Leta i den här bloggen

onsdag 28 november 2012

A Christmas Carol - Versioner att undvika - Del 2

Jag började kolla på A Christmas Carol: The Movie från 2001 förra vintern, men stängde av pga flera olika anledningar. Kanske främst pga det gör mig ganska less när man, trots budjet, inte kan göra en bra film då man redan har en fantastisk berättelse att vila på. Den här filmen är inte alls lika usel som Barbie-versionen så jag är inte arg utan mer lite uppgiven och besviken.

I denna film får vi, till skillnad från andra filmer, se mer av de konsekvenser som kommer av Scrooges girighet. Vad vi får se är när polisen åker runt och arresterar folk som inte har råd att betala skatt. Poliserna skrattar elakt och säger hånfuilla saker till dessa stackars människor och beter sig mer som elaka troll än poliser. Vi får även ta en titt in i barnhemmet där Belle (Kate Winslet) jobbar. Barnhemmet är på väg att läggas ned då man inte har råd att ha det kvar samt att föreståndaren arresteras pga att han inte kan betala skatt. Belle skriver ett brev till Scrooge om hjälp.

För mig är Scrooge en snål och bitter surgubbe som egentligen är snäll men som har byggt upp en fasad. Folk tycker inte att han är ond utan ser honom mest som det han är, en tjurig snålgubbe. I den här filmen beskrivs Ebeneezer Scrooge mer som en mycket ond person i samma kaliber som Darth Vader i Star Wars och Saruman i Sagan om ringen. Faktum är att Scrooge, i den här filmen, talar som Saruman, överdrivet som bara den. Saruman är en trollkarl så han ska prata som han gör, men Scrooge? Njae... 

Marleys spöke är väl lite schysst, vilken Nicholas Cage ger rösten till.
Och så har vi ju dessa förbannade möss... De piper, gnisslar och skriker så man blir alldeles förstörd. Dessa två gnagare är med filmen ut och fungerar som... Ja, jag tror att det fungerar som så att berättelsen är för de stora barnen/vuxna, tecknat för barnen och mössen för de allra minsta, så har man således en familjefilm.

En sak som många versioner har problem med är Scrooges "humbug" vilket är vad han kallar julen och inget han bara säger. I denna film säger han det mest hela tiden om precis allt.

Så till en sak som irriterar mig riktigt mycket, dvs slutet. Slutet på denna berättelse är mycket gripande och fint, men inte här inte. När Scrooge vaknar upp på morgonen så är han fortfarande tjurig, trots allt han fått vara med om. Han säger till sig själv att han måste ändra på sig, men han vet inte hur... Som tur är så är det mössen som visar honom vad han ska göra... Då är han ju precis som Dexter i tv-serien Dexter om den psykopatiske seriemördaren som måste lära sig att bete sig normalt så att han kan hålla sin mördarhobby hemlig. Jag känner genom detta att Scrooge inte har blivit snäll utan mer att han ändrar sitt beteende, men att han fortfarande är en ond person.

I övrigt är filmen mest rörig med alla sidospår med troll-poliser, jobbiga möss och en Belle på ett barnhem.

En av de sämre versioner som man gärna kan undvika.

/Markus

fredag 23 november 2012

De dödas besök vid julottan

Som jag nämnt tidigare så arbetar jag på ett äldreboende och i dag när jag jobbade så läste jag ur en bok som handlar om en liten flicka och hennes familj under 1800-talets Närke, tyvärr kommer jag inte ihåg just nu vad boken heter). I det kapitlet jag läste utspelade sig under julen och jag läste med förtjusning om julottan. Eller... Inte julottan i sig utan natten innan de tog sig till kyrkan klockan fem på morgonen. Fadern i familjen hade strött ut halm på golvet där hela familjen skulle sova. Enligt gammalt skrock så var natten till julottan den natten som de döda kom tillbaka till sina bostäder, därför lämnade man alla sängar lediga om de döda skulle vilja övernatta.
Tänk om man levde då... Och upptäckte att någon verkligen hade sovit i sin säng, natten till julottan...

