Leta i den här bloggen

torsdag 11 december 2014

Fel föräldrar

För ett par år sen så skrev jag ett inlägg om en upplevelse/dröm från när jag var barn, en dröm som var väldigt verklig. Nu har jag hittat en berättelse som en amerikansk tjej delat med sig av om liknande företeelser.

/Markus

"The Wrong Parents"

När jag var liten så brukade jag ofta vakna mitt i natten och gå till mina föräldrars sovrum och  lägga mig bredvid min mamma. En natt när jag var 5-6 år så hade jag en väldigt verklig dröm i vilken jag vaknade rädd och gick in till mina föräldrar. När jag kom in till mina föräldrar så låg där mina föräldrar i sängen men bredvid, på golvet låg kopior av mina
föräldrar. Jag kände i drömmen att jag var tvungen att väcka mina riktiga föräldrar för fel föräldrar var onda. Jag tänkte att de onda föräldrarna nog skulle försöka att lura mig så jag valde att väcka föräldrarna på golvet. De öppnade sina ögon men där deras ögon skulle vara kom det glödande rött sken. Då vaknade jag och rädd litet barn som jag var gick jag in till mina föräldrar och då fick jag se... Ett par extra föräldrar liggande på golvet.

Jag blev så rädd att jag kissade på mig.

De andra föräldrarna var i själva verket en hög med ovikt tvätt, men jag kommer aldrig att glömma skräcken som mitt lilla sexåriga hjärta drabbades av vid just det ögonblicket.
/LadyStoneheart

lördag 29 november 2014

Spökfoto - Spöke i selfie?


Det finns många tramsiga spökfoton där ute men nu har jag hittat ett som jag gillar, det är från en artikel från oktober i år om två tjejer som tog en selfie och fick med en tredje figur på sitt foto.

Vännerna Friends Kayley Atkinson, 23 och Victoria Greeves, 22 var ute en kväll i Newcastle i nordöstra England och tog en "selfie" för att föreviga den trevliga utekvällen. Det var på utestället the Slug and Lettuce pub satt i närheten av baren som var relativt tom av folk då de tog en rad olika selfies.

När de sedan skulle gå igenom vilket foto som blev bäst så upptäckte de en tredje person på fotot, något som liknade en äldre kvinna med kläder från viktoriansk tid stå en bit bakom tjejerna och skratta -->


Läs mer här.

/Markus



fredag 28 november 2014

Den döda gumman och hennes kista

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus


Den döda gumman och hennes kista

Om det kan vara för att jag är född en torsdag vet jag ej, men många påstå att torsdags- och söndagsbarn ha särskild benägenhet att få se och höra underliga saker. I varje fall är det från mitt hem i Skåne, det som jag nu skall berätta har hänt.

Gården ligger på slätten i en liten ekskog och har gått i arv från far till son i flera led. Redan som helt ung förstod jag att det var något underligt i boningshuset, men då inte mor eller far ville svara på mina frågor om detta, blev det jag själv som äldre som ville undersöka detta. Sedan före min skoltid kan jag minnas mystiska ljud, knackningar, rassel och en gång då jag varit på julfest i skolan och kom hem på gårdsplanen i sällskap med en något äldre syster, tjöt den stora gårdshunden förfärligt. Jag undrade vad det kunde vara han såg, det var något månljust, vi stodo tysta men vi vare sig såg eller hörde någon människa. På oss var det ej han
stormade, ty vi voro så bekanta med hunden, vi gick bort till honom, men lugn blev han ej för det. Han stirrade åt väster, varifrån en mindre väg leder. På bara 25 meters håll såg vi en svart gestalt komma. Vi blevo rädda, kröpo bakom hundkojan, för vi trodde det var en tjuv som kom. Alldeles ljudlöst kom skepnaden förbi, gick mot kökstrappan, öppnade dörren och steg in. Vem kunde det vara som gick in så där, vi ha ju nyckeln, sade jag. Syster min satt tyst, även hunden hade tystnat, inget ljus tändes inne. Men om några minuter kom den gamla böjda gumman som för en stund sedan gått in åter. Hon gick samma väg som hon kommit och hunden tjöt åter. Denna skepnad bar en lång, släpande klädsel och på huvudet hade hon något slags schal, som användes förr i gångna tider. Vi skakade av rädsla, men till slut gingo vi in, ytterdörren var låst och ingenting ovanligt märktes.

