Leta i den här bloggen

torsdag 28 februari 2013

Kommande skräckfilm - The Conjuring "Based on a true story"

Paret Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga) besöker familjen Perron som har spökbekymmer.
Idag släpptes trailern till James Wan´s skräckfilm The Conjuring som har USA-premiär 19:e juli i år. James Wan är enligt mig en av 2000-talets bästa skräckfilmsskapare som gjorde Saw 2004, Insidious 2011 och Dead Silence 2007.

När familjen Perron (än så länge icke namngivna, men det är mer eller mindre uppenbart att Ron Livingston och Lili Taylor spelar herr och fru Perron) börjar misstänka att de inte är ensamma på sin gård bjuder de in de världsberömda paranormala utredare Ed och Lorraine Warren. Paret Warren har stor erfarenhet av olika hemsökelser, men finner snart att detta fall är något utöver det vanliga...

Här har ni trailern som enligt mig är lite väl lång, men den tycks ändå inte visa för mycket som många trailer gör. Trailern ger en försmak på det läskiga som komma skall... *Klapp-klapp* ;)


Varför jag nämner denna film i min blogg beror såklart på att det är en "spökskräckis" men främst pga att det är en film som är "baserad på verkliga händelser".

Andrea Perron
I december 1970 köpte Roger och Carolyn Perron sitt idylliska drömhem, den gamla gården som kallades "The Arnold Estate", som ligger strax utanför byn Harrisville i Rhode Island. Detta ver ett perfekt hem för deras stora familj bestående av fem döttrar Andrea, Nancy, Christine, Cynthia och April.

Andrea Perron, född 10 oktober 1958 skrev i mars 2011 en bok om sin familjs upplevelser “House of Darkness House of Light” Boken är den första av en trilogi. Här ser vi henne på en bokmässa någonstans i USA där hon berättar om sin bok:

Andrea berättar att, inte långt efter att familjen flyttat till sitt nya hem så började de se spöken. De flesta av dem var harmlösa och vissa av dem tycktes inte ens märka att vi var där. Åtta generationer av familjen Arnold hade levt och dött i huset innan familjen Perrons ankomst och vissa av dem fanns fortfarande kvar...

"The Arnold Estate"
Men det fanns en ande som inte alls var av den harmlösa sorten. Spökets namn var Bathsheba Sherman som tycktes uppfatta sig själv som en husmor. Därför var det främst mamma Carolyn som var den som blev mest utsatt för detta elaka spöke. Andrea såg själv aldrig detta spöke, men de andra i familjen beskrev hennes ansikte som något som påminde om en uttorkad bikupa täckt med spindelväv...

Andrea har alltid känt att hennes familjs erfarenheter borde berättas, men det var först för några år sedan när Hollywood började få intresse för berättelsen. Hollywood var till en början, i huvudsak, inte  intresserade av familjen Perrons berättelser, utan ville utgå från de kända paranormalutredarna Ed och Lorraine Warren.
James Wan

Många stora förlag ville publicera hennes bok men hon bestämmde sig ändå för att själv publicera den eftersom hon ville behålla kontrollen över arbetet så att inte hennes berättelser skulle bli förvrängda och således leda till en ännu mera förvrängd filmversion.

Nu har Andrea Perrons och paret Warrens berättelser hamnat i James Wan´s händer vilket jag tror kommer bli till en bra film!


/Markus

tisdag 19 februari 2013

spokhistorier.blogspot.se - 50 000 besökare

Visst, det finns mången modeinriktad "bloggdrottning" som har betydligt fler besökare än vad jag har, men det bryr jag mig inte om, jag är stolt över mina 50 000 besökare, ca 4000-5000 besökare per månad och ca 150-200 besökare per dag.

Jag började blogga i ganska liten skala för att samla ihop de spökerier jag kände till sen många år som jag nu ville dela med mig av. Inläggen blev allt fler och jag noterade att antalet besökare ökade successivt. De inlägg som kom att få mest uppmärksamhet var de som handlade om Anden i glaset och Bloody Mary vilket för mig inte är så underligt. Det handlar om övernaturliga "lekar" som i alla tider har fascinerat såväl barn som vuxna.