/Markus

torsdag 22 november 2012

Kategorier spöken - Skuggvarelser

En natt, när jag sov över hos en kompis och låg i hennes säng medan hon borstade tänderna så vände jag mig om och såg då en kolsvart skugga som passerade utanför hennes dörr och försvann in i nästa. Jag, som trodde att det var min väns skugga, klev ur sängen och frågade min kompis om hon hade borstat klar och förväntade mig då en röst från rummet där skuggan försvunnit. "Nä, inte än" sa min kompis som fortfarande stod och borstade tänderna.

Jag vände och gick in i rummet där skuggan hade försvunnit och såg då hur den mänskilgt formade skuggan liksom stirrade på mig som om jag hade tagit den på bar gärning med något. Ända sedan dess har jag upplevt konstiga syner och ljud vart jag än är. 

En natt när jag övernattade hos samma vän så sov jag ganska dåligt och låg mest och vred och vände mig. Jag vaknade mitt i natten av att jag hade tappat min kudde, jag plockade upp den och somnade om. Efter att ha sovit bara en timme så väcktes jag av en röst som sa: "Tala om sanningen för henne!".
Jag förstod inte riktigt vad det handlade om då jag inte har särskilt mycket hemligheter, framförallt inte för min vän. 
Jag gick upp för att se om det var någon där eller om det bara var en dröm. Allt var som vanligt så jag la mig igen men låg då och halvsov. När jag vände mig om öppnade jag mina ögon och fick se en kolsvart skugga formad som en kvinna vilken tittade rakt på mig. Jag skrek högt och blundade och när jag öppnade ögonen var skuggan borta och min vän var vaken.

Sedan den gången vägrar jag att övernatta i min väns hus.

/Scutt, 16 år USA


2010, i USA, kom det in fler rapporter än vanligt angående en viss typ av övernaturliga fenomen. Dessa gällde människor över hela USA som hade sett s.k "Shadow People", vilka beskrevs som skuggliknande varelser, stora, små, ​​med och utan hattar, huvor, och även som en svart massa. Vanligast är att man har sett dessa figurer vid sina sängar när det är mörkt.

Skuggvarelser är ett övernaturligt fenomen som sägs ha bevittnats av ett antal människor. Dessa varelser rör sig oftast mellan väggar, med oftast snabba rörelser. Rapporter angående skuggvarelserna är liknande spöken, skillnaden är att skuggvarelserna inte har mänskliga drag, inga kläder eller att de försöker ta kontakt med människor. I stort sett alla fall är varelserna svarta silhuetter, ingen mun, näsa eller ögon. Det finns dock rapporter om unga, barnliknande skuggor och skuggor utan distinkt form, samt skuggor med röda ögon.

Varelsernas rörelser beskrivs som snabba och inte sammanhängande. De börjar röra sig sakta, som om de gick igenom en trög vätska, sen "hoppar" de till en annan plats i vittnets omgivning.

/Markus

söndag 18 november 2012

A Christmas Carol - Versioner att undvika - Del 1

Min tanke var från början att göra en topplista med de bästa film-och- tv-versionerna av Charles Dickens "A Christmas Carol. Inför detta omfattnade inlägg så ville jag kolla på så många versioner som möjligt och började med den datoranimerade Barbie-versionen "Barbie in a Christmas Carol" som är så hemsk att jag morrar av ilska. Därför gör jag här blogginlägg där jag går igenom de versionerna ni bör undvika som pesten! Detta är kanske att komma ifrån spökhistorietemat för att istället gå in på filmkritik, men detta är något jag känner att jag måste göra. Det kommer såklart ett och annat inlägg om spökhistorier emellanåt.

