Leta i den här bloggen

lördag 29 november 2014

Spökfoto - Spöke i selfie?


Det finns många tramsiga spökfoton där ute men nu har jag hittat ett som jag gillar, det är från en artikel från oktober i år om två tjejer som tog en selfie och fick med en tredje figur på sitt foto.

Vännerna Friends Kayley Atkinson, 23 och Victoria Greeves, 22 var ute en kväll i Newcastle i nordöstra England och tog en "selfie" för att föreviga den trevliga utekvällen. Det var på utestället the Slug and Lettuce pub satt i närheten av baren som var relativt tom av folk då de tog en rad olika selfies.

När de sedan skulle gå igenom vilket foto som blev bäst så upptäckte de en tredje person på fotot, något som liknade en äldre kvinna med kläder från viktoriansk tid stå en bit bakom tjejerna och skratta -->


Läs mer här.

/Markus



fredag 28 november 2014

Den döda gumman och hennes kista

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus


Den döda gumman och hennes kista

Om det kan vara för att jag är född en torsdag vet jag ej, men många påstå att torsdags- och söndagsbarn ha särskild benägenhet att få se och höra underliga saker. I varje fall är det från mitt hem i Skåne, det som jag nu skall berätta har hänt.

Gården ligger på slätten i en liten ekskog och har gått i arv från far till son i flera led. Redan som helt ung förstod jag att det var något underligt i boningshuset, men då inte mor eller far ville svara på mina frågor om detta, blev det jag själv som äldre som ville undersöka detta. Sedan före min skoltid kan jag minnas mystiska ljud, knackningar, rassel och en gång då jag varit på julfest i skolan och kom hem på gårdsplanen i sällskap med en något äldre syster, tjöt den stora gårdshunden förfärligt. Jag undrade vad det kunde vara han såg, det var något månljust, vi stodo tysta men vi vare sig såg eller hörde någon människa. På oss var det ej han
stormade, ty vi voro så bekanta med hunden, vi gick bort till honom, men lugn blev han ej för det. Han stirrade åt väster, varifrån en mindre väg leder. På bara 25 meters håll såg vi en svart gestalt komma. Vi blevo rädda, kröpo bakom hundkojan, för vi trodde det var en tjuv som kom. Alldeles ljudlöst kom skepnaden förbi, gick mot kökstrappan, öppnade dörren och steg in. Vem kunde det vara som gick in så där, vi ha ju nyckeln, sade jag. Syster min satt tyst, även hunden hade tystnat, inget ljus tändes inne. Men om några minuter kom den gamla böjda gumman som för en stund sedan gått in åter. Hon gick samma väg som hon kommit och hunden tjöt åter. Denna skepnad bar en lång, släpande klädsel och på huvudet hade hon något slags schal, som användes förr i gångna tider. Vi skakade av rädsla, men till slut gingo vi in, ytterdörren var låst och ingenting ovanligt märktes.

Av de äldre hemma förstod jag att det var något som spökade i huset, för då ljuden återkom sade de ibland: "Nu kommer hon igen" o.d. Det var kökstrappan, dörren ut mot gården, vindsdörren, trappan till vinden och så vinden som passerades av denna mystiska gumma. På vinden var endast förvarat en del gamla saker, som voro köpta på auktion, såsom gamla skåp, kistor, spinnrockar o.d. Det är nu om en av dessa gamla kistor jag skall berätta. Då jag var 19 år och alltjämt spökandet fortsatte ville jag undersöka saken närmare, fast jag många gånger blev varnad av föräldrar och syskon, ty de ville ej jag skulle störa eller oroa gumman för som de sade:
"Då få vi kanske inte ro för henne varken natt eller dag".
Nåväl, en dag förde jag saken på tal med min farfar, och han sade sig ha sett gumman ofta, ty han hade ägt gården förut. Han trodde att hon hade något gömt på vinden före sin död och sedan ville försöka hämta detta, eller också sade han att det kanske var något gammalt brott som hänt där och som hon ej fick någon ro för efter sin död. Ibland kom hon nästan var vecka men sedan kunde det vara halvår till nästa besök. Nå, en kväll satt jag och en kamrat och språkade då hunden började ge upp sina hemska tjut. 

