Leta i den här bloggen

torsdag 31 oktober 2013

Happy Halloween! The Barn Dance

Så är det återigen halloween och jag har under de senaste veckorna funderat på vad jag skulle dra till med som "Halloween-special", men har inte kommit på något halloween-relaterat. Jag berättade ju om bakgrunden till Halloween samt Jack-o’-lantern förra året. Men jag lämnar er såklart inte tomhänta, för jag har nämligen hittat en trevlig spökhistoria! Det är ju såna som vi vill höra!


Logdans i början av 1900-talet.
Från Västerbottens museums fotoarkiv.
De flesta har nog hört talas om logdans som var populär förr i tiden. Namnet kommer av att de traditionellt arrangerats på logar, eller trösklador som i första hand användes vid sädtröskningen. Ungdomarna brukade samlas utomhus på lördagskvällarna under sommaren för att roa sig och dansa. Tröskladorna var ett synnerligt bra alternativ då de erbjöd tak och ett jämnt golv. Det var inte bara i Sverige som logdanserna var populära utan även på de brittiska öarna och i USA.

Här har ni en logdans-spökis från Wisconsin i USA.

/Markus

The Barn Dance (Logdansen)

När jag körde på den till synes oändliga mörka vägen, förbannade jag mina vänner som beskrev platsen som. "En idyllisk liten bar i mitten av ingenstans". Nog hade de rätt allt, då det inte fanns någon civilisation så långt ögat kunde nå. Men just då, såg jag en skymt av en lada som det kom ljus och ljud ifrån, äntligen hade jag hittat rätt!

Jag saktade ner och började köra mot ladan. Jag såg då ett antal kärror och vagnar parkerade bredvid ladan. De hade en gammaldags logdans, tänkte jag när jag parkerade min bil och gick mot dörren.


Festen var i full gång när jag klev in genom de stora dörrarna. Mitten av ladan fylldes av virvlande dansare klädda i kläder från förr. Dessa folks hade verkligen gått inför att få till en genuint gammaldags logdans .

En stor skäggig karl klappade mig på axeln och gav mig en mugg öl. Jag tog en klunk och sedan svalde ner det ivrigt. Det var den bästa öl jag någonsin smakat. En vacker kvinna kom och tog mig i handen och drog mig ut på dansgolvet. Jag hade det riktigt roligt, dansade, sjöng och drack i det trevliga sällskapet.

När det hade blivit midnatt tog bandet en paus och jag stod med mina nya bekantskaper framför ett dukat bord med fyllda glas. "Ge oss en skål för natten!" fnissade min berusade skönhet. "Till en härlig kväll!" sa jag, högt, "Lycka och lång livslängd för alla närvarande!"


Folkmassan tystnade plötsligt när de hörde mina ord. Tystnaden kom som en kall vind genom ladan och snart var det så tyst så man kunde höra en knappnål falla till golvet... När jag tittade mig oroligt omkring såg jag hur huden långsamt skalades bort från de glada ansiktena tills allt som återstod var ben, ruttnande hud, och stirrande ögonhålor. Flickan i mina armar var bara ett skelett i en möglig blå klänning. Med en flämtning av skräck, tappade jag min mugg och hoppade bort från skelettet. Muggen slog i golvet med en ljudlig smäll och plötsligt slocknade alla lampor. Jag skrek av skräck och snubblade baklänges och föll ner i en fuktig illaluktande hög med hö. Jag försökte desperat att hitta min väg till dörren. Så snart mina ögon hade anpassats till mörkret kunde jag urskilja ladugårddörrarna. Jag rusade mot dem och jag kände hur nariga och beniga händer försökte ta tag i mig när jag sprang. Jag lyckades ta mig ut och sprang till min bil. Jag hoppade in i bilen och backade ner för vägen så fort jag kunde. Mina strålkastare lyste upp den gamla ladan som nu var fallfärdig med inrasade tak och väggar. 

Jag körde därifrån så fort jag kunde och på något sätt hittade jag vägen tillbaka hem och tillbringade resten av natten med ljuset på i mitt sovrum. Till denna dag har jag ingen aning om var jag var den kvällen. Jag hörde senare att folk i Vernon County ibland kunde höra konstig musik över kullarna på nätterna, men ingen kunde uppfatta var ljuden kom ifrån. Än idag kan jag, i mitt sinne, fortfarande se de glada ansiktena av spöklika jordbrukare dansa hela natten i en ruttnande gamla lada.

onsdag 30 oktober 2013

Black Aggie

"Black Aggie" innan hon flyttades från graven.
På kyrkogården Druid Ridge Cemetery i Pikesville, Maryland, USA vilar generalen Felix Agnus (1839-1925). Idag är hans grav som vilken grav som helst, men en gång i tiden fanns där en staty som kom att bli legendarisk. Statyn är en kopia av ett gravmonument i Washington DC, kallat Grief (sorg) och föreställer en sittande figur med kåpa.

