Leta i den här bloggen

måndag 30 juli 2012

Guldbenet


Apropå tidigare inlägg om att stjäla från de döda så har vi ju denna gamla klassiska spökhistoria från Frankrike.
/Markus


Guldbenet

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig –ja, till och med dansa- lika bra som förr. En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. "Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu", tänkte han. "Jag kan lika gärna ta det." Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet. "Er hustru har inte ro i er grav!" förklarade han. "Ni måste skicka någon som lugnar ner henne."

Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav. "Kära hustru, vad är det du vill?" undrade han. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" klagade en röst från graven. "Du har ju ditt guldben", menade mannen. "Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid." Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det. "Er hustru är fortfarande orolig", berättade prästen för den rike mannen. "Ni får ordna någon annan son kan tala med henne." Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru. "Vad vill frun?" undrade kammarjungfrun. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun, nu är ni oresonlig", sa kammarjungfrun. "Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er." Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått. "Då får du ge dig av och göra ett försök", sa den rike mannen till sin betjänt. "Nej, nej, det vågar jag inte!" gnällde betjänten. "Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne." "Nej, jag törs inte, herrn!" "Nu går du annars skjuter jag dig!" hotade den förnäme mannen. Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun", pep betjänten, "Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?" "Jag vill ha DIG!" väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

onsdag 25 juli 2012

Akamella ödekyrkogård


Texten på stenen: Akamellas begravningsplats - invigd 1663
Denna sten är rest 1932.

Ödekyrkogård? Hmm, är det helt enkelt en kyrkogård som är ödelagd? För att försäkra mig om detta glider jag ut i Googles fantastiska värld, där ute stöter jag även på ordet ödekyrka. Det verkar inte vara lätt att hitta en vanlig enkel ordförklaring, visst, det kan tyckas vara självklart, men jag är av den naturen att ingenting bör vara självklart, framförallt inte när det gäller informationssökning.


Nåja, jag testar den bästa översättningssidan som finns på nätet (enligt mig själv i allafall) tyda.se och där översätts "ödeskyrka" som "abandoned church", som betyder övergiven kyrka. Då vi i Sverige är ganska bra på att bevara våra kyrkor och kyrkogårdar så behöver vi inte använda ord som "ödekyrka" särskilt ofta.




Nu känns det som att jag gnäller en massa, vilket jag kanske gör. Det handlar nog lite om tidigare nämnda irritationsmoment, dvs att man på många "spök-hemsidor" använder copy/paste, kolla själv så ser ni att informationen på de olika sidorna i stort sett är den samma. Jag vill alltid veta om det finns mer till historien och mitt mest grundläggande syfte med min blogg är att jag vill förmedla berättelser till alla, oavsett ålder, vilket innebär att alla måste kunna förstå budskapen.


Så, nu har jag gnällt färdigt och ska nu berätta om en övergiven kyrkogård längst upp i Sveriges land. "Ödekyrkogården" i Akamella ligger intill Muonioälven i Pajala kommun som ligger i Norrbottens län.


Vad många hemsidor har missat att nämna är att Akamella var ursprungligen en helig plats för samerna. År 1630 levde Muonio-sockens folk här och Akamella blev deras första begravningsplats. Till en början gick det bra att sköta kyrkogården och det fanns alltid plats för de döda som fraktades hit. Senare drabbades byn av farsoter och hungersnöd och begravningsplatsen började då bli för trång. Det fanns helt enkelt inte plats längre för de som tragiskt fick sätta livet till och det slutade med att man var tvungen att gräva upp gamla gravar och stjälpa över lik, benknotor och föråldrade och väderdrabbade träkors utanför staketet och kyrkogården.


Det sägs att de döda som grävdes upp spökar eller har spökat på platsen. Kränkta har de förföljt folk i trakten.