Men sedan ca sex månader kom Bloody Mary att hamna på en andra plats då en mycket bra spökhistoria från en bloggläsare kom att få uppmärksamhet, Julias spökhistoria. Jag är inte helt säker på varför då det kommit in en hel del berättelser från bloggläsarna, men det beror kanske helt enkelt på att denna berättelse är riktigt bra och är en sådan spökhistoria som jag skulle kunna tänka mig se filmatiserad, som en kortfilm, eller en del i en långfilm.


"Bergstoppen" är oktober 2012 omkring Halloween då jag hade nästan 7000 läsare!
Jag lade till den här bloggen i maj 2010 med den första grundtanken, "alla vill väl höra bra spökhistorier?" Ganska snart upptäckte jag att detta var lättare sagt än gjort med tanke på att de flesta av de oändligt många spökhistorierna som finns där ute på nätet skyddas av upphovsrätten.

Ganska snart insåg jag att det vimlar av spökhistorier i olika former, även om det inte direkt är en spökberättelse som någon har berättat. Det handlar då om alla de hemsökta platser Världen över, dessa ställen har ofta inte bara en berättelse utan kan dela med sig både sin historia och berättelser från de som varit i kontakt med platsen, de som byggt, de som bott där, de som besökt platsen m.m. Platser jag syftar på är de som jag skrev om i starten, Winchester Mystery HouseLizzie Borden's House och The Stanley Hotel.


Apropå det där med spökhistorier i olika former så måste man inse att övernaturliga skräckfilmer är ett annat sätt att berätta spökhistorier. Som ni förstår så har jag ett stort intresse för skräckfilmer, framförallt inom den övernaturliga genren - spökskräckisar som jag väljer att kalla dem. Många av dessa filmer baseras eller har inspirerats av berättelser från verkligheten; Robert the dollDybbuk in the BoxThe Black Monk of Pontefract och Heidi & Mr Gordy m.fl.

Det jag kom att lära mig var att man inte nödvändigtvis behöver googla ordet "spökhistorier" för att hitta spännande berättelser, spökhistorier finns överallt, bara man gräver lite!

/Markus

söndag 17 februari 2013

Harry Price - Den första moderna spökjägaren

Nåja, han var nog inte den första spökjägaren, men är helt klart en föregångare till dagens moderna paranormalforskare.

För ett år sedan nämnde jag några skräckfilmer, däribland The Awakening, en övernaturlig skräckfilm som utspelar sig i England 1921. I denna era var det populärt med det övernaturliga och kontakten med de döda vilket utnyttjades av falska medium som ville lura pengarna av människor som desperat ville ha kontakt med sina anhöriga som rapporterats som saknade eller döda under Första Världskriget.


Från öppningsscenen i The Awakening från 2011 där Florens Cathcart t.v. snart dyker upp och avslöjar bluffmakarna som håller i seansen.
Vi möter Florens Cathcart som är expert på att avslöja övernaturliga fenomen som bluff, skickas till en hemsökt internatskola. Hon är i vanlig ordning övertygad om att detta bara är en bluff, men i detta fall tycks spökerierna sakna naturliga förklaringar. The Awakening är en helt okej spökskräckis, inget mästervärk, men helt okej.

Nu när jag har läst på lite om Borleys prästgård så har jag tittat närmare på paranormalforskaren Harry Price. När jag tänker på The Awakening så ser jag att man verkligen har använt sig av Harry Price som inspiration, även om det inte är uttalat. Harry Price var, liksom Florens Cathcart, väldigt angelägen om att avslöja bluffmakare. Men vem var då denna Harry Price? 

Harry Price föddes i London 17 januari 1881. Hans intresse för det paranormala började i tidig ålder när han 1889 var och tittade på en magikers föreställning.

När Harry var 15 var han med om paranormala fenomen för första gången när han och en vän låste in sig i ett hemsökt hus över en natt. Efter att ha hört oförklarliga ljud från övervåningen och fotsteg i trappan, riggade pojkarna upp en gammal kamera vid trappan och när de återigen tydligt hörde fotsteg i trappan så passade de på att ta ett fotografi. När de fick fotot framkallat syntes inget annat än en tom trappa.