Barbie in a Christmas Carol - Först måste jag ju såklart säga att jag fasades över denna version redan innan jag ens sett den pga av det rosa prinsess-Barbie-konceptet. Men jag har ändå gjort mitt bästa för att försöka bortse från detta. Att jämföra med originalet är väl kanske inte rättvist, eller... Jo, det är det! Det finns många versioner av Dickens saga och flera av dem har lite annorlunda vinklingar, men de har ändå med de viktigaste momenten som gör denna vackra berättelse så fantastisk!

Här "spelar" Barbie Eden Starling, en självisk och bitchig operasångerska som hatar julen. Hon styr sina anställda med järnhand. Bob Cratchet som är Scrooges fattige kollega i originalet är här Catherine som inte är fattig, inte har någon familj som nämns, ingen "Tiny Tim" vilket i originalet är Bobs svårt sjuke son och som dessutom är en viktig karaktär i berättelsen.Det enda vi vet om Catherine är att hon är Edens anställda och...att hon är brunett.

Bör även tilläggas att Eden har en tjock och klumpig katt som heter Chuzzlewit som i denna version fungerar som en komisk input, lite som grannen i Beck-filmerna. Katten är "skojig" då han är klumpig och ramlar och är allmänt korkad. När det kommer scener som i de andra versionerna är gripande och känslosamma så fixar denna kisse detta genom att klanta sig och vara "rolig".

En viktig del av Dickens originalberättelse är den med fattigvården, inte bara föräldralösa barn, utan ALLA fattiga. Inte bara detta, många viktiga nyckelscener från originalet har man helt förstört. Ta till exempel den viktigaste av dem alla, Marley´s spöke som här är Edens gamle ragata till moster/faster Aunt Mary som enligt mig hade passat betydligt bättre som Scrooge. 
Jacob Marley´s spöke var ett mycket plågat spöke som släpade på sina tunga kejdor i vilka det satt fast tunga pengakistor i. Aunt Mary´s spöke bär på... Usch... Svävande speglar som vissrligen är fastkejdade på henne... Men de svävar ju, hon släpar inte på något, ej heller är hon plågad. Hon bara kommer för att varna Eden vilket ändå inte fungerar. Jacob Marley lämnar Scrooge och säger "Look to see me no more..." vilket är ett citat som ger mig kalla kårar. Här är det bara Eden som kastar ett täcke över spöket som sedan bara försvinner. Bah! Humbug!

I denna version så kommer inte fattigdom på tal förren ca 40 minuter in när vi får träffa de stackars föräldralösa barnen. och vi ställs då inför problemet - Barnhemmet ska stänga! Vi får träffa barnen och det är först nu vi får möta filmens "Tiny Tim" som här heter Tammy och är en liten mini-Barbie med blont välordnat hår men med en krycka under armen så att man hajar att det är hon som är Tiny Tim, eller... tammy, som hon heter här. Hon är inte sjuk eller så, bara lite... Hmmm, halt kanske, det framgår inte vad som är problemet, kanske är det skoskav av hennes nya dyra skor... Ungarna i övrigt har lappade kläder så att man ska fatta att de är fattiga och föräldralösa... Men... Detta är inga fattiga föräldralösa barn!!! Detta är överklassungar som klätt ut sig till fattiga föräldralösa barn!!!

I de flesta andra versioner så har "Scrooge" mer eller mindre bestämt sig för att ändra på sig när den siste anden anländer vilken mest fungerar som en sista "spark i arslet", men här så är Eden den samma fram tills dess, vilket gör de andra andarnas funktion helt värdelösa.

Den kommande julens ande berättar att hennes anställda kom in sent på jobbet på juldagen och blev därför avskedade hela bunten vilket gör att de hämnas genom att låta henne hypmotiseras så att hon kluckar som en höna på scenen. Eden kan inte sjunga opera längre och blir därmed utfattig och får bo i en trasig bostad, dock har hon sina tjusiga kläder och juveler kvar av någon anledning. Hon får tag på ett flygblad med en annons med hennes gamle vän och kollega Catherine som har startat någon form av mode... Ställe. Eden och anden besöker henne och då får Eden se att Catherine har blivit precis som Eden.... Eden får alltså se sig själv möta Catherine som numera blivit en bitch pga av Edens bitchighet...