Av de äldre hemma förstod jag att det var något som spökade i huset, för då ljuden återkom sade de ibland: "Nu kommer hon igen" o.d. Det var kökstrappan, dörren ut mot gården, vindsdörren, trappan till vinden och så vinden som passerades av denna mystiska gumma. På vinden var endast förvarat en del gamla saker, som voro köpta på auktion, såsom gamla skåp, kistor, spinnrockar o.d. Det är nu om en av dessa gamla kistor jag skall berätta. Då jag var 19 år och alltjämt spökandet fortsatte ville jag undersöka saken närmare, fast jag många gånger blev varnad av föräldrar och syskon, ty de ville ej jag skulle störa eller oroa gumman för som de sade:
"Då få vi kanske inte ro för henne varken natt eller dag".
Nåväl, en dag förde jag saken på tal med min farfar, och han sade sig ha sett gumman ofta, ty han hade ägt gården förut. Han trodde att hon hade något gömt på vinden före sin död och sedan ville försöka hämta detta, eller också sade han att det kanske var något gammalt brott som hänt där och som hon ej fick någon ro för efter sin död. Ibland kom hon nästan var vecka men sedan kunde det vara halvår till nästa besök. Nå, en kväll satt jag och en kamrat och språkade då hunden började ge upp sina hemska tjut. 

Då förstodo vi att det skulle bli besök på vinden. Det var månljust och fint väder, vi beslöto kila upp på vinden och vänta ut spöket. Först låste vi ytterdörren och lät nyckeln sitta i på insidan, så ingen skulle få in någon nyckel utifrån, sen släckte vi ljuset, gick upp på vinden, haspade vindsdörren på insidan. Vi togo plats i en stor låda, och månen lyste in så vi kunde se över hela vinden. En stund sutto vi tysta i spänning och hörde bara hundens tjut.

Så blev det rassel i ytterdörren, den öppnades och stängdes åter. Haspen till vindsdören slogs upp och även denna dörr öppnades med ett knarr, som alltid hördes då den blev öppnad. Vindstrappan knarrade och försiktiga steg närmade sig oss. En mörk gestalt kom upp på vinden, såg sig spejande omkring och gick sen med försiktiga steg bort mot den södra gaveln, där en gammal ekkista stod. Hon stod en stund och liksom betraktade denna, därefter lyfte hon högra handen och tog fram något skramlande, såg på detta mycket noga samt böjde sig ned. Då hördes en nyckel vridas om i kistlåset och locket ställdes upp. Hon böjde sig åter liksom för att ta något ur kistan, och vi hörde prassel liksom av papper och så ett ljud liksom en låda som fördes in. Nu låste hon åter kistan samt kom tillbaka, men stannade ett par gånger och såg liksom tillbaks på kistan. Hon försvann på samma sätt som hon kommit. Hunden gav åter upp tjut, efter att ha varit tyst medan besöket var inne. Sen blev allt tyst igen och vi gingo ned och diskuterade vår upplevelse.

Resultatet blev att vi dagen därpå skulle se vad det var i den gamla möbeln, som vi förstodo att spökerierna voro förknippade med. Vi gingo upp och såg på den, på framsidan stod "Anno 1817 " i rött, eljest var kistan grön. Den var låst och ingen nyckel stod att finna, varför vi bröto upp locket med ett järnspett. Men till vår förvåning var den alldeles tom, inte något fanns i den. Nu trodde vi det skulle bli slut på de otrevliga besök vi haft, men så blev det ej. Med gemensamma krafter bars kistan ut i vedboden, det skulle bli ved av den. Jag gick lös på den med en yxa och då jag skulle slå sönder botten fann jag i en balk där ett s.k. lönnfack och i detta fanns en del gulnade papper, som befanns vara reverser samt gamla köpehandlingar, och så var det 2 båtaktier. Kistan var köpt på en auktion efter ett par gamla människor och dessa gamla papper ha väl blivit glömda i kistan vid deras död. Troligen har den gamla gumman på detta sätt försökt få fram dessa papper, som hade ej ringa värde. Dessa äro nu överlämnade till efterlevande efter det gamla par som kistan var köpt efter, och aldrig efter detta ha vi sett eller hört vare sig gumman eller något annat övernaturligt i mitt hem.