När han hade gått ut skolan hade han en rad olika arbeten, däribland som journalist. 1908 gifte sig Harry Price med
Constance Mary Knight, en förmögen arvtagerska vilket gjorde att han hade möjlighet att ge sig in helhjärtat i det han alltid hade drömt om, att bli spökjägare!


När Harry gick med i SPR 
(Society for Psychical Research) 1920 så hade han redan hunnit inleda sin karriär som den mest kända paranormalforskaren i Storbritannien.


SPR är en brittisk, ideell förening startad 1882 vars syfte var att förstå "händelser och förmågor som vanligen beskrivs som psykiska eller paranormala genom att främja och stödja viktig forskning inom detta område" och att "undersöka påstådda paranormala fenomen på ett vetenskapligt och opartiskt sätt.". Föreningen finns kvar än idag.


William Hopes fotografi - Harry Price med ett "spöke"
Harry Price spenderade mycket tid i hemsökta hus och i utredningar av personer som påstår sig vara synska. I detta använde han sig av sina kunskaper som magiker för att avslöja bluffmakare.

En av de första och mest kända avslöjanden var av fotografen William Hope som blev rik som ett troll genom sina "unika" fotografier. Folk gick till Hope för att få sitt foto taget då dessa alltid inkluderade en avliden nära anhörig.

I februari 1922 bestämde sig Harry att avslöja denna spökfotograf som var lite för bra för att vara sann. 

Price lät sig fotograferas av Hope och markerade då i hemlighet Hopes fotoplåtar och försåg honom med en bunt med andra plåtar som hade av ytterligare plattor som hade en logotyp som inte Hope använde sig av, i vetskap om att logotypen således skulle överföras till alla bilder som skapats av Hope.


Loggan som Hope missade
Hope skapade nya spökfoton vilka ingen av dem hade denna logotyp, vilket klargjorde det hela, Hope hade bytt ut Prices plåtar mot sina egna plåtar med fejk-spöken.

Det var en slump som ledde Price till en annan riktning i karriären. En eftermiddag när han satt på tåget från London till sitt hem träffade han en ung sjuksköterska vid namn Stella Cranshaw. De två samtalade bland annat om psykiska avvikelser, Stella berättade att hon hade upplevt märkliga fenomen under flera år. Hon hade många gånger hört smällar och knackningar, känt kalla vindpustar samt beskådat hur hushållsartiklar oförklarligt börjat sväva runt på egen hand. Price upplevde att Stella var en trovärdig person blev glad över att få en ny försöksperson att studera. Han förklarade sitt yrke och frågade henne om hon ville ställa upp, vilket hon gick med på.


Stella Cranshaw
Vid 13 seanser med Stella Cranshaw, utförda mars-oktober 1923, alltid med vittnen närvarande, kom flera märkliga saker att beskådas. Vid en av seanserna lyckades hon levitera ett bord så pass hög att de medverkande blev tvungna att resa sig ur sina stolar för att hålla kvar sina händer på det. Plötsligt bröts tre bordsben av och bordet vek ihop sig och kollapsade.

Stellas karriär som medium kom att bli kortvarig, men Prices undersökningar skulle tjäna henne mycket respekt. Dessutom skulle även Prices hantering av undersökningarna tjäna honom prestige och respektabilitet.

Snart började Price testa sina egna synska förmågor. Han fortsatte att använda sig av seanser där han utförde olika mätningar, bland annat förändringar i rumstemperaturen. Han blev allt mer övertygad om att det nu var dags att ägna sig åt verkliga övernaturliga fenomen hellre än att avslöja bluffmakare.

Den utrustning som Price använde i sin forskning.
Förhållandet mellan Price och andra vetenskapsmän hade alltid varit ansträngd p.g.a. hans forskningsområde, så för att få arbeta i fred startade han, 1923, National Laboratory for Psychical Research. Några forskare "mobbade ut" Prices böcker och även efter hans död hånade de hans forskning. 