Denna kyrkogårds sorgliga öde påminner ganska starkt om den gamla afroamerikanska kyrkogården "Black Hope" i USA. Att följderna av att dessa begravningsplatsers öden har fött en rad spökhistorier är nog inte så underligt, frågan är dock hur mycket sanning det ligger i att Akamellas begravningsplats verkligen är hemsökt. Att man trodde det förr i tiden är ju inte så underligt då man trodde mer på det övernaturliga då än vad man gör idag. När jag ser foton på begravningsplatsen så måste jag säga att den trots allt ser väldigt  vacker och fridfull ut. Men vad vet jag, kanske blir det annat ljud i skällan när nattens mörker lurar över kyrkogårdens frid...

/Markus

tisdag 24 juli 2012

Att stjäla från de döda

Taket på den Garbergska graven stals.
Idag (24/7 -12) såg jag en artikeln i Gävle Dagblad om tjuvar, eller i detta fall, gravskändare som hade brutit sig in i en grav på gamla kyrkogården i Gävle och stulit koppartaket.Oavsett vilket etnisk tillhörighet vi har eller vilken religion vi tillhör så är nog de flesta överrens, man stjäl inte från de döda. Vettiga människor låter de döda vila i frid.

Men såklart så finns det ju otroligt mycket idioter där ute som gör mycket låga kriminella handlingar, såsom stjäla samlingsbössan för exempelvis Barncancerfonden m.fl som brukar finnas i kassan i livsmedelsbutiker, för att inte tala om de bedrövliga ursäkterna till människor som åker hem till äldre människor och utgör sig för att vara från röda korstet men i själva verket bara är där för att stjäla eventuella dyrbarheter från stackars gamla människor som bara vill hjälpa till i vår hårda Värld...

De som vilade i graven är säkert inte arga
utan kanske mer lite besvikna bara och önskar kanske
bara att få prata lite med de som skändade deras grav...
Man vet ju aldrig...
När det gäller denna typ av brott så vet man väl kanske inte om den som vilar i graven tar någon skada av att få sin grav skändad på detta vis, men man kan ju alltid hoppas och att dess ande hemsöker tjuvarna och allt vad det kan tänkas innebära.

Jag tänker en del på den spanska gamla spökhistorien "Ringen" som jag nämnt tidigare här i bloggen. Där är det en snubbe som tar en ring från ett gammal benrangel och får sedan lära sig den hårda vägen att det inte är helt okej att stjäla från de döda.
Nåja, i denna berättelse så handlade det ju inte direkt om en tjuv utan mer om en kille som inte tänkte sig för. Han ville ju bara ge den vackra ringen till sin fru...

Mitt inlägg om "Black Hope" är inne på liknande tema, här handlade det inte heller direkt om stöld utan mer om vad som kan hända när man inte behandlar de döda med respekt.


/Markus

onsdag 18 juli 2012

Värjan på Sperlingsholms slott

Jag vill med min blogg förmedla olika berättelser om spökerier och vill sällan/aldrig slå hål på dessa berättelser, dvs, ifrågasätta dem, men i detta fall så känner jag att jag måste.

En folkberättelse, folksaga eller en folksaga kan ha blivit hörd för mycket längesen och har sedan förmedlats från mun till mun genom tiderna, lite som den klassiska "Viskleken", vilket innebär att berättelsen förändrades, detta handlar ofta om att dessa berättelser som kom från det enkla folket som säkert varken kunde läsa eller skriva samt att de var mycket vidskepliga.


I detta fall har en berättelse fortsatt med samma projekt ända in i dessa dagar, men istället för "mun till mun" så handar det nog mer om "copy/paste" där ingen verkar ha brytt sig om att dubbelkolla om saker och ting stämmer.
Peter Tordenskjold med värja i hand,
kanske är det just denna värja som sägs finnas på slottet?
Så här lyder berättelsen enligt de flesta källorna på nätet:



