markus

Jag var 17 och min familj hade precis flyttat till ett nytt hus. Jag hatade att flytta på grund av allt jobb som måste göras, men jag gillade också idén om att flytta till en ny stadsdel och en ny skola.

Några dagar efter flytten var jag ensam hemma. Jag stod i köket och tittade på TV och njöt av hur stort det nya huset var. Jag såg snart tvättkorgen som mamma hade lämnat åt mig så jag kunde ta hand om min tvätt. Vid rummet med tvättmaskinerna så fanns dörren som ledde ut till garaget. När jag gick närmare så såg jag något i garagedörren. Det var ansiktet av en äldre kvinna i dörren. Det skrämde mig.

Kvinnans ansikte såg lite dött ut. Hon hade hon långt rakt hår, ingen näsa utan bara två hål som den typ av hålen du ser på ett skelett i stället för en köttig näsa och ögon som var vidöppna. Hon såg inte rädd ut. Hon såg mer ut som om hon försökte ta reda på varför jag tittade på henne.

Det verkade som att kvinnans huvud lutande något. Det var som om hon studerade mig medan jag studerade henne. Jag berättade för mamma om kvinnan i dörren. Mamma tittade på dörren och sa bara "det finns ingen där, du bara inbillar dig," 

Jag kände att jag behövde någon annans åsikt om dörren så jag bad min kompis Beth att komma över och titta på dörren.

Beth berättade att hon såg samma ansikte i dörren. Jag kände mig glad att jag inte blivit knäpp men samtidigt lite skrämd. Kvinnans ansikte lutade något när hon såg båda oss titta på henne, nu såg hon lite arg ut. När kvinnans ansiktsuttryck började bli mer ilsket blev jag vettskrämd och tittade inte dit mer. Jag och Beth gick och gjorde något helt annat den dagen.

Jag fick aldrig veta vad eller vem kvinnan var.

Jag har haft några andra konstiga saker som hänt mig i huset. En natt efter att jag gått upp för att ta ett glas vatten så satt jag i sängen en liten stund, sedan när jag lade mig ner så kände jag ett enormt tryck på min kropp som om någon osynlig kraft höll mig fast. Jag kunde inte andas så jag bad till Gud i mitt huvud att få det att sluta och det gjorde det.

För ett par månader sedan vaknade jag upp och fick se ansiktet av en kvinna stirrande på mig. Hennes ansikte påminde mig om ansiktet i dörre, men detta ansikte var mycket mer realistisk. Hon hade svarta ögon som var vidöppna. Håret var vågigt och långt och hennes ansikte var gammalt men såg
mer ut som på ett skelett även om hon fortfarande hade en del kött på ansiktet. Hon hade torkat blod över hela ansiktet och i håret. Hon såg ut som ett lik.

Kan någon förklara varför dessa saker har hänt mig?

Alla kommentarer är välkomna, jag behöver verkligen en förklaring.

Tack.

/cline1986, South Carolina, USA

lördag 12 mars 2016

En hängd kvinna?

Här är det en tjej i Washington, USA som faktiskt har det ganska besvärligt där hon bor. Berättelsen kommer från 2012 och jag hoppas att hon har det lättare nu för tiden.

/Markus


Detta som jag ska berätta om är något som verkligen skrämmer mig. Jag har bott i den här lägenheten i några månader nu och till en början så var allt som vanligt. Men det dröjde inte länge innan jag började höra viskningar när jag ligger i sängen om nätterna. Detta har hänt en hel del under de senaste åren och ibland när jag bara gå runt huset.

Jag har sett en manlig skuggfigur komma ut ur badrummet, och jag känner att något ständigt håller ögonen på mig. Jag har också haft en mycket mer mardrömmar än normalt.

Nu till det mest besvärande som jag ser i stort sätt varje natt. Över av min mammas säng, precis ovanför hennes lampa så uppenbarar sig vad som ser ut som en hängande kvinna. Jag kan klart och tydligt se fötter och en klänning men den övre delen är lite suddig, men det ser ut som en böjd huvud i nacken, som om nacken är bruten som hos en som är hängd.