1929 tog Prices karriär en stor vändning, det var nu som han intresserade sig för spökerierna på Borleys prästgård i Essex. Det var genom undersökningarna av denna berömda prästgård som fick Harry Price att bli den mest kända och mest fulländade av de tidiga "spökjägarna", och blev härmed den som kom att sätta standarden för dem som skulle följa samma forskningsområde. Price redogör för sin forskning i två böcker; The Most Haunted House In England (1940) och The End of Borley Rectory (1946).

Den 29:e mars 1948 drabbades Harry Price av en massiv hjärtattack i sitt hem. Han avled nästan omedelbart. Han ligger begravd på St Mary's Church kyrkogård i Pulborough, West Sussex.

I de allra flesta fall så ses Harry Price som en pionjär inom paranormal forskning. Han var den som lyckades ge seriös spökforskning en plats i allmänhetens ögon.

/Markus 

Läs mer om Harry Price här och här.

torsdag 14 februari 2013

Svenska spökhistorier

Nu har jag kommit över en hel drös med spökhistorier berättade av människor över hela Sverige. Vad som gör just dessa berättelser extra intressanta är att de är berättade i slutet på 30-talet!

1938 ville Stockholms-Tidningen att svenska folket skulle skicka in sina egna spökhistorier till redaktionen. Dessa berättelser publicerades i tidningens söndagsbilaga under ett antal veckor det året. Detta kom att bli väldigt populärt, med många berättelser och väldigt många intresserade läsare.

Vad som är unikt med dessa historier är såklart tiden de utspelar sig. Det kan handla om sånt som hände när berättaren var barn eller något de hört någon annan berätta, därför kan det röra sig om berättelser som utspelar sig under 1800-talet och fram till "nutid" 1938. Här har vi en tid utan dagens tryggheter med mobiltelefoner och annat. I en berättelse är det en man som försöker resa hem fyra mil med häst och vagn. När de ska till att passera kyrkogården så vägrar hästen att gå... Samma berättelse skulle inte alls bli på samma sätt om det var i en bil. Detta var även en tid med mycket skrock och vad jag alltid har trott var att människor var skrockfulla under 1800-talet, men tydligen så fanns sådant kvar en bra bit in på 1900-talet, vilket märks i dessa berättelser.

Som ni kommer att märka, så är språket ålderdomligt, men själv har jag inte problem med detta. Jag tycker att det är ganska charmigt med ord som "gingo"-gick, "voro"-var, och "kommo"-kom.

Jag har ett litet urval bland dessa berättelser, några av de som jag fastnade för:

Den huvudlöse gubben


På senhösten år 1926 hade jag och min bror plats på en mindre bondgård i mellersta Norrland. Enligt sägner och folkprat skulle det spöka i den gamla mangårdsbyggnaden på gården. Men vi trodde och tänkte inte alls på att det skulle finnas några andeväsen. Visserligen hade vi hört talas om att en huvudlös gubbe alltid brukade visa sig i den gamla byggnaden, men vi trodde dock inte på sådana ting. Men så en kväll hände det otroliga.

Det var en månljus och stjärnklar lördagskväll. Min bror och jag hade varit på en danstillställning och klockan var nära två innan återresan skedde. När vi hade skilts från de andra kamraterna, sade min bror:
- Hör du, ska vi ta lite sängkläder och gå och lägga oss i "spökgården" i natt.
Detta var jag även med om, och vi gick till mangårdsbyggnaden för att ordna med våra sängplatser. När vi hade legat en god stund, sade min bror:
- Inte finns här några spöken.
Men han hann knappt uttala orden förrän det hördes tassande steg på vinden. Efter en stund gled köksdörren sakta upp och in kom en huvudlös gubbe, iklädd svarta, storrutiga kläder. Gestalten följde tätt efter väggen, tills han kom till spisen, där min bror hade placerat sin säng. Tätt intill sängen lyftes gubben med ett starkt dån upp genom muren och försvann. Min bror satt som hypnotiserad i sängen.
- Kom, så går vi till drängkammaren och lägger oss, sade han.
På morgonen omtalade han för husbondfolket vad han upplevat. Men så fort han uttalat orden, blev han illamående och låg till sängs i tre dagar.
 

M-berg.