Omgående efter att munumentet hade installerats 1926  kom en rad skrönor om statyn som kom att kallas för Black Aggie. Populära skrönor var bla. att om någon spenderade en natt i statyns knä skulle denna få påhälsning av de som vilar i gravens spöken, att inget gräs skulle växa på marken där statyn skugga låg under dagtid, eller att statyn skulle få liv under natten, antingen genom att fysiskt röra på sig eller genom att visa sina glödande röda ögon.



Dessa skrönor ledde till mycket ovälkommen uppmärksamhet mot statyn, många människor togs på bar gärning när de försökte bryta sig in för att besöka statyn som ofta vandaliserades. Familjen Agnus tröttnade snart på uppmärksamheten och bestämde sig, 1967,  för att donera den till Smithsonian Institution vilket är USA:s nationalmuseum. Idag står statyn på baksidan av Dolley Madison House på Lafayette Square i Washington, DC, där hon för närvarande står.

måndag 21 oktober 2013

Häringe slott

Gustav Horn 1592-1657

Häringe är ett slott i Haninge kommun på Södertörn i Södermanland. Slottet och ägorna har haft många ägare och det sägs att alla ägare har haft mer eller mindre storhetsvansinne, näst intill obegränsade resurser, enorma utgifter och en förkärlek för dekadens, skandaler, glamour och väldigt många fester.

Gustav Vasa ansåg sig har rätt till Häringe och lät 1525 uppföra ett varv samt lade örlogsflottans bas här (svenska flottan). Greve Gustav Horn ersatte 1657 träslottet med den stenbyggnad som står där idag.

På 1930-talet renoverades och moderniserades slottet av tändsticksmiljonären Torsten Kreuger som lät installera kylskåp, bygga Sveriges första utomhuspool av olympiska mått (med en rutschkana från andra våningen), konstruera en bowlingbana och gräva en underjordisk tunnel mellan en av flyglarna och huvudbyggnaden. När Torsten senare åtalades för förskingring sålde han slottet till en bekant Axel Wenner-Gren, grundaren av Electrolux, i tron om att han så småningom skulle kunna köpa tillbaka det. Axel gav slottet till sin fru Marguerite med orden "Häringe is yours, baby!", utan en tanke på att någonsin ge tillbaka det till Kreuger.

Marguerite och Axel Wenner-Gren
Paret Wenner-Gren fyllde Häringe med antika möbler, silverföremål, dyrbara vapen och exklusiva mattor. Slottsparken utsmyckades med statyer från Peru och Irland samt de nordiska gudarna avbilade i sandsten. Efter Axels död tömdes slottet på allt av värde så när delikatessföretagaren och kräftimportören Olle Hartwig därefter köpte slottet var det praktiskt taget tomt. Men genom ett idogt spårningsarbete kunde Olle och hans fru återställa slottet i sin forna glans, med gobelänger, tavlor och mycket annat som man ser där än idag.

Sedan 1999 ägs slottet av familjen Ljungberg och drivs fortsättningsvis som hotell -och konferensverksamhet där de erbjuder på allehanda lyx såsom utomhuspool, restaurang/bar, biljard, tennisbana och mycket mer.

Några medier besökte slottet för att försöka ta reda på vilka som är Häringes slottsspöken. Först hade de varit nere i Gyllene matsalen där temperaturen brukar sjunka och där man kan höra knackningar i väggarna. I fönstret hänger en glaskula och börjar den pendla eller snurra så brukar det tyda på att det befinner sig spökena där.

Medierna rådde personalen att sätta upp en spegel och ett porträtt på någon som har någon anknytning till rummet. Detta gjordes efter deras besök och sedan dess har det varit lugnare på slottet. Efter att ha varit i Gyllene matsalen fortsatte de sedan till Övre Gotiska rummet. En av medierna, en kvinna, satte sig i fåtöljen men reste sig lika hastigt och bad om ursäkt. Hon var helt säker på att hon hade satt sig i knäet på någon. När hon sedan vände sig om, fanns det ingen där.
Marguerite Wenner-Gren i sin
röda sammetsmorgonrock
De rum som finns i sjöflygeln är döpta efter de kvinnor som någon gång har bott på slottet. Alla är inredda olika. Men en som sticker ut lite mer än de andra är Greta Garbos rum. Hon var inte så förtjust i hörn, därför finns det inga i detta sovrum. Rummet är istället ovalt.

Ett annat rum är Josephine Bakers rum. Det finns en spökhistoria till detta rum, dock inte om Josephine Baker. Gustav Horn lämnade sin fru och två barn på slottet när han skulle ut i krig. Hans fru dog i pesten och då skulle deras faster Ebba Leijonhufvud ta hand om barnen. Hon var emellertid inte så bra på att ta hand om dem. Sonen Axel frös ihjäl. När han dog förstod han inte att han skulle gå vidare till andra sidan. Därför har flera gäster sagt att de inte har sovit bra för att det har känts som att ett kallt barn krypigt upp i sängen och lagt sig.

Även Marguerite Wenner-Gren går igen på sitt älskade Häringe slott. Under stenen på kullen framför slottet har hon och Axel sin sista vila. Men det är inte alltid hon ligger där och vilar. Hon har fullt sjå med att sköta om slottet. Hon vattnar blommor, fixar och dukar samt ser till att allt är snyggt och prydligt. Hon tycker inte om när det är stökigt eller när det varit mycket gäster under en lång period, då sveper hon fram genom slottet som en iskall vind. Om hon däremot tycker att personalen på slottet sköter sig på rätt sätt visar hon sig då och då i sin vackra röda sammetsmorgonrock med guldtrådsbrodyr.

/Markus

söndag 13 oktober 2013

The Haunted Mortuary

Jag har tidigare berättat om The Haunted Mansion i Disney Land, Kalifornien, som verkligen är hemsökt, och nu har jag hittat ännu en skräckattraktion som är hemsökt, nämligen The Haunted Mortuary (Det hemsökta bårhuset) i New Orleans. Detta är en väldigt populär attraktion, framförallt omkring Halloween då detta inte bara ska föreställa ett bårhus... Det har en gång varit ett bårhus!

Den massiva byggnaden på tre våningar uppfördes 1872 av Mary Slattery och hennes make John som tillsammans hade sex barn. Hennes avsikter var att bygga ett hem där hennes familj skulle komma att bo i generationer. Familjen delade bostade med vännerna Mr och Mrs John Kane. I oktober 1905 såldes huset till Mrs Marie Lafontear och William Klein som bodde där till den 15 maj 1923. Därefter köptes huset av PJ McMahon 1928 för att då använda huset som ett så kallat funeral home som kom att heta PJ McMahon and sons.

Funeral home brukar översättas till begravningsbyrå på svenska, men det är inte riktigt samma sak. Begravningsbyråer anlitas ofta av efterlevande till en nyligen avliden för att få hjälp med praktiska frågor kring dödsfallet, bla hur begravningsceremonin ska gå till och de erbjuder ofta hjälp med de juridiska aspekterna kring arv m.m. Detta görs även på ett funeral home, men skillnaden är att ett sådant kan sammanfattas som en begravningsbyrå och bårhus i en och samma byggnad, rätta mig gärna om jag har fel.

1959 inleddes ett stort byggprojekt, en hiss installerades, ett garage på baksidan anlades för diskret hantering av de döda, samt ytterligare visningsrum och kontor. Huset kom att få bekvämligheter som kom att likna de som kan ses på herrgårdar såsom röksalonger för herrar, rum och lägenheter med separata bad för de sörjande, hushållerska, en matsal med en anställd kock, schäslonger för damer i deras privata badrum. Syftet var att efterlikna de bekvämligheter som kunde hittas i ett finare hem. Huset kom att bli ett av de vackraste bostäderna i New Orleans.

PJ McMahon and sons stod för allt som en begravningsbyrå kunde stå för, det fanns en obduktionssal, ett balsameringsrum, ett krematorium, kylförvaring för de döda, kistlager, kistförsäljning och blomförsäljning. Fastigheten hade utformats för att förutse och ta hand om varje aspekt av begravningen Företaget kom att bli väldigt framgångsrika och tog hans om uppskattningsvis 20 000 begravningar. Den 29 april 1985 gick PJ McMahon amd sons samman med the Security Industrial Funeral Home Corporation. Efter detta kom byggnaden att gå från ägare till ägare ett par gånger under årens lopp. Den 23 mars 2004 tog EHN2 Holdings, även känd som Neil Corporation över byggnaden. 

Neil Corp’s mål var att vända byggnaden till ett Day Spa Academy, dvs en spaskola. Pga husets dåliga skick så totalrenoverades det. Nästan allt togs bort. Det som lämnades var kvar var trälister, dörrar och trappor. I denna process avled Neil Corp’s VD och företagets styrelse beslutade sig för att avbryta projektet.


Under tre år stod huset tomt. 2005 svepte orkanen Katrina 2005 in över New Orleans, dock klarade sig byggnaden då den är belägen på en höjd. I juli 2007 kom Jeff Borne, ägare av PSX Audio/Video Technologies att köpa huset för att skapa den skräckattraktionen som den är idag.

De många själar som passerade PJ McMahon and Sons begravningsbyrå kom kanske aldrig att lämna huset. En kvinna i vitt har setts på den översta våningen gråtandes över sin sedan länge döda make. En lång välklädd man sägs dyka upp när någon uttrycker sig respektlöst mot de döda. Två bråkiga och busiga spökbarn, en pojke och en flicka, är kända för att spela besökarna ett och annat spratt. Uppenbarelsen av en tidigare obducent ses ofta i källaren där han fortsätter sitt blodiga arbete bortom graven. I övrigt sägs det att man kan höra fotsteg och viskningar, se möbler flyttas på egen hand samt en del poltergeistaktivitet.

/Markus