Då förstodo vi att det skulle bli besök på vinden. Det var månljust och fint väder, vi beslöto kila upp på vinden och vänta ut spöket. Först låste vi ytterdörren och lät nyckeln sitta i på insidan, så ingen skulle få in någon nyckel utifrån, sen släckte vi ljuset, gick upp på vinden, haspade vindsdörren på insidan. Vi togo plats i en stor låda, och månen lyste in så vi kunde se över hela vinden. En stund sutto vi tysta i spänning och hörde bara hundens tjut.

Så blev det rassel i ytterdörren, den öppnades och stängdes åter. Haspen till vindsdören slogs upp och även denna dörr öppnades med ett knarr, som alltid hördes då den blev öppnad. Vindstrappan knarrade och försiktiga steg närmade sig oss. En mörk gestalt kom upp på vinden, såg sig spejande omkring och gick sen med försiktiga steg bort mot den södra gaveln, där en gammal ekkista stod. Hon stod en stund och liksom betraktade denna, därefter lyfte hon högra handen och tog fram något skramlande, såg på detta mycket noga samt böjde sig ned. Då hördes en nyckel vridas om i kistlåset och locket ställdes upp. Hon böjde sig åter liksom för att ta något ur kistan, och vi hörde prassel liksom av papper och så ett ljud liksom en låda som fördes in. Nu låste hon åter kistan samt kom tillbaka, men stannade ett par gånger och såg liksom tillbaks på kistan. Hon försvann på samma sätt som hon kommit. Hunden gav åter upp tjut, efter att ha varit tyst medan besöket var inne. Sen blev allt tyst igen och vi gingo ned och diskuterade vår upplevelse.

Resultatet blev att vi dagen därpå skulle se vad det var i den gamla möbeln, som vi förstodo att spökerierna voro förknippade med. Vi gingo upp och såg på den, på framsidan stod "Anno 1817 " i rött, eljest var kistan grön. Den var låst och ingen nyckel stod att finna, varför vi bröto upp locket med ett järnspett. Men till vår förvåning var den alldeles tom, inte något fanns i den. Nu trodde vi det skulle bli slut på de otrevliga besök vi haft, men så blev det ej. Med gemensamma krafter bars kistan ut i vedboden, det skulle bli ved av den. Jag gick lös på den med en yxa och då jag skulle slå sönder botten fann jag i en balk där ett s.k. lönnfack och i detta fanns en del gulnade papper, som befanns vara reverser samt gamla köpehandlingar, och så var det 2 båtaktier. Kistan var köpt på en auktion efter ett par gamla människor och dessa gamla papper ha väl blivit glömda i kistan vid deras död. Troligen har den gamla gumman på detta sätt försökt få fram dessa papper, som hade ej ringa värde. Dessa äro nu överlämnade till efterlevande efter det gamla par som kistan var köpt efter, och aldrig efter detta ha vi sett eller hört vare sig gumman eller något annat övernaturligt i mitt hem.

X3.

torsdag 6 november 2014

Vålnaden som spärrade vägen

En kort berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus

Vid sekelskiftet bodde jag i Medelpad. Jag var då i 23-24-årsåldern. En vacker, månljus afton hade jag ett ärende till en grannby.

Vägen gick genom en skog. Ungefär mitt i skogen finns ett illa beryktat ställe, där flera personer sett märkliga ting. Jag har aldrig varit mörkrädd och gick ej vägen fram i rädsla att få se "något", då jag förut gått denna väg otaliga gånger utan att någonting hänt mig, men denna gång skulle det bli annorlunda. 

Jag hade just gått förbi det illa beryktade stället då jag förnam något odefinierbart i min omedelbara närhet och ser plötsligt en lång svart skepnad som spärrar vägen för mig. Fortare än tanken kastade jag mig åt sidan över landsvägsdiket och där låg jag en stund och reflekterade över den sällsamma synen som var borta lika fort som den kommit. 

Omsider måste jag dock i väg igen och hoppade över diket på samma ställe tillbaka på vägen. Men döm om min fasa. Som skjuten ur en kanon står den långa mörka skepnaden på vägen framför mig igen. Jag tar ett skutt förbi vålnaden eller vad det nu var och sprang som för livet resten av vägen till mitt hem.

E.S.