Fyraåringens spöksyn


Hesselbyholms slott i Fogdö revir, Södermanland, torde väl vara ett av landets mest omskrivna spökslott. Det är nämligen att identifiera med Albert Engströms "Ränningehus" i en bok, där den store författaren i berättelser och teckningar på ett lysande sätt skildrat sina visioner.

Här vill jag berätta en av de otaliga historierna från slottet, en som aldrig publicerats eller ens kommit utanför min familj. 


En solig sommardag går min fader på sandplanen mellan flyglarna med min bror, då i fyraårsåldern. Plötsligt säger denne:
- Får jag hälsa på damen och gossen? Min far, som i egenskap av slottsherre aldrig fick se några spökerier, svarade helt lugnt:
- Ja, gör det.
Och min bror går fram till någon, bockar sig, tar i hand och talar till de osynliga. Så tycks han emellertid av någon anledning bli rädd och kommer springande till min far.
- De försvann i källargluggen, säger han.
- Hur såg de ut? Frågar min far.
Damen hade fotsid klänning och gossen sammetsdräkt med vit krage. Och de hade kommit över gården och stannat och språkat med min bror. Ja, allt detta var mycket underligt. När emellertid min far en tid senare forskar i slottets historia finner han, att just i den källaren, där paret setts försvinna, för länge sedan en kvinna och hennes minderårige son hållits fångna tills de avlidit av umbäranden och svält.
 

M:et.

Spökeriet i fabriken

År 1896 påbörjades schaktningsarbetet i Östra Eneby socken i Östergötland för Järpens stora fabrikskomplex. Grunden var lös och vattensjuk, varför pålning var nödvändig till ganska stort djup, därvid påträffades ofta människoben och människoskallar, som samlades i stora högar och sedermera bortfördes.

Någon undersökning av fyndorten blev ej gjord, fabriksbygget sköt snart i höjden och var färdigt 1897. Arbetet pågick endast om dagarna, på nätterna låg fabriken öde. Det var endast en nattvakt som hade uppsikt över att ingen eldsolycka eller dylikt skulle inträffa.
Nattvakten hade det emellertid ej så lugnt som man skulle föreställa sig; då klockan slog tolv på natten hörde han i början ljudet av tunga steg som kommo i riktning mot sig, så hördes en duns som när något faller och så var det tyst. Samma händelser upprepades ett flertal gånger varje natt, ibland varierande med djupa suckar eller snyftningar.


Nattvakten var ej någon harig man, han höll tyst med saken i tanke att det var någon som ville driva skoj med honom. En natt vid jultiden 1900 började emellertid ett vilt oväsen borta i östra hörnet av fabriken. Balar och verktyg snurrade runt, då nattvakten skyndade till med sin stora hund. Så tystnade det med ens, på hans rop svarade ingen. Då han kom fram till platsen såg han liksom en stor skugga komma emot sig. Hunden ängslades och gnällde samt kröp ihop på ett sätt som han ej brukade. Vakten kände en luftström som då man öppnar en dörr, så såg han något blixtra till och fick ett slag så han förlorade medvetandet. Då han vaknade tack vare att hunden skrapade sin tass på hans huvud var han nästan gråhårig på den ena sidan av huvudet, men i övrigt kände han ingenting utom ömheten i kroppen efter fallet.
Flera vaktmän blevo anställda, men det inverkade ej på saken. Då klockan slagit tolv och spöktimmen börjat var det inte roligt att vara på vakt på den fabriken. Det pustade, suckade och stapplade och med ett tag satte remskivorna sig i gång utan någons förmedling. Det kom ut bland arbetarna att det spökade i fabriken, och på lördagskvällarna kommo folk i hundratal som avvaktade vad som komma skulle. Trots den stora anhopningen av människor började spektaklet på bestämd tid. De frireligiösa sekterna började ägna sig åt saken och deras förklaring var att världens undergång var nära förestående. Lika förunderligt som det börjat, lika märkligt slutade det; inte successivt, utan på en enda natt. Visserligen påstodo vakterna då och då att det småspökade och att de voro blåslagna på armar och ben, men det var nog självförvållat - de ville väl göra sig intressanta för arbetskamraterna. Huvudsakligast ville de att den höga spöklönen inte skulle förminskas. Denna händelse var början till en serie andra spökerier i trakten, men dessa voro troligen hemmagjorda och vunno ej den respekt som spökerierna på Järpen.
 