Dessutom tycks det röra sig från sida till sida, som om det svinga lite. Det är nästan alltid där, oavsett hur mycket ljus i rummet på natten, såvida inte ett ljus faktiskt påslagen och det är samma varje natt. 

Jag är ganska rädd, även om det inte verkar vilja skada mig. Än...

Jag hör, som sagt, viskar när jag ligger i sängen. Det låter som en kvinna, men jag hör inte vad som sägs. Jag känner mig ständigt iakttagen och ibland ser jag saker ur ögonvrån. Men detta kan alla vara min fantasi antar jag. Jag har hört viskningar i flera år nu och det är så pass påtagligt att jag måste använda öronproppar för att kunna sova.

Vad tror ni om detta?

/MachineGunLola

fredag 11 mars 2016

Nightmare on 1894 Elm Street

Har flyttat till ny bostad och har haft mycket att stå i, så inget bloggande på ett tag, men nu är jag på banan igen med en berättelse som jag hittat på nätet. Det är en amerikansk kille som berättar om när han bodde på adressen 1894 Elm Street i staden White Bear Lake i Minnesota.

/Markus

Mina oförklarade erfarenheter av 1894 Elm St.

Mitt rum var i källaren och första natten som jag sov där så var det där ett hörn av rummet som var mörkare än resten av rummet. Det såg ut som om en mörk skuggfigur som bara stod där. Så jag knäppte igång TVn och somnade med den på. Jag var 16 år gammal.

Den läskiga känslan av att vara bevakad och en tung känsla var alltid närvarande hela tiden jag bodde där. På kvällen var jag alltid den sista att gå till sängs. Där i källaren kunde jag höra hur det gick folk omkring på övervåningen och när jag gick upp för att se vem som var vaken i familjen så fanns det ingen där, alla andra sov. Detta hände ganska ofta.

En dag var jag och min pappa ensamma hemma när de andra var ute och handlade. Min pappa var på övervåningen och tittade på TV och jag var i mitt rum i källaren och satt vid datorn. Min dörrhandtag började plötsligt rassla och vridas som om någon försökte komma in. Jag utgick från att det var min jobbiga syster som ville komma in. "Vad!? Det är låst!", men jag fick inget svar så jag sprang för att öppna dörren, men ingen var där. Jag tänkte då att det kanske var min syster som försökte skrämmas så jag gick till badrummet och tvättstugan för att kolla om hon gömde sig där. Då ingen var där sprang jag upp på övervåningen, ingen annan än min pappa var där och han sa att de var själva, de andra hade inte kommit hem ännu.

Min sista och mest obehagliga erfarenhet jag någonsin haft var när jag en dag kom hem från skolan. Som jag körde upp uppfarten då jag såg hur någon kikade ut genom fönstret på mig. Det var en mörk gestalt som öppnat gardinera åt sidan med sin hand och såg ut på mig. Jag trodde det var min mamma eller pappa som kommit hem tidigt. Lat som jag var brydde jag mig inte om att plocka upp mina nycklar utan knackade istället på dörren så de kunde släppa in mig. Ingen kom och öppnade så jag blev lite irriterad, jag tröttnade och gick istället in med min egna nyckel.

Jag gick in och ropade irriterat om varför de inte kom och öppnade dörren för mig, Jag fick inget svar så jag gick runt i huset utan att hitta någon. Slutligen gick jag ut på baksidan för att se om någon hade brutit in i vårt hus bara för att finna min bror och syster som var utelåsta eftersom de hade glömt sina nycklar. Jag frågade om de hade sett någon komma ut men de sade nej. Jag frågade dem om de var inne i huset de sade nej. Då berättade jag att jag sett en person som var inne i huset då varpå båda blev uppskrämda.

Dessa var mina erfarenheter av det huset.

/phear_xiong