Leta i den här bloggen

torsdag 26 maj 2016

One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door...

Här har vi en person som heter Erin som kommer från USA. Erin är ett så kallat "unisexnamn" vilket innebär att både pojkar och flickor kan heta det, exempel på såna namn är Kim, Robin och Alexis, men jag får en känsla av att det i detta fall rör sig om en pojke.

/Markus
När jag var barn så flyttade min familj ett flertal gånger. Jag brukade vara, som min mamma uttryckte det, "en ständig sökare efter uppmärksamhet" genom att göra allehanda tokigheter.

Vid ungefär tio års ålder flyttade vi in i det gamla huset och jag hade innan dess aldrig upplevt några paranormala upplevelser. Jag hade däremot sett tv-program och läst böcker om ämnet. Jag tyckte att det var intressant men var ändå ganska skeptisk. 

Min mamma och lillasyster hade sina rum på andra våningen, för att vara lite "besvärlig" så tjatade jag mig till att få ett rum på tredje och högsta våningen så jag fick vara för mig själv.

En natt när jag satt i mitt rum att läste en bok så tyckte jag mig ur ögonvrån se en skugga. Jag valde att ignorera det då jag upplevde att huset var gammalt och gav en viss känsla som jag kopplade till spökerier jag läst om. Jag tänkte att det bara var skuggor och naturliga ljud som ville spela mig ett spratt. Skuggan rörde sig inte och jag fortsatte att ignorera den. Lite besvärligt blev det med tiden då skuggan "hälsade på" lite väl ofta... 

När min äldre bror kom hem från collage så bad jag honom att sova i mitt rum för att jag fortsatte att se skuggan, men samtidigt ville jag verka modig och fortsätta sova i mitt egna rum. 

Min bror hade haft lov från collage i några dagar när jag vaknade upp till musik. Det lät som ett litet barn som sjöng "One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door" följt av ett fniss och ett klick och badrumsdörren stängdes. Snabbt klättrade jag upp till brorsans säng och min bror tittade på mig. Han hade också legat och lyssnat på det hela. 
Jag minns att jag frågade honom;

"Adam, vad var det där?" och han svarar "Rin, Jag vet inte... stanna här hos mig så blir allting bra." Vi var båda ganska skärrade.

Nästa morgon  satt min mor vid köksbordet när vi kom rusande nedför trappan. I berättade allt, men hon bara skrattade.

"Rinny Bear" sa hon och smekte mig kind. "Lilla vän, du bara inbillar dig.".

"One, two, Buckle my shoe" är en populär
 gammal barnvisa från England, nedtecknad 1805.
Min bror skakade på huvudet och sa att han också hade hört detta. Hon suckade och tyckte att min bror inte skulle hjälpa till i mitt uppmärksamhetssökande. Hon ignorerade det tills en natt då vi alla satt i köket för att äta middag. När vi satt där så kunde vi alla helt plötsligt höra barnskratt från min systers rum. Snart hörde vi även fotsteg och mera skratt.

Min mamma gick uppför trapporna för att se vad som försiggick i min systers rum, men det fanns ingen där. Hon insisterade på att det var alla våra fantasier och fortsatte att ignorera det hela. Ett år senare så flyttade vi igen då min mamma var ensamstående och inte hade ekonomi nog att låta oss bo kvar.

De som köpte huset efter oss visade sig att veta mer om vem som bodde där innan oss. I slutet av 1800-talet var det en familj med nio barn. De två yngsta flickorna dog i huset, den ena efter den andra på grund av sjukdom.

Efter dessa händelser så har jag inte varit med om något mer, än så länge...

/ Rinnx0, Erin Rhode Island, USA

måndag 23 maj 2016

Arg kvinna i mitt gamla stenhus

Här kommer en berättelse som en skotsk kvinna delar med sig i ett forum som jag brukar besöka frekvent. Ofta när jag sitter och letar och läser spökisar så är det lite av slentrian, men denna gjorde mig faktiskt ganska skrämd.