G. A-n.


Trappan slets bort från huset

Under en belfärd genom Dalarna fästes min uppmärksamhet vid en stor obebodd gård som saknade trappuppgång till den högt belägna dörren. På min undran däröver berättades mig av en ortsbo följande.

I socknens fattiggård hade bland andra, en gammal gumma bott med sin dotterson. En dag hade pojken gjort något ofog, varför han till straff av föreståndaren stängdes in i likkällaren. Han blev därvid så vettskrämd att han efter detta började stamma och blev underlig och skygg. Gumman svor då att hämnas. Hon var gammal och skulle snart dö, men skulle aldrig lämna dem ro i det huset. Hon dog och höll sitt ord, så huset måste till slut utrymmas. Det revs sedan och en bonde köpte timret och byggde sig en gård. De kunde dock inte bo där mer än en månad. Trappan bortfördes, så fort det blev en ny, och det hemskaste oväsen hördes. Tavlorna slängdes från väggarna och mattorna sparkades ihop av osynliga fötter.

Huset hade sedan stått obebott till för något år sedan, då några vägbyggare kom till orten. En nya trappa gjordes och huset uppläts åt dem. Första natten åkte alla sängarna fram på golvet och täckena rycktes av. Trappan var också borta. De hade ej hört talas om spökerierna utan beskyllde varandra för ofoget. Andra natten upprepades händelserna men då flyttade de.

I fjol var det fyra modiga ynglingar som skulle trotsa spöket och göra sig en trevlig kväll i gården. De hade med sig mat och pilsner som de skulle fästa på. Glädjen blev dock ej långvarig. Om fem minuter kom tre av dem ut skräckslagna, men den fjärde skulle stanna, sade han, om han så skulle dö på kuppen. Om ytterligare en minut var han också ute, halvstrypt och blå i ansiktet. Sedan dess har ingen varit där.

Talade med flera ortsbor om saken och alla berättade detsamma.

D. D.

---------------------------------------------------

Dessa berättelser och många fler finns att läsa här.

/Markus

tisdag 12 februari 2013

Berättelse från läsare + spökfoto!

Lite då och då får jag ta del av mina bloggläsares egna berättelser och nu har det hänt igen och denna gång får vi även ta del av ett privat spökfoto!
/Markus

Förra hösten så tog min pappa ett lite udda foto med mobilen.
Han la inte märke till något konstigt förrän han kom hem och studerade
fotot. Han visade oss bilden och då såg vi ett ansikte mitt i vattenfallet.
Hej, Jag är en tjej på snart 15 vårar som är väl medveten om att vi inte är ensamma. Jag började läsa din blogg för ett par dagar sen och tycker den är intressant med tanke på att jag hör och känner "lite för mycket" om mig själv och andra. Mina föräldrar har berättat att när jag var ca två år gammal så pratade jag med en tant som bara jag kunde se. Min mamma tror att det var damen som bodde där innan oss som kom på besök. Hon hade då gått bort för ett tag sen.

Men min mamma har berättar att när hon och hennes syster var små och skulle gå och lägga sig så kom en okänd kvinna in och stoppade om dem. Kvinnan satte sig ner och tittade på dem för en liten stund innan hon gick ut och försvann. Dagen efter så berättade hon för sin mor (min mormor) om damen. Min mormor tog då fram ett foto på sin mor. Kvinnan på fotot var kvinnan som hade hälsat på min mamma och moster kvällen innan. Min mormor var bara fyra dagar gammal när hennes mor dog.




// MVH Abigil Berndtsson, Åland

måndag 11 februari 2013

Heidi & Mr Gordy

Som jag nämnt vid flera tillfällen så avgudar jag tv-serien A Haunting. Den startade med två långfilmslånga pilotavsnitt, A Haunting in Connecticut och A Haunting in Georgia varpå den ena blev spelfilm 2009 under titeln The Haunting in Connecticut och nu har det även kommit en spelfilm av den andra filmen med den aningen komplicerade titeln The Haunting in Connecticut 2: Ghosts of Georgia

Nu har jag sett båda dessa filmer och kommer därför att nämna denna nya film. Jag kommer att göra det längst ner i inlägget. Samtidigt kan man diskutera om man vill veta bakgrundshistorien före eller efter man tittar på en film som är baserad på verkliga händelser. 