"Slottet av sten i nyantik stil är uppfört 1812 i två våningar med två envåningsflyglar. Sperlingsholm grundades 1650 av friherre och generalmajor Caspar Otto Sperling, tillhörde 1748-1833 friherrliga ätten Wrangel och kom 1866 genom köp till kammarherre C J Kuylenstierna. Gården övertogs av ryttmästare W Kuylenstierna. 
En mystisk karolinsk värja har gett upphov till åtskilliga spökhistorier på slottet. Peder Tordenskiold en danskamiral duellerade med överste Jacob Axelstael och dödades av ett värjstick i hjärtat. Amiralens egen värja hamnade så småningom på Sperlingsholm där den tillhör en vapensamling. Men värjan lever sitt eget liv, flyttar sig på väggen och kan börja sväva i luften. Det är Tordenskiolds hämndgirige ande som tar den i besittning och de gäster som har flyttat värjan från dess plats har blivit ihjälstuckna. 
Det sägs att amiralen vägrar släppa taget om sitt vapen efter sin död. Denna värja hänger som en väggprydnad här och tydligen vilar en förbannelse över den. Amiralen skall enligt sägnen uttalat förbannelsen att den som någonsin försöker bemästra hans värja skall gå samma öde till mötes som honom själv samtidigt som han sade till Jacob Axelstael innan döden tog han att de skulle en vacker dag synas i helvetets avgrund."

Det var ganska längesen jag hörde talas om den mysiska värjan på Sperlingholms slott i Halmstads kommun, jag tyckte den lät mycket intressant och ville såklart visa er värjan och berättelsen bakom. Jag tänkte göra som så att jag ville lägga in schyssta bilder på värjan och skriva ner bakgrundsberättelsen, men redan här blev det problem... Inga foton finns på denna värja, jag har sökt på flera olika med olika sökord utan att hitta värjan. Däremot finns det en hel drös med bilder på slottet, vilket inte är så konstigt.

Nåja, kanske skulle man ta och kolla upp figurerna som nämns, jag började att söka efter denna Peder Tordenskiold då det ju är hans värja denna berättelse handlar om. Då detta inte handlar om uppsatsskrivning så tycker jag att det är helt okej att använda sig av Wikipedia vilket jag gjorde och hittade då denne amiral som faktiskt hette Peter Tordenskjold och var inte alls dansk utan var född 28 oktober 1690 i Trondheim, dvs Norge! Nåja, det är väl kanske inte ett gigantiskt fel, men med tanke på hur lätt det är idag att hitta information om saker och ting så är det allt lite fånigt.

Enligt Wikipedia-artikeln om Tordenskjold så var han en stor hjälte och legend i Danmark och Norge. Många sägner - sanna som osanna - frodas om hans storhet, vilken framgår inte minst av att han besjungs i barnsånger, till exempel Jeg vil synge om en helt. I Danmark finns en förening vid namn Selskabet Danske Tordenskiold-venner, som fortfarande bland annat firar hans födelsedag.
Så kanske är det inte så konstigt att även denna berättelse har uppkommit, men frågan är hur? Finns amiralens värja på slottet?

Idag ägs slottet av släkten Kuylenstjerna och då jag har svårt att hitta någon seriös hemsida om slottet så antar jag att det inte är öppet för allmänheten.

Om värjan verkligen finns på slottet så är denna berättelse fantastisk, i annat fall så är jag skeptiskt. Om någon där ute vet mer än den snåla infromationen som finns på nätet så får ni gärna berätta! 

/Markus

måndag 16 juli 2012

Varför älskar vi spökhistorier?

Detta är mitt 100:e inlägg och därför vill jag göra något speciellt. Det vi ska titta på nu är just det som denna blogg kretsar kring: Spökhistorier. Varför är så många av oss så förtjusta i spökhistorier? Förs ska vi kolla på vad som händer i kroppen & knoppen när vi blir skrämda.


Flykt- och kamprespons eller "fight-or-flight response" är uttryck för en respons på stressorer vilken är en överlevnadsmekanism som innebär att människor instinktivt vid vissa stimuli antingen flyr eller kämpar till följd av vissa fysiologiska svar på stimulit, detta kan gå igång om du blir jagad av ett stort monster som vill äta upp dig, vilket inte är så trevligt. "Adrenalinkick" är ett vardagsspråkligt uttryck för samma respons, ett uttryck som enligt mig har en positiv klang då denna kick är kopplad till sökandet av spänning genom spökhistorier, skräckfilmer, berg- och dalbanor, fallskärmshoppning och allt sådant som får igång denna kick men under trygga förhållanden.