/Markus
Tack för all läsning jag sysselsatt mig under de senaste månaderna. Jag är glad att jag har hittat vad som enligt mig, utan tvekan, är det bästa forumet med spökhistorietemat.

Äldre stenhus i Angus, Skottland.
Jag har just läst en historia som är ganska lik något som jag upplevt själv. I berättelsen läste jag om en person som vaknade upp mitt i natten och tog ett foto i mörkret. Personen berättade om en uppenbarelse med rastaflätor och ett argt ansiktsuttryck stå bredvid sängen. Detta är kusligt likt en händelse som hände mig för drygt tio år sedan nu.

Jag var i tjugofemårsåldern och bodde i ett gammalt enplans stenhus i Angus, Skottland. Huset är ca 200-300 år gammalt vilket inte är ovanligt för min hemstad där det finns många hus som är ännu äldre.

Det fanns ett sovrum på ena sidan av huset och en lång korridor som sträcker sig från sovrummet förbi trappan till vinden, förbi det andra sovrummet, genom vardagsrummet, förbi badrummet innan köket som speglade platsen och storleken på sovrummet vid den motsatta änden av huset. I princip kan man se från ena änden av huset till den andra om alla dörrar var öppna.

Min man och jag hade vår treåriga dotter som sov i ett mindre rum i huset. Min make var ofta borta på jobb och det var bara min lilla flicka och jag en stor del av tiden. Det stora sovrummet fick mig att känna mycket obehag. Jag kunde aldrig sätta fingret på det, men det rörde sig om konstiga ljud, sömnparalyser, känslan av att vara bevakad och en överväldigande känsla av att inte vilja vara i rummet... 

Men konstigt nog så var min dotter mycket glad i att vara i rummet och jag lät henne leka i det då det var mycket större än hennes rum och man kunde alltid höra henne prata glatt och ha konversationer med sig själv.Det var hennes favorit rum i huset och hon var sällan någon annanstans så en dag bestämde jag mig för att byta rum med henne.

En kväll fick hon gå och lägga sig tidigt då hon hade varit olydig. Inget allvarligt, utan typiskt såna sattyg som treåringar kan ställa till med. När jag gick till sängs och somnade så vaknade jag plötsligt och inte långt efter jag somnat och när jag öppnade mina ögon så såg jag en afro-karibisk kvinna som stirrade på mig i blint raseri drygt en decimeter från mitt ansikte. Jag bokstavligen frös till is men ansiktet bara försvann. Hon var klädd i en flerfärgad turban men jag såg inte resten av hennes kropp, bara att hon hade en fransig gräddfärgad krage. Jag kommer aldrig att glömma hennes ögon, jag kunde se venerna i dem vilket gjorde att de verkade rödare än de normalt borde vara.

På den skottländska landsbygden där vi bor så är det inte så vanligt förekommande med afro-karibiska familjer, i alla fall inte såvitt jag vet och jag kände att hon inte var från detta århundrade - men jag kan inte säkerhet säga, jag kunde inte ens se hennes klänning, men det gjorde det ännu mer till ett mysterium och så oväntat men det skrämde livet ur mig och jag är mycket angelägen om att få några idéer från någon. Varför var hon så arg på mig? Var det något jag kunde ha gjort för att göra henne arg?

Det fanns flera andra saker i huset som hände. Som när vi fick strömavbrott som det ofta blev när det stormade ute och jag använde blixt från min mobiltelefon, en fällbar gammal LG med kamera, för att lysa min väg till köket där jag förvarade stearinljus. När  - ta bilder med några steg så blixten skulle gå. Jag fick tag på ljus och gick tillbaka till sovrummet och somnade igen.

Nästa morgon kollade jag igenom min telefon och tänkte radera bilderna jag hade tagit kvällen innan när jag märkte en riktigt kuslig sak - i min hall mellan vardagsrummet och hallen till sovrummet var vad som såg ut som en liten flicka på sju-åtta år sittandes med korslagda ben på golvet med en liten pojke på omkring tre år lutandes över hennes vänstra axel. När jag zoomade in så verkade hennes ansikte var mycket skelettliknande ... jag visade bilden till mina mest skeptiska vänner och även de var övertygade. Vad som var ännu mer udda var att ett par av min dotters rosa finskor var i mitten av korridoren och det verkade som den lilla flickan hade dem på fötterna.