Det ena ledde till det andra, barnhemmet lades ner och barnen, med stackars Tammy med kryckan försvinner ut i den elaka Världen... 

Slutet på visionen blir den att den numera snälle Eden får leva som lågavlönad, vilket jag antar att hon är då hon åtminstone har ett hem och tjusiga kläder och halsband.

Eden: No, I just can´t live this life! Please, give Me a nother chance!

Se så sjuk och eländigTammy med kryckan är!
I originalversionen delar Scrooge ut stora summor pengar åt de fattiga samt köper en überstor kalkon till den fattiga kollegan Bob Cratchets familj och till sist sitter Tiny Tim på Scrooges axel och säger den klassiska slutfrasen "God bless us everyone!". Jag är inte religiös, men i denna slutscen blir jag alltid tårögd, oavsett om det är Mupparnas, Musse Piggs eller de klassiska versionerna. Bara nu när jag i skrivande stund tänker på denna slutscen så känner jag hur jag blir entimental och blöt i ögonen.

Well, i denna version så vaknar den nyförlösta Eden och är glad och snäll mot allt och alla samt älskar julen och alla barnen. Det första hon vill göra är att gå ut och shoppa! What?! Okej, det är julklappar åt de anställda vilket fortfarande gör mig rätt putt... Som man förstår så räddar hon barnhemmet och alla ungarna blir glada och lilla Tammy utbrister glatt "God Bless Us All!" och det gör bara ont i min själ... 

Denna version är pyton! Den saknar all den värme som originalberättelsen har så även julkänslan. Man kan inte ursäkta denna film med att det är en barnfilm, det finns ju flera fina barnvänliga versioner av denna berättelse! Jag skulle aldrig visa denna anuskalkon för mina barn om jag hade några och jag avråder er starkt från att visa den för era ungar. Se istället Musse Piggs eller Mupparnas version, de är både barnvänliga och otroligt bra!

/Markus

lördag 17 november 2012

Spöket på Canterville

Första gången jag hörde talas om Spöket på Canterville var när vi tittade i tv-tablån för nyårsafton någon gång i början av 90-talet. Det var en tecknad film som gick 20.00 på nyårsafton, något som jag är ganska säker på då jag väntade hela dagen på att få se denna spökhistoria på tv!

Känslan man får när man nu i skrivande stund samtidigt letar efter denna animerade version på youtube och faktiskt hittar den är ju fantastisk!

Här har ni! Alla talar svenska! Den är faktiskt ganska skoj, även nu när man är vuxen! :)
Mer om denna berättelse kommer efter klippet.



The Canterville Ghost är en kortroman från 1887 skriven av Oscar Wilde (1854-1900). Berättelsen är en av världens mest berömda spökhistorier och har filmats ett stort antal gånger, som spelfilm, tv-film och en rad animerade versioner och dessutom har den gått som teater, musikal och opera.. I flera av dessa versioner så har man ändrat berättelsen något och förflyttat berättelsen till modern tid.

Den handlar om den amerikanska familjen Otis som flyttar in i ett hemsökt gammalt slott i England. Spöket som härjar på slottet är dess forne ägare Lord Canterville som såklart inte är glad att folk flyttar in i hans slott.

Något som de filmade versionerna har missat, vilket är ganska synd, är det att spöket har förmågan att ändra form till de mest otäcka saker man kan tänka sig, så som en huvudlös greve, en strypt brud, vampyr, skelett och mycket annat vilka han alltid har lyckats skrämma vettet ur de som bott i slottet under de senaste 300 åren, fram tills att Familjen Otis flyttar in. 
Illustrationer från 1887
Om ändå Tim Burton kunde göra en version av denna berättelse...