X3.

torsdag 6 november 2014

Vålnaden som spärrade vägen

En kort berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus

Vid sekelskiftet bodde jag i Medelpad. Jag var då i 23-24-årsåldern. En vacker, månljus afton hade jag ett ärende till en grannby.

Vägen gick genom en skog. Ungefär mitt i skogen finns ett illa beryktat ställe, där flera personer sett märkliga ting. Jag har aldrig varit mörkrädd och gick ej vägen fram i rädsla att få se "något", då jag förut gått denna väg otaliga gånger utan att någonting hänt mig, men denna gång skulle det bli annorlunda. 

Jag hade just gått förbi det illa beryktade stället då jag förnam något odefinierbart i min omedelbara närhet och ser plötsligt en lång svart skepnad som spärrar vägen för mig. Fortare än tanken kastade jag mig åt sidan över landsvägsdiket och där låg jag en stund och reflekterade över den sällsamma synen som var borta lika fort som den kommit. 

Omsider måste jag dock i väg igen och hoppade över diket på samma ställe tillbaka på vägen. Men döm om min fasa. Som skjuten ur en kanon står den långa mörka skepnaden på vägen framför mig igen. Jag tar ett skutt förbi vålnaden eller vad det nu var och sprang som för livet resten av vägen till mitt hem.

E.S.

tisdag 28 oktober 2014

Spökhistoria i folkviseformat

Är snål med inlägg nu, har mycket jobb och annat, men gör vad jag kan. Min gode vän och medmusikant John spelade denna för mig idag och jag föll pladask!

Visan är en brittisk folkvisa sjungen här av den amerikanska folkmusikern Jean Ritchie, still going strong, 91 år ung!

Låten passar som handen i handsken nu när det är dags för halloween! :)



/Markus

måndag 13 oktober 2014

De ihjälfrusna barnen går igen

En till berättelse från "Svenska spökhistorier". 
/ Markus

Det var en januaridag år 1921. Jag hade på skidor besökt en god vän, som bodde vid en insjö i östra Värmland. När skymningen bröt in bröt jag upp, ty stora molnmassor hade plötsligt brett ut sig över himmeln, bådande snöyra. Med kraftiga stavtag gled jag fram över de snötäckta isvidderna mot hemmet, då plötsligt ovädret bröt ut. Stormen piskade snön i ansiktet på mig. Med försiktiga glid, följande den skogkransade sjöstranden för att ej förlora riktningen, gick jag sakta framåt. Ljuset från den inne i viken liggande gården S. hjälpte i någon mån orienteringen, varför jag beslöt gina över viken.

Då hände det. Med riktning från gården S. ut mot sjön såg jag några meter framför mig två flickor, trasigt klädda, bärande var sin korg i handen komma vandrande hand i hand. I första häpenheten stod jag alldeles stilla. Vem kunde ha hjärta köra ut barn i detta hundväder, tänkte jag? Jag kastade om riktningen och följde efter barnen för att varna dem för den farliga vandringen i snöyran, som lätt kunde bli den sista för dem.

Egendomligt nog hann jag ej fatt dem hur jag än ansträngde mig. Då och då skymtade jag de små kropparna framför mig för att därefter alldeles förlora dem ur sikte. Jag insåg det lönlösa i att komma fatt dem, varför jag vände och skidade hem. Jag berättade sedan händelsen för min granne, en gråhårsman född i bygden. - Då var det säkert barnen, som omkommo i snöyran en januarikväll för många år sedan, du nu såg gå igen, sade han. Jag bad honom berätta, och han talade då om, hur två små flickor från sjöns andra sida varit ute och tiggt mat. Det hade blivit sent, då de lämnat gården S., och snöyran hade överraskat dem. De hade gått vilse och omkommit. Nästa dag hade man funnit deras stela kroppar i närheten av den ö, där jag tappade bort deras spår.