Jag vet vad ni vill och jag önskar att jag kunde ge det till er, men tyvärr jag har inte bilden kvar - jag satte över den på min gamla hemdator för att lagra den och datorn dog ungefär ett år senare när jag flyttade. Jag har dock kvar datorn ifall om jag en dag kan komma över fotot. 

Hur som helst, det är min berättelse - Jag flyttade från huset en kort stund efter när min man och jag separerade men jag tänker ofta på det ... Jag har nyligen flyttat till ett annan mycket, mycket gammalt hus strax utanför Edinburgh och ett par underliga saker har hänt, men tack och lov, inget som i det gamla stenhuset i Angus.

/Linzell, Skotland

lördag 7 maj 2016

Corpse Bride of Mexico

I 86 år har människor från hela världen har kommit till staden Chihuahua för att titta på en mannekäng som står i bröllopsbutiken “La Popular”s skyltfönster.

Pascuala Esparza som ägde denna butiken hade en ung vacker dotter som hade dött på sin bröllopsdag efter att ha blivit biten av en svarta änkan.

Kort efter dotterns död i mars 1930 kom en ny skyltdocka i butikens fönster. Det dröjde inte länge förrän snacket började gå bland stadens invånare.

Anledningen till detta var att dockan hade en kuslig likhet med Esparzas döda dotter. Ännu mer oroande var dockans mycket verklighetstrogna utseende. Ansiktet hade uttrycksfulla ögon med en fräsch rodnad hudton. Händerna i synnerhet såg riktigt med naglar på fingrarna och linjer i handflatorna. Även håret verkade vara från en människa. 

Lokalbefolkningen började kalla dockan "La Pascualita" vilket betyder ungefär "hennes dotter" och rykten började gå om att dockan faktiskt var det konserverade eller balsamerade liket av Esparzas dotter. Många av invånarna såg nu på Pascuala Esparaza med förakt.

Den sörjande modern chockades av dessa rykten och hon försökte förneka dem men ingen ville lyssna. 

Vid denna tid började rykten spridas om att det fanns något ännu mer märkligt med skyltdockan.

Människor som passerade förbi butiken hävdade att dockan följde dem med sina ögon. Personer som besökte butiken brukade känna hur skyltdockans ögon tycktes följa varje steg de tog.

Anställda i butiken uppgav att ofta när de återvände till arbetet på morgonen så hade dockan ändrat sin position.

Ett rykte som gick var om en fransk trollkonstnär som fångades av skönheten i dockan och blev hopplöst kär. Det sades att han närmade sig fönstret på natten där han gav dockan liv för att sedan ta henne med ut på dans.

Än idag finns det dem som fortfarande tror att detta dockan är ett riktig människolik. Deras tro gavs tilltro när en, mer nyligen, anställd, Sonia Burciaga som har till uppgift att förse dockan med brudklänningar och enligt henne så är det en syssla hon gärna vill slippa. Hon säger att man kan känna värme från dockan. Hon nämner även att dockan har åderbråck på benen.

En taxichaufför som ofta får köra nyfikna turister till butiken uppger att han har sett dockan ändra positioner när han kommer förbipasserande. Flera andra vittnen har upplevt att dockan iakttar dem eller att hon tycks röra på sig...

/Markus





Tips på bra svensk hemsida med entusiastiska spökjägare. Ni kan även hjälpa gänget på paranovaua genom att prenumerera på deras Youtube-kanal.

söndag 1 maj 2016

Edward Smith - Kapten på RMS Titanic

"Well boys, do your best for the women and children, and look out for yourselves.” 

/Troligen kapten Edward Smith's sista ord innan han och omkring 1,490 och 1,635 personer omkom när RMS Titanic kolliderade med ett isberg under sin jungfruresa natten till den 15 april 1912 och sjönk.