Men är det enbart adrenalinkicken vi vill ha när vi hör en spökhistoria eller ser en skräckfilm? Jag är som jag nämnt tidigare väldigt intresserad av att besöka en hemsökt plats för att föra logg över oförklarliga fenomen, spela in EVP m.m. Detta är något jag vill göra för att jag är nyfiken och inte för att jag vill bli skrämd. Fast det är ju som jag känner nu. Väl på plats så skulle jag nog säkert få en skön adrenalinkick. :)

Ebeneezer Scrooge möter Jacob Marleys spöke
I många fall så finns det skräckfilmer och spökhistorier som inte är så pass otäcka att jag blir skrämd av dem, men att jag uppskattar dem av andra skäl. En av mina absoluta favoriter bland spökhistorier är Charles Dickens A Christmas Carol som väl kanske inte är en traditionell spökhistoria utan mer en julberättelse med spökhistoriemoment. Jag menar såklart Marleys spöke som jag nämnt tidigare i bloggen. Scrooges möte med sin fd kollega Marley är inte något som skrämmer livet ur mig, men jag tycker att det är en spännande, intressant och fascinerande scen.

En annan favorit är De dödas julotta som jag nämnde i ett av mina första inlägg, klicka på länken så kan ni läsa detta korta klassiska svenska mästerverk. Denna berättelse är för mig ganska otäck och skulle bli riktigt läbbig om man skrev om den så den passade modern tid, då skulle det kunna bli en riktigt ruskig skräckfilm.

Apropå skräckfilmer så vill jag som tidigare hävda att det är spökhistorier i filmformat, åtminstone de med övernaturliga inslag. Även här vill jag dra några exempel på "spökskräckisar" som skrämmer på lite olika sätt. The Grudge är enligt mig riktigt läskig, både det japanska originalet från 2002 och den amerikanska nyinspelningen från 2004 (samma regissör, Takashi Shimizu, till båda filmerna). Det som skrämmer oss som upplever denna film som otäck är den att man inte går säker någonstans. Ett lysande exempel på detta är scenen där en kvinna blir förföljd av spöket, hon flyr till sin lägenhet och "gömmer sig" i sin säng. Sängen som ju faktiskt är lite som en symbol för trygghet:


En annan film som är intressant är Paranormal Activity, den första filmen från 2007 vilken enligt mig är den bästa. För mig är det intressant att lika många som älskar denna film tycker att den är en tramsig skitfilm. Jag antar att det har att göra med vad som skrämmer oss. Jag antar att The Blair Witch Project från 1999 led av samma fenomen. Hur som helst så är jag en av dem som finner denna film riktigt otäck. Varför? Hmm, låt mig tänka efter... 


Jag kommer att tänka på en av de första otäcka scenerna i filmen, den när parets sovrumsdörr rör sig på egen hand. Det är för mig en scen som för mig bidrar till en spänningsuppbyggnad där filmen väljer att starta med små doser. Blir det för "vräkigt" redan från början så är risken att det bara blir tramsigt. Senare i filmen så kommer en scen som blir en fin "uppföljare" till den tidigare "dörrscenen":





"Letta-Me-Out"
Nog om skräckfilmer. I min blogg nämner jag en hel del hemsökta platser runt om i Världen och även hemsökta föremål då berättelserna om dessa platser och föremål är riktigt bra spökhistorier. För mig spelar det ingen roll om det handlar om spöken eller ej då jag finner dessa berättelser spännande, intressanta och fascinerande.

Ett av de mest intressanta spökhusen jag tagit upp är Winchester Mystery House i Kalifornien. Oavsett om det finns spöken i huset eller ej så är det faktum att detta egendomliga hus finns på riktigt otroligt spännande.
Exempel på hemsökta föremål är de hemsökta dockorna Robert the Doll och "Letta-me-out" vilka är två otäcka gamla dockor vars bakgrundshistoria och utseende gör dem riktigt läskiga, om de så verkligen är hemsökta eller ej.