SFS.

fredag 29 augusti 2014

Walt Disney Productions - The Haunted House & Lonesome Ghosts

Disneys kortfilm The Haunted House visades den 2:a december 1929 och är känd som Musse Piggs första möte med spökerier.

Musse (Mickey Mouse) tar skydd i ett gammalt hus när det är kraftig storm ute. Där inne möter han spöken som tvingar honom att spela orgel. Till orgelmusiken dansar spökena och benranglena.

Grim Reaper: Play!
Mickey: I c-c-can't play!
Grim Reaper: PLAY!
Mickey: Y-y-yes, man!

Jag har känt till denna klassiker sedan länge, men det är först nu som jag verkligen har sett den och den intresserar mig verkligen. Skräckfilmerna på den tiden var ruskiga då men med dagens mått så är de mest charmiga. Jag som har sett en del klassiska skräkisar kan nog tycka att denna animerade film är minst lika ruggig som en samtida skräckfilm. Varför jag såklart älskar den!

Åtta år senare, i december 1937 hade Musse samlat på sig lite mera mod och hade startat en spökjägarfirma tillsammans med Kalle Anka och Långben. I Lonesome Ghosts (Kalle Anka jagar spöken sv.titel) möter vi fyra uttråkade spöken som ser en annons i tidningen, ringer upp spökjägarna, och det roliga kan börja!

/Markus

The Haunted House


Lonesome Ghosts

torsdag 28 augusti 2014

Ekenäs slott

För ett år sen skrev jag ett inlägg om källarspöken och nämnde då "Nisses håla" i källaren på Ekenäs slott. Vad som gick förbi mig då var att det inte bara är Nisse som spökar på slottet. Men drar ändå berättelsen om Nisse i detta inlägg.

Greve Mauritz Vellingk ska ha gjort sig av med hemliga dokument och drängpojken som hjälpte honom blev därefter inmurad i ett källarrum, för att hemligheten inte skulle komma ut. Det igenmurade rummet, som aldrig har öppnats, kallas för "Nisses håla". Det berättas att om utrymmet öppnas
Hönsagumman
upp, kommer en stor olycka att drabba både slottet och dess ägare.

På hedersplatsen innanför slottsentrén sitter ett stort porträtt på den så kallade Hönsagumman, som sägs ha räddat slottet från fientligt anfall och därför blivit avporträtterad, vilket annars var ovanligt att tjänstefolk blev. 


Den ryska hären hade bränt ner 70 städer och 50 slott när Ekenäs stod på tur. Dagen de kom var Ekenäs tomt, så när som på
hönsagumman. Hon hade hört ryktet och anade oråd. Snabbt tända hon eldar runt slottet, utanför vallgraven, så att himlen färgades röd. På så sätt kunde fienden på långt håll se att det inte var någon idé att fara åstad och tända eld på det som redan brann...
Hon håller än idag ett vakande öga på alla som kommer in i slottet.

Grevinnan Maria Klingspor sägs besöka slottet än idag, den 2 maj varje år. Då har hennes make Philip namnsdag. Ögonvittnen säger sig ha sett henne resa sig ur sin grav på Örtomta kyrkogård och vandra till slottet. Slottets personal måste då alltid ha förberett med kakor i hennes syrum.


/Markus

måndag 25 augusti 2014

Söderfors herrgård

Invid Dalälven ligger Söderfors Bruk, ett av landets största byggnadsminnen. Bruket byggdes upp för ankarsmide 1676. Herrgården är en av bruksbygdens äldsta och uppfördes på 1690-talet men byggdes om i rokokostil vid 1700-talets mitt.

Det finns en spökhistoria som är kopplad till Söderfors herrgård som jag tycker är ganska obegriplig, om man inte sätter sig ner och forskar lite som jag gjort en ledig måndag som denna. Från senare hälften av 1700-tlaet ägdes herrgården av familjen Grill. År 1792 avled Jean Abraham Grill under mystiska omständigheter. Han hade varit på resa med häst och droska till Norrköping där han skulle uträtta en del affärer. När han kom hem och lakejen öppnade dörren i droskan, fick denne till sin förskräckelse se att hans husbonde var död. Det visade sig att hans plånbok var borta. Om det förekommit något brott fick man aldrig någon klarhet i. Abraham Grill efter lämnade hustru och åtta omyndiga barn. Makan Ulrika Lovisa Grill lär ha skött de omfattande affärerna efter makens död fram till det att sönerna kunde överta de olika Järnbruken.