Edward John Smith, född 27 januari 1850 i Hanley, Staffordshire, död 15 april 1912, var en brittisk sjöman och kapten. Smith var befälhavare på ångaren RMS Titanic, vilken kolliderade med ett isberg under sin jungfruresa natten till den 15 april 1912 och sjönk, varvid Smith omkom. 

Edward Smith föddes 27 januari 1850 i Hanley, son till trädgårdsarbetaren Edward Smith och Catherine Smith. Redan vid 13 års ålder började han att arbeta åt sjöfartsfirman Gibson & Co. Efter att ha varit lärjunge i över 17 år till sjöss åt samma firma började han vid 30 års ålder utbilda sig till kapten hos White Star Line, rederiet som ägde bland annat fartygen Britannic, Olympic och Titanic.

År 1904 började han som kommendör hos White Star line och började kommendera många av rederiets senaste och största fartyg på deras jungfruresor. År 1912 blev han erbjuden att kommendera Titanic under dess jungfruresa som ett sista hedersuppdrag innan sin planerade pensionering. Dock så hann Smith aldrig pensionera sig utan omkom när Titanic förliste.

Enligt tidigare hyresgäster så har det förekommit en rad märkliga händelser i huset där Kaptenen växte upp i.

Paret har hyrt ut huset ett par gånger sedan sekelskiftet, och en rad spöklika händelser har inträffat.

Frilansskribenten Neil Bonner, 64, berättar: "För några år sedan hade vi en kille som bodde där själv och han ringde upp en dag övertygad om att han hade sett kaptenens spöke.
Han hade varit till sjöss själv och sa att han var i sängen när han såg spöket glida över rummet. Spöket bar inte någon marin uniform men han var ändå säker på att han hade sett kaptenen.

Vi har mött hyresgäster som känt att de inte var helt ensamma. Några har sagt att de känt en riktigt kall kyla passera över dem, kallt som ett isberg...

På 100-årsdagen 14 april 2012 av katastrofen satte paret Bonner åter huset på försäljning. Inte på grund av spökerierna, de kände aldrig att det handlade om onda andar, utan var mer säkra på att det var kaptenen som ville hälsa på sitt föräldrahem.

Våra hav är fyllda med vrak och sjömän och passagerares kroppar. Med så många spöken i havet, bör jordens vatten vara en av de mest hemsökta platserna i vår värld. Tänk på alla själar som dog plötsligt och våldsamt och som aldrig fått en riktig begravning - förmodligen de kriterier som behövs för att skapa spöken.

Vad gällande RMS Titanic så har det förekommit några märkliga händelser runt den plats där det rostiga gamla vraket vilar på Atlantens botten. Fartyg som passerar platsen utanför Newfoundland, har ubåtar rapporterat konstiga signaler och störningar på sina radioapparater, inklusive SOS-meddelanden som inte har någon kontrollerbar källa. Det har sagts att Titanic skulle ha varit det första skepp att använda SOS-signalen. Detta är en myt som troligen kommer från att britterna var ytterst konservativa med nödsignalerna och telegrafist Jack Phillips sände CQD och SOS alternerat under Titanics undergång. Även om det inte var första gången SOS användes kan det mycket väl ha varit sista gången CQD användes. Internationellt bestämdes nämligen att SOS skulle vara den enda nödsignalen via morsekod.

1977, ombord på SS Winterhaven, gav second Officer Leonard Bishop (vet inte hur second officer översätts till svenska) en passagerare en rundtur. Passageraren hade en brittisk accent och var mycket trevlig och var ovanligt uppmärksam på detaljer. Det var något med mannen som verkade lite udda, men Bishop kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Några år senare visade någon honom ett foto av kapten Edward J. Smith, varpå Bishop sa: "Honom känner jag igen! Jag gav honom en rundtur i på min båt!" Hans följeslagare skrattade och sade: "Omöjligt! Det där är ju Titanics kapten. "

/Markus