Bestäm er för hur ni vill göra, för här kommer den verkliga berättelsen om den lilla flickan Heidi i Georgia och efter det några ord om filmen:

----------------------------------------------------------


Heidi Wyrick (född 1985 eller 1986) har kunnat se och tala med spöken så länge hon kan minnas. De skrämde henne inte då hon trodde att det var vanliga människor. I februari 1989 flyttade Andy och Lisa Wyrick tillsammans med sin lilla dotter Heidi till staden Ellerslie, Harris County, Georgia. Det var där som hon lärde känna den snälla farbrorn Mr Gordy, en äldre man med vitt hår klädd i svart kostym. Heidis mamma Lisa blev först förskräckt då hon trodde att det rörde sig om en "ful gubbe", men när hon förstod att Mr Gordy inte existerade så trodde hon att det rörde sig om en låtsaskompis. Men för Heidi var Mr Gordy mycket verklig.

Kort därpå träffade Heidi en annan snäll farbror som stod i dörren och hälsade snällt på lilla Heidi. Mannen hade på sig en vit blodig t-shirt och höll om sin hand som var bandagerad, men detta skrämde inte Heidi som gick till sin mamma och berättade att det var en man som hette "Con" vid ytterdörren. Nu blev Lisa såklart ännu mer rädd då hon trodde att det var en galning som skulle kidnappa Heidi. Men när hon kom till ytterdörren så var det ingen där...

James Scarbrough Gordy (1888-1974)
Pappa Andy hälsade på i grannskapet för att se om någon kände till någon Mr Gordy eller "Con", men utan resultat. Av en händelse råkade Lisa nämna namnen för sin syster som just hade köpt huset bredvid. Systern kände igen namnet Gordy då det fanns med på kontraktet. Bland de tidigare ägarna fanns där en James S. Gordy. Lisa tog kontakt med Catherine Ledford vars familj hade bott i huset tidigare som berättade att Mr Gordy ägde ett fastighetsbolag i Columbus och att han i många år rådde om Ellisons metodistkyrkas söndagsskola. Lisa undrade var han fanns nu, men fick då veta att Mr Gordy hade gått bort... 1974.


Lon Batchelor
När Catherine Ledford visade lite gamla foton var Heidi också med och tittade på dessa foton och utbrast plötsligt "Där är Con, han med blod på sin tröja". Cathrine berättade då för Heidi och Lisa att mannen på fotot inte hette "Con" utan Lon, vilket var hennes farbror Lon "Con" Batchelor som genom en olyckshändelse hade förlorat sin hand i ung ålder. Lon Gick bort 1957 i cancer. Under de kommande fyra åren fortsatte Heidi att möta Mr Gordy och Lon.

Den kände parapsykologen Dr William Roll (1926 – 2012) undersökte huset på familjen Wyricks begäran. En av de första sakerna han åstadkom var att ha låtit Heidi identifiera ett foto av Mr Gordy bland ett flertal andra porträtt. Det dröjde inte länge innan Heidi pekade ut sin vän Mr Gordy. Roll sa i efterhand "Efter att ha talat med Heidi och hennes föräldrar är jag numera ännu mer övertygad om att vi har att göra med äkta para-psykologiska upplevelser.".

Ett nyare foto av Heidi Wyrick
1993 blev Lisa gravid med Heidis lillasyster Jordan och det var då som Heidi för första gången blev rädd för sina spökbesök. Heidi fick syn på en mörk gestalt ute i hallen och blev livrädd och började skrika hysteriskt. 
Lisa och Andy övervägde att flytta, men insåg att Heidi knappast skulle sluta se spöken bara för att de flyttade. Jordan föddes 3 februari 1994 och två veckor senare upptäckte Lisa djupa rivsår i Heidis ansikte. Andy antog att hon oavsiktligt hade råkat klöst sig under natten, men två nätter senare vaknade han själv 
med en brännande smärta i sidan. När han tittade så upptäckte han något som såg ut som tre klomärken. De antog att det var den mörka gestalten som hade orsakat dessa rivmärken.

Idag är Heidi 26-27 år och bor inte längre kvar i huset. Men har fina minnen av den snälla Mr Gordy som hon träffade dagligen som lite flicka. Hon har minnen av honom när han skjuter fart på hennes gunga och och han hjälpte henne att lära sig att cykla. 
Hon har inte sett Lon eller Mr Gordy på flera år men fortsätter tyvärr att se det mystiska mörka figuren, liksom många andra andar.

Nu till den nya filmen The Haunting in Connecticut 2: Ghosts of Georgia. Har du inte sett filmen men vill se den så ska du inte läsa följande:


----------------------------------------------------------


Eftersom detta är en film som är "Based on a true story" så får man ju räkna med att den inte alltid följer bakgrundshistorien. I denna film gick de ganska långt bort från familjens berättelser som ändå är ganska spännande och hittade på lite egna grejer istället.

Ofta brukar namn vara ändrade, men här heter karaktärerna Andy (Chad Michael Murray), Lisa (Abigail Spencer) och Heidi Wyrick (Emily Alyn Lind).

I denna film är Lisa och hennes syster synska precis som deras bortgångna mor. Lisa har dock valt att försöka stänga av sina förmågor med olika mediciner. När hon upptäcker att Heidi börjar se saker som inte finns blir hon irriterad och menar på att hon måste sluta med sånt där trams. Andy är däremot rätt skön, han  är inte alls synsk men tror ändå på det som Heidi berättar vilket rör omkring de klassiska skräckfilmsklychorna en del, dvs att de som ser, de tror, de som inte ser, de tror inte. 

Grant James
När Heidi börjar se Mr Gordy (Grant James) så är det inte alls som ett snällt spöke, men inte elakt heller. Problemet med den här filmens spöken är att alla uppenbarar sig allehanda läskiga sätt, om det så är Lisas mamma eller gamla plågade slavar. Mr Gordy kommer inte fram till henne och hälsar utan står på ett bedrägligt avstånd och bara stirrar och ser läskig ut.

Grant James ser ut i filmen ganska precis som han gör på fotot till höger, skäggig och med läskiga ögon, inte precis vad jag tänker när jag föreställer mig en snäll gammal farbror.

Nåja, man vill ju skapa skräck och då kan ju inte Heidi vara som den verkliga Heidi, dvs totalt orädd för spökena. Här är hon rädd, till och med för Mr Gordy vilket gör mig heligt förbannad då Gordy fungerade som Heidis skyddsling under hennes barndom.

För min del var det viktigaste i hela filmen Mr Gordy, om man hade gjort honom elak på något sätt så skulle jag bli så besviken och mycket tydde på detta under filmens gång, men så kom slutet, när alla elaka spöken hade försvunnit. Heidi försöker lära sig att cykla, vinglar till men plötsligt känner hon hur någon rätar upp henne igen... Det är Mr Gordy! Hon ser honom sedan vinka och försvinna och jag grät hela denna scen, emotionell som jag är. Det var så skönt att de gav mig en snäll Mr Gordy, även om han inte alls var som i den riktiga berättelsen. Han var inte särskilt lik honom mer än till klädseln och han hade ingen dialog över huvud taget. Men... Han var i alla fall snäll!

Jag är ganska kluven när det gäller den här filmen. Den är fullproppad med klychor precis som The Haunting in Connecticut och många andra skräckfilmer i samma standard, men jag gillade att de vände på klassikern om föräldrar som inte tror, även om det blev aningen märkligt. 

Lisa har jag inte mycket för pga sitt beteende, det är korkat, onaturligt och egoistiskt. Jag blev mest bara irriterad på henne.

Så, är filmen bra eller bara skräp? Jag tycker att den är okej då jag har sett mycket skräp i mina dar som är betydligt mycket värre än denna. Som en film som är baserad på verkliga händelser så är den ganska nära skräphögen, men som film i sig så är den okej. Jag ska se den igen om ett tag då jag nu inte behöver sitta och svära då jag vet att Mr Gordy är snäll!

/Markus