Till en början är det ingen i familjen Otis som tror på spöken, men kort efter att de flyttat börjar de inse att den gamle lorden verkligen spökar på slottet då de börjar höra rasslande kejdor och får se spöklika uppenbarelser. Men lustigt nog är det ingen av dem som blir rädd för spöket. När pappan störs av rasslande kejdor i korridoren utanför går han genast ut och erbjuder spöket smörjmedel till de gamla kedjorna.

Trots spökets försök att visa sig i de mest ohyggliga skepnader, vägrar familjen att bli rädd vilket gör att han känner sig alltmer hjälplös och förnedrad. Den enda i familjen som tar spöket på allvar är den 15-åriga dottern i familjen vilken kommer bli den som tillslut får spöket att finna ro.

Från 1944
Av de versioner som jag har sett så är nog den tecknade som jag presenterade tidigare en av mina favoriter. Förutom den så finns det två andra versioner som jag också tycker om, den ena är en "moderniserad" version från 1944, vilken verkar vara den tidigaste filmversionen.

I denna film möter vi den fege sir Simon De Canterville (Charles Laughton 1899–1962) som på 1600-talet blir inmurad i ett rum för att dö. Han får ingen vila i graven utan måste spöka i slottet tills någon av Cantervilleblod utför en modig handling i hans namn. Så kommer andra världskriget och en avlägsen släkting från USA kommer till slottet som amerikansk soldat, men även han är en fegis. Ska förbannelsen kunna hävas? Detta är en mycket trevlig version som är både skojig och charmig.
från 1996

En annan version som jag tycker om är den från 1996 där spöket spelas av Patrick Stewart (Professor Charles Xavier i X-men-filmerna) och Virginia spelas av Neve Campbell (Sidney Prescott i Scream-filmerna). Denna version är mer lik originalberättelsen än den från 1944 men även denna är utspelad under nutid.

Nu var det längesen en Spöket på Canterville gjordes men snart är det dags igen! Julen 2014 kommer en ny animerad version av denna klassiska berättelse och denna gång kommer humorparet Laurie & Fry att ge röster. Vilka då sa du? Jo, jag menar dessa knäppgökar:

Hugh Laurie och Stephen Fry

Jomenvisst! Flera av er därute visste säkert inte att Hugh Laurie som spelade Dr House faktiskt är engelsman! Han och sin bäste kompis Stephen Fry utgjorde den brittiske komediduon Fry & Laurie och var kända med sin tv-show A Bit of Fry & Laurie under 80-talet. Nu när House tack och lov är avslutad så kan dessa sköna grabbar återigen återförenas! I denna kommande version kommer Stephen Fry att göra rösten till spöket, vad Laurie ska göra för röst är ännu oklart. Något att se fram emot!

Men som sagt så skulle jag gärna se Tim Burton eller någon annan skräckmästare göra denna berättelse, gärna så det blev till en skräck-komedi där spöket vore betydligt mer otäckt vilket i sin tur skulle göra kontakten mellan spöket och Virgina mer spännande. Jag menar såklart ingen blodig skräckis utan mer som en kuslig spökskräckis (såklart) där stämningen är som i The Others från 2001 och där spöket är gjort av samma folk som gjorde de häftiga spökena i Thirteen Ghosts från 2001. Vem vet, en vacker dag så kanske det kommer en skräckfilmsversion av Spöket på Canterville?

/Markus

fredag 16 november 2012

The Ghost of Goodnight Lane

En amerikansk spökskräckkomedi är på gång, när är dock ännu oklart, men det sägs att den ska komma under 2012. Detta är en övernaturlig skräckis med en hel del blod och död. Filmen utspelar sig på en nyrenoverad filmstudio där de anställda hittar en av sina kollegor död. Det visar sig att mördaren har varit död i 40 år...