Jag misstänker att denna berättelse och spökhistorian är sammankopplade på ett eller annat sätt.

/Markus

Jean Abraham Grill och Lovisa Ulrika Grill (f. Lüning)
Sent om hösten 1792 ser den lilla betjänten Jansson ut genom herrgårdsfönstret. Han ser en mörk gestalt urskilja sig i mörkret. En soldat på sin häst. Soldaten sitter av och tar fram en pistol, stryker ömt bort manen och trycker av. Ett eldsken speglar sig i de långa fönsterraderna. När skottet träffar hästens panna viker sig benen långsamt under den och dess tunga kropp lägger sig stillsamt tillrätta på marken. Hovarna sparkar några gånger i gruset.

Livré
Vid fönstret bevittnar Jansson händelsen ståendes på tå. Med en enkel lykta som enda ljus öppnar han de stora portarna. På gården står Baronessans brorson som ska komma och bli den nya herren över gården. Jansson struttar ner mot gårdsplanen, hukar sig för sin herre och bär in hans bagage. Den lilla betjänten är klädd i livré (tjänarens arbetsklädsel) med knäbyxor och en lång grå vadmalsrock som snuddar vid marken.

Att klockan är över midnatt är inget att reflektera över. Brukspatron Tamm önskar middag och då skall middag serveras. Jansson visar sin nya herre till sitt rum, där mat och vin står och väntar på honom. Betjänten hjälper brukspatronen av med sina stövlar. Vilket skulle bli en vanlig företeelse i Janssons liv och även i livet efter detta...


Än idag när vinden viner och löven prasslar kan man vid skymning se en grå liten man spatsera över gården och försvinna in i ena flygelbyggnaden. Han kommer ut efter en stund och fortsätter skyndsamt in i nästa byggnad. Som om han fortfarande vakar över gården. Den lilla mannen avslutar sin tillsynsrunda nere vid vattnet och går sedan in i huvudbyggnaden. Han ses sittande i skräddarställning i det fönster han en gång sett sin herre komma på hästen.

När natten tagit vid hörs det småspringande steg längst korridoren. Man kan från vinden urskilja ljud från möbler som flyttas. Tjänare Jansson lever kvar på herrgården och utför de sysslor som han alltid har gjort sedan 200 år tillbaka...

Ouija



För någon vecka sedan skickade en kompis en länk på facebook, det var en trailer till den kommande skräckfilmen "Oujia" som har USA-premiär 24:e oktober i år och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan den kommer till vårt avlånga land. 

Här har ni trailern:

För tre år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om "Anden i glaset" vilket kom att bli ett av mina mest lästa inlägg. Där nämner jag att Anden i glaset är en förenklad version av "Oujia-brädet". Varför jag inte kommit mig för att skriva ett inlägg om det förbryllar mig, men nu ska vi ta en närmare titt. 
Enligt wikipedia så går det till så här: Deltagarna placerar sina fingrar på en platta, vanligen av trä, med ett titthål eller en genomskinlig lins som ligger på ouija-brädan. Deltagarna ställer en fråga till andarna och låter plattan vandra över det inpräntade alfabetet. Där plattan stannar noteras bokstaven för att på så vis få meddelanden från övernaturliga entiteter.

Men som spökhistorie-älskare som vi är så vill vi ju inte höra så mycket om själva brädan utan mer om vad som händer! Jag har hittat en rad berättelser från personer som upplevt en del kusligheter när de lagt sina fingertoppar på en ouijabräda.