Så, varför älskar jag spök- och skräckhistorier? Jo, för att jag älskar adrenalinkickar samt njuter av det som är spännande, intressant och fascinerande. Varför älskar du spökhistorier?



/Markus

lördag 14 juli 2012

spökansiktet i fönstret



Många som har sett ansiktet upplever att
det ser ut som en  mörkhyad kvinna
I Australien händer det spännande grejer ibland. Hemma hos Renea Brooks bror finns ett köksfönster där ett ansikte framträder när det kommer ånga på det.

En ovanlig företeelse inträffade i hennes brors hus en regnig söndagkväll då han lagade söndagsmiddag. Han kände sig lötsligt iakttagen... Han tittade upp mot köksfönstret och fick då se ett ansikte som hade bildats från ångan i rummet. Ansiktet tycktes ha ett sorgset uttryck.
Brooks säger att ansiktte fortsätter än idag att dyka upp så fårt det kommer ånga på fönstret.


/Markus

torsdag 12 juli 2012

Ghostbusters - Spökligan

Om du liksom jag bor i Gävle så vet du kanske att den fantastiska 80-talsklassikern Ghostbusters visas på sommarevenemanget Utomhusbio i Boulongern ikväll 22.00 (12/7 -12). Jag älskar denna film, och dess uppföljare. Jag har t.o.m en poster ovanför sängen :)

När universitetet ska spara in på den parapsykologiska avdelningen startar forskarna Dr Venkman (Bill Murray), Dr Spengler (Harold Ramis) och Dr Stantz (Dan Aykroyd) en privat firma vid namn Ghostbusters. De specialiserar sig på att utrota övernaturliga plågoandar. En dag får de ett mycket speciellt uppdrag, Dana Barrett (Sigourney Weaver) söker deras hjälp då det verkar som att hennes kylskåp är ingången till den andliga världen och snart står Ghostbusters inför en uppgift som är mycket svårare än att fånga ett vanligt spöke.


Konceptet för första filmen var inspirerad av Dan Aykroyds egna intresse för paranormala fenomen. Aykroyd kom på Ghostbusters efter ha läst en artikel om kvantfysik i American Society of Psychical Research Journal och tittat på filmer som Ghostchasers. Aykroyd tänkte, "Låt oss göra om en av dessa gamla spökkomedier, men låt oss använda den forskning som görs idag. Redan vid den tiden fanns det rimlig forskning som skulle kunna peka på en utrustning som kan fånga ektoplasma eller materialisering, åtminstone visuellt".


Rollerna i manuset skrevs för skådespelarna John Belushi, Eddie Murphy och John Candy. John Belushi (James Belushis äldre brorsa) som var Dan Aykroyd kollega i SNL (Saturday Night Live) samt medaktör i The Blues Brothers från 1980 var tänkt att spela rollen som Peter Venkman, olyckligt nog avled Belushi av en överdos 1982, rollen gick då till Bill Murray. Murphy var tänkt att spela Winston och Candy skulle spela Louis Tully (Danas töntige granne), dessvärre hade ingen av dessa herrar tid för Ghost Busters då de båda var populära och eftertraktade skådespelare på 80-talet.
Under inspelningen refererade Dan Aykroyd det gröna matglada spöket "Slimer" som John Belushi's spöke.
Det har i flera år pratats om att en tredje film ska komma. Om så blir fallet, hur kommer den att bli? En annan sak jag funderat på är hur de kommer att använda filmmusiken då den ju är ganska typiskt 80-tal. Jag hoppas det blir bra. I februari 2012 sa Dan Aykroyd: 
"The script must be perfect. We cannot release a film that is any less than that. We have more work to do." 
Så det låter som att de tänker lägga ner mycket energi på Ghostbusters III, vilket ju är ganska lovande.

/Markus

måndag 9 juli 2012

The House Carpenter & The Ghost Lover

Förutom spökisar, skräckfilmer och annat som har med spöken att göra så älskar jag musik och är, som jag nämnt tidigare vis- och folkmusiker. Därför tänkte jag nu presentera två folkvisor som båda har ett spöktema. Den första truddelutten står jag själv för:


The House Carpenter



Den första folkvisan är den gamla engelska balladen The House Carpenter. Som många folkvisor så kan texten variera, men grundstommen ser ut som följande:

Visan berättar om spöket av en man (ibland är denna man djävulen under cover), som återvänder till sin tidigare älskare efter en mycket lång frånvaro och finner henne då med en en annan man. Han lockar henne att lämna sin man och deras barn genom att lova henne många skepp lastade med skatter. Dum som hon är så följer hon med... Kanske blev hon förtrollad, isåfall är hon ursäktad. I många versioner blir hon förvånad över att finna att skeppet inte har en besättning...
Förresten... Känner ni igen melodin? Inte? Jooo, kom igen! Cornelis använde samma melodi till sin klassiker Somliga går i trasiga skor! 


The Ghost Lover



Den andra visan påminner lite om den ovanstående, dock har denna en mer kärleksfull stämmning om än ganska sorglig. Denna visa är det den kanadensiska folkmusiksduon Ian & Sylvia som framför, sången om The Ghost Lover. Jag är inte säker, men jag tror att detta är en irländsk folkvisa då irländarna är kända för sina glada krigssånger och sorgliga kärleksvisor.

Denna visa handlar om en kvinna som ligger hemma i sin säng och känner sig ensam. Hon längtar efter sin käraste som är till sjöss. I visan kommer han och besöker henne på ett egendomligt sätt. Han knackar på hennes fönster och när hon släpper in honom märker hon att han är alldeles kall...


/Markus

söndag 8 juli 2012

Spöken i Källaren


Om jag inte minns min barndom alldeles fel så tror jag att den första spökhistorian jag fick höra en kort berättelse som min moster berättade för mig. Jag minns inte hur gammal jag var, men tillräckligt ung för att uppskatta detta mästerverk. Hon berättade om ett spöke som bodde i en källare som hade så ont i sitt ben... Han gnällde och klagade... Aj mitt ben...Aj mitt ben... AJ MITT BEN!!! Iiiii!!! Lille jag drabbades av skräckblandad förtjusning och ropade säkert "igen! Igen!".

Källaren är en klassisk spökhistoriemiljö och kan vara läskig om det så är källaren i ett gammalt slott eller källaren i ditt hus. Ett av våra mest kända lakanspöken, Laban bor i slottet Gomorronsols källare. Men även i riktiga slott och herrgårdar finns det hemsökta källare. På Österbybruks herrgård sägs det att man kan ibland kan höra spädbarnsskrik i källaren, det tros komma från det mumifierade spädbarnslik som hittades inmurat i väggen där nere.

Sen har vi Ekenäs slott i Örtomta, öster om Linköping som har tillhört den Banérska släkten i 300 år. I källaren ska en elak inspektor en gång ha låst in en hjonpojke, Nisse, som sedan blev kvarglömd där, källarvalvet kallas Nisses håla. Den ihjälsvultne pojken sägs spöka på slottet. Flera personer har försökt öppna det numera igenmurade valvet för att avlägsna hans lik, men de har alla drabbats av olyckor eller svåra sjukdomar och fortfarande finns Nisses kropp kvar i hålan.

/Markus
Erik & Mackan försöker få kontakt med Nisse.

onsdag 4 juli 2012

Titta vi spökar - House

Om man som jag är född i början av 80-talet, eller kanske i slutet på 70-talet och gillar spökerier, skräckfilm och nostalgi så minns man kanske "Titta vi spökar-filmerna". Själv växte jag upp med den andra och tredje filmen och såg inte den första och den fjärde förren i vuxen ålder.


För er som inte känner till denna B-filmsserie så ska jag nu berätta för er. Första filmen i House-serien (originaltiteln som inte ska förväxklas med tv-serien) visades på vita duken 1986.


Filmen handlar om författaren Roger Cobb spelad av 80-talsikonen William Katt som efter sin son Jimmys försvinnande flyttar in i hans faster gamla hus för att få vara ensam och skriva på sin nya bok som ska handla om Rogers upplevelser i Vietnam. Efter ett tag börjar det hända underliga saker i huset...


Filmens uppföljare från 1987 är fristående och är min stora favorit då den innehåller spöken, zombies, en gnutta western, skön humor och en fantastisk cameo av Skål-hjälten John Ratzenberger.


Jesse som håller på med släktforskning flyttar in i sitt föräldrahem som mest liknar ett gammalt spökslott och upptäcker att hans döde gammelfarfar, Gramps, var en westernskurk som stulit en värdefull kristallskalle med magiska krafter. Jesse, tillsammans med sin kompis Charlie bestämmer sig för att öppna gamle Gramps grav, där kristallskallen också ska ligga...

Den tredje filmen från 1989 är till skillnad från de andra filmerna som är av genren skräckkomedi en skräckfilm. I denna film möter vi mördaren "Meat Cleaver Max" som arresteras och blir avrättad i elektriska stolen. Efter avrättningen börjar Lucas McCarthy, spelad av skräcfilm-ikonen Lance Henriksen, kriminaldetektiven som satte dit honom att börja se hemska syner. Saker händer runt detektiven och snart inser han att mördaren har kommit tillbaka från de döda.


Den fjärde filmen från 1992 såg jag faktiskt för bara ett par månader sedan och räknas som seriens sämsta, men för oss som gillar de andra filmerna så tror jag ändå att vi finner en gnutta glädje i denna sista "Titta vi spökar-film", det gjorde åtminstone jag.

Denna film är den enda uppföljaren som knyter an till den första filmen, fast bara lite...Roger Cobb (huvudkaraktären från första filmen) omkommer i en bilolycka och hans familj tvingas flytta in i samma hus som hemsökt honom i många år. Familjen börjar snart uppleva skrämmande och oförklarliga fenomen...

Jag väljer att bara berätta lite om filmerna då jag är allergisk mot "spoliers", dvs när folk berättar om filmens viktiga moment, exempelvis slutet innan vi ens hunnit sett filmen. För er som är unga och/eller kanske inte känner igen dessa filmer så vill jag säga att dessa är guldklimpar ibland alla de fulsnygga B-filmerna som finns där ute. 

/Markus

Fantastiska Youtube! Här är första filmen i sin helhet:


måndag 2 juli 2012

Gideon - Stockholms äldsta spöke

Bilden är en akrylmålning gjord av Natalia Sjögren 2002 och är tagen ur CD/DVD-skivan ”Gamla stan under 750 år” utgiven av Stockholms stadsarkiv 2002. Bilden är beskuren. Originalet i privat ägo

År 829 sändes benediktinermunken Ansgar till nuvarande Sverige eftersom en kristen missionär efterfrågats av sveakungen Björn. Det sägs att en munk från dominikanerklostret Gorbie i Amiens, nuvarande Frankrike, hade fått i uppdrag att hjälpa Ansgar att kristna nordborna. Munken hette Gideon och var en en s.k. svartmunk som dominikanermunkarna kallades. Dock kom han aldrig till Norden då hans båt gick under.

Gideon drunknade i de starka strömmarna och hans lik spolades upp på kiddskär, platsen som idag heter Riddarholmen. Liket hamnade precis där byggnaden på Birger Jarls Torg nr 5 står idag (bilden nedan). Källaren i huset är från tiden då gråmunkklostret stod på samma plats (1200-talet) och det är där som Gideons ande sägs vandra genom källarvalven och ibland även i korridorerna högre upp i huset.

Idag finns kommerskollegium* i lokalerna och flera av de som arbetar där vill svära på att de hört Gideon gå genom korridorerna om kvällarna. Ibland försvinner saker och ting utan förklaring och då kommer tanken att det kanske ar Gideon som var framme. Många menar att det finns något oförklarligt i byggnaden vilket är äldre än gamla stan själv.

/Markus

*en central statlig myndighet i Sverige som handlägger utrikeshandeln och den allmänna handelspolitiken.