Vad som gör den här filmen intressant är, för min del, inte filmen i sig utan idén bakom filmen. Filmen verkar mest vara tramsig med en kass trailer som avslöjar alldeles för mycket genom att visa flera dödsscener. Trailern har ni längst ner.

Alin Bijan som regisserat och skrivit manus inspirerades av en riktig filmstudio i Texas, Media World Studios, där det sägs spöka. Personalen har sett en okänd man driva omkring, tung utrustning har flyttat på sig för egen maskin och en person ska till occh med ha fått en örfil av en osynlig hand. Efter att man 2010 låtit spökjägare undersöka studion så fick Alin Bijan sin filmidé. Vad som också är intressant är detta: Filmen är inspelad i just denna studio!

På filmens hemsida ghostofgoodnightlane.com finns det en blogg med mer information om spökerierna, spökundersökningen, skådespelarnas erfarenheter och mycket mer.

/Markus

fredag 9 november 2012

Fox Hollow Farm


Igår såg jag ett intressant avsnitt av Paranormal Witness som hette Fox Hollow Farm som handlade om en familj som 2006 flyttade in i ett hus där en amerikansk seriemördare höll till under 90-talet. När man vet att det har hänt onda saker i det förflutna i det huset man befinner sig i så kan man känna det, ungefär som en otrygg känsla... Att det onda sitter i väggarna... Jag har själv erfarenhet av att ha varit i ett hus där det har hänt mycket tråkiga saker (såklart inte en massa mord som i detta fall) och har då känt när jag har varit ensam i huset att jag hela tiden är iakttagen. Det är som att huset fått ångest/depression och vädjar om att få hjälp. Det huset jag pratar om har blivit omhändertaget och är idag en rätt tjusig kåk har jag fått höra.

Ett svårare fall är däremot Fox Hollow Farm i staden Westfield i Hamilton County, i delstaten Indiana som har sett mer ondska än många hus. Detta hus ägdes av Herbert Baumeister, en till synes normal trebarnsfar. Men under fasaden lurade mörka hemligheter som inte ens hans fru kände till...

Herb Baumeister
Under början av 90-talet var det många fall av saknade personer, framförallt unga män. Polisen stod länge som frågetecken, men så dök det upp ett tips. Mark Goodyear hade träffat på en mycket märklig man på en bar. 

När Goodyear och mannen diskuterade flygbladen om saknade personer så verkade mannen låtsas vara oroad. Trots att Goodyear anade att det var något som inte var som det skulle så gick följde han med mannen hem där det vankades sexlekar som innefattade bland annat strypsex. Goodyear skakades av mötet och rapporterade händelsen till polisen. Tack vare att Mark hade skrivit ner mannens bils registreringsnummer så kunde polisen spåra mannen. Bilen ägdes av Herb Baumeister.

Polisen hittade en begravningsplats bakom huset där ben, tänder och skallar var strödda på marken.  Man räknade ut att det på platsen fanns minst sju mordoffer på platsen. Tyvärr fick man aldrig Herb Baumeister bakom lås och bom då han begick självmord den 4 juli, 1996. I efterhand trädde det fram fler vittnen som bekräftade Baumeisters vana att föra män hem för strypsex. Polisen spekulerade att Baumeister kan ha dödat 50-60 personer, börjar som tidigare som 1980.
Rob och Vicky Graves
Åren gick medan Fox Hollow Farm stod tomt. 2006 var huset på marknaden, och den oerhört billiga huset såldes till Rob och Vicky Graves. Gården hade rensats från benrester och allt var nyrenoverat. Familjen ansåg att det inte var någon fara längre då allt dåligt var borta från huset.

Rob arbetade på en bilfirma, och hans kollega Joe Le Blanc hade långt att pendla till arbetet vilket ofta ledde till att han kom sent till jobbet. Joe behövde flytta närmare och bussiga Rob hyrde därför ut en ledig del av det stora huset. Joe var ganska oberörd av historien om huset, tog med sig pick och pack samt sin hund Fred till sitt nya hem. Han somnade genast efter en jobbig dag med åkande och flyttande. På natten drömde han sin livs mest otäcka mardröm som enligt han själv var mycket verklig. Han drömde att han sprang för sitt liv. Han kände att någon eller något jagade honom. Han vaknade hastigt och panikslagen som han var försökte han springa. Han slog i dörrkarmen så hårt att han kollapsade på golvet. Han var i fruktansvärd smärta. Glasskärvor överallt och de hade fått i hans händer. Han var osäker på vad han sprang från men han kände att han var tvungen att komma därifrån så fort han kunde.

En dag kom Vickie hem och träffade då Rob som stod och målade. Plötsligt fick hon se en man med röd tröja stå i deras trädgård. När han vände sig om och gick åt andra hållet upptäckte hon... Hon kunde inte se hans ben... Han hade inga ben... Plötsligt var han bara borta. Vicky och Rob gick för att titta var mannen tog vägen, men det fanns ingen där.

En kväll var Joe ute för att rasta Fred. Plötsligt fick han höra något i från skogen. Fred stannade till och öronen stod rakt upp som om han lyssnade på något. När de gick tillbaka så såg Joe en man i röd tröja som gick in i skogen. Fred sprang bort mot mannen och Joe sprang efter. Väl där kom Joe ansikte mot ansikte med främlingen. Skräckslagen vände Joe och sprang för sitt liv. Joe berättade detta för Rob och Vicky och de insåg att de hade sett samma man.

Det verkar som att det är mycket svårt för Fox Hollow Farm att bli en lugn och fridfull plats. Här kan ni läsa mer om Herbert Baumeister och om spökerierna på gården.

/Markus


lördag 3 november 2012

Huvudlös man i Google Street View

Detta handlar inte något spöke utan är en bild från Google Street View* som råkat bli en aning förvrängd vilket gör att denne fotgängare ser ut att vara huvudlös.

/Markus










*Google Maps (Google Kartor på svenska) är namnet på en kartbilds- och satellitfototjänst från Google. Sedan maj 2007 finns "Google Street View" för många städer. Det ger möjlighet för användare att zooma ner till gatunivå och förflytta sig längs gator och se 360°-panoraman från olika platser.

fredag 2 november 2012

Seriemördarspöken

Mördare som spökar är en mycket vanligt i skräckfilmens värld, men jag har tänkt många gånger på hur otroligt läskigt det skulle vara med platser som är hemsökta av verkliga seriemördare! Jeffrey Dahmer, Ted Bundy, John Wayne Gacy och Andrei Chikatilo var alla ruskiga monster som gjorde fruktansvärda handlingar, tänk er attt någon av dessa hemsöker sina gamla mördarnästen?

Dahmers gamla lya
2010 kom en dvs-skräckis av det mer usla slaget, 8213: Gacy House, som handlar om en grupp spökjägare som undersöker John Wayne Gacys hus. Jag gillade idén, men de borde kanske ha valt en annan seriemördare eller helt enkelt hittat på en seriemördare. Varför då? För att Gacys gamla hus revs efter att man hittat döda kroppar under huset, det finns alltså inget hus. Jag har inte sett filmen men har hört att den ska vara superdålig. Lite coolt är det i alla fall att de i filmen har med ett EVP där spöket säger "Kiss My Ass", vilket var John Wayne Gacys sista ord innan han avrättades med giftinjektion den 10 maj 1994 på Stateville Correctional Center i Illinois.

I mitt sökande efter spökande seriemördare från modern tid så upptäcker jag att det faktiskt är ganska svårt att hitta såna exempel. Jag hittade en artikel, In Serial Killer's Former Home, A Search For Ghosts, som handlar om Chris Butler som köpte Jeffrey Dahmers* föräldrahem. Artikeln gjorde mig en smula besviken då besöket av två medium inte ledde till mer än bekymmer med den elektroniska utrustningen. Det ska även finnas en berättelse om paranormala undersökningar i Dahmers gamla lägenhet, men denna berättelse finns visst inte på webben utan i en bok, Extreme Paranormal Investigations.

Jag antar att när det handlar om denna typ av människor så är deras handlingar betydligt mer skrämmande än deras eventuella spökerier, därav så vill vill gemene man höra på skräckberättelser om seriemördaren och inte om dennes spöke. Tyvärr...

Seriemördarspöke i Supernatural
Men vad jag däremot kan hitta är spökhistorier om seriemördare från det glada 1800-talet! En av dessa känner man kanske till om man är en trogen Supernatural-tittare. I det sjätte avsnittet på andra säsongen, "No Exit", gör Sam och Dean ett besök i ett lägenhetshus där unga blonda kvinnor försvinner utan förklaring. Snart inser de att det är på denna plats som seriemördaren H. H. Holmes avrättades och begravdes, kanske är det han som fortsätter med sin gamla hobby i huset...


H.H. Holmes


H.H. Holmes (1860-1896), egentligen Herman Webster Mudgett, var USAs första kända seriemördaren i landet. Han utbildade sig senare till läkare och ägde ett stort "hotell" vilket i själva verket bestod av ljudisolerade rum och rum utan fönster. En del av offren gasades ihjäl i sina rum. Detta hus kom senare att kallas "The Murder Castle". År 1893 begick han sina första mord i Chicago. Kropparna fördes ner i källaren där Holmes dissekerade dem. Han rengjorde offrens skelett och sålde dem till läkarskolan. Han tog också ut livförsäkringar på vissa av sina offer. Man tror att 20–100 personer föll offer för Holmes, de flesta kvinnor men också män och barn. År 1896 avslöjades han och dömdes till döden för 28 mord och sex mordförsök. Den 7 maj samma år hängdes han, men snaran knäckte inte nacken på honom, vilket ledde till att han dog långsamt genom strypning i ca 15-20 minuter. Vad ska man säga... Dålig karma? Läs mer om denna historiske knäppgök här.

Platsen där slottet låg förblev tom i många år tills slutligen gjordes en US Post Office byggdes på platsen 1938. Men många människor som bodde i området hade inte glömt bort Holmes "mördar-slott". Flera personer hävdar att de hört stönande och snyftande som kommer från grunderna. Att det finns kvar ond energi på platsen är det många som upplever. När folk är ute med sina hundar och kommer i närheten av platsen så börjar hundarna att skälla och bli oroliga.

Att leta efter spökerier kopplade till seriemördare var lättare sagt än gjort, men när man läser om vad dessa människor har gjort så har man på så vis fått ta del av en riktig skräckberättelse, som dessutom är helt sann! Att dessa monster eventuellt skulle gå igen vore väl obehagligt, men inget mot de bravader de höll på med när de var i sitt esse.

/Markus


*Jeffrey Lionel Dahmer (1960 - 1994) anses vara en av USA:s värsta seriemördare genom tiderna då han våldtagit, mördat, skändat och/eller ätit av minst 17 personer, samtliga män, under en period på cirka 13 år. När polisen den 22 juli 1991 gjorde en razzia i Dahmers lägenhet fann man tre lemlästade kroppar utan armar, huvud och ben som höll på att lösas upp i 300 liter syra i Dahmers sovrum. Man fann även fyra avhuggna huvuden i ett kylskåp, sju kranier, skelettdelar i hans garderob, en penis i en konservburk och en slaktkniv. Polisen hittade ingen mat i hans kylskåp, endast kryddor och mänskliga kroppsdelar.

Eftersom dödsstraffet var avskaffat i delstaten Wisconsin, dömdes Dahmer till 15 gånger livstids fängelse (total 957 år) för sina brott. Den 28 november 1994 blev han ihjälslagen av en medfånge när han städade fängelsets gym.