1. Min kompis hade berättat att hon hade en ouijabräda så jag bad henne att plocka fram det så jag kunde få prova på det. Först sa hon nej, men sedan gick hon med på att göra det så länge hon inte behövde delta. Jag frågade "Finns det någon här inne" ... Men ingenting hände. Så, dum tonåring som jag var, sa jag "Om något är här men inte kommer att prata så är det en fegis". Sen ställdes brädan undan.
Ungefär en vecka senare låg jag och sov på min soffa på övervåningen. Det var en regning natt med åskväder. Jag vaknade till, inte av vädret utan av något annat. Jag såg mig omkring för att se vad det var men kunde inte se något så jag försökte somna om. Ca 30 minuter senare hörde jag en raspig röst som sa "Få tag i pojken!". Jag vaknade till och funderade om jag drömde eller om det var en verklig röst.  Jag låg och lyssnade... men hörde ingenting. Jag somnade om... 
"FÅ TAG I POJKEN" rösten var mycket högre denna gång och samtidigt hörde jag hur dörren på nedervåningen slog igen med en smäll. Jag blev mycket rädd då det inte var någon där och det fanns ingen vind som kunde slå igen dörren på det sättet.

2. Vi frågade alla anden en fråga som endast den frågande personen skulle veta svaret på. Den skulle svara på alla frågorna. 

En fråga som någon frågade var "vad var namnet på båten jag åkte på en kryssning på när jag var 6?" Det svarade. 

En natt frågade vi alla hur länge vi hade kvar att leva och det är där det blev läskigt. Alla frågade och de hade 50-60 + år kvar. Men när jag frågade så blev svaret 10... dagar. 

Jag blev riktigt rädd. Den sade att jag skulle bli dödad i en bilolycka av en tjej som heter Emma. Vi provade det 3 dagar senare och då blev svaret 7 dagar kvar. 2 dagar senare sa att jag skulle ha 5 dagar kvar och så vidare. 

Jag började bli riktigt nojig och bar alltid en bibel i fickan och bar med mig ett stort kors. 

När dagen kom så blev jag tvungen att berätta för min pappa som såklart inte trodde mig så då gjorde jag ett hemmagjort bräde med ett papper och en cd-skiva som vi satte fingertopparna på. Som tur var så fungerade detta, pappa blev skärrad och sa bestämt att jag inte behövde gå till skolan den dagen.

Jag gick inte till skolan och ingenting hände då eller efter det.

3. Jag var ca 12-13 år och sov över hos en kompis. Tillsammans med kompisen och hans syster lekte vi med ett ouijabräde och fick till en början mest fram en massa nonsens, det var mest roligt att det verkade som att plattan verkligen flyttade på sig.

Men så kom det att säga "jag kan se er genom fönstret" och sedan "jag kan se er genom hans ögon" eller något liknande. Det fanns bara ett litet fönster i källaren där vi var, och bara bakgården och skogen vid uppfarten kunde ses genom fönstret. Vi frågade det fler frågor och det sa "Jag är under bilen". Nyfikenheten slog liksom hål på vår rädsla och vi gick ut till bilen med en ficklampa och kikade under bilen.
Där fick vi se en stor svart katt som fräste åt oss. Skräckslagna sprang vi in och precis då så blev det strömavbrott. Det var kolsvart och vi var jätterädda. Några minuter senare kom strömmen tillbaka och vi satt uppe till gryningen den natten. Vi lekte aldrig med ouijabrädan igen.
4. Min gammelfaster gifte sig aldrig, och när jag frågade, så berättade min pappa för mig varför. När hon var sexton hade hon en ganska seriös relation med en kille. När hon använde en ouijabräda frågade hon om de skulle gifta sig, och det svarade "nej". Hon frågade om de skulle göra slut ... "nej" ... Hon frågade om någon av dem skulle dö och det sa "ja", och när hon frågade vem av dem så gick plattan till "adjö". 
En vecka senare kom pojkvännen att omkomma i en olycka när han arbetade i skogen.

----

En 80-talsskräckis med Ouija-tema som jag alltid har gillat är Witchboard (annat ord för ouijabräda) samt dess rätt ok uppföljare. Båda filmerna finns i sin helhet på Youtube:


söndag 17 augusti 2014

Barnliket under golvet

En till berättelse från "Svenska spökhistorier". / Markus

Det som jag nu skall berätta hände år 1924 i ett hus vid Slottsgatan i Örebro. Min syster bode hos sin fastersyster fru J. Fru J. var änka och hade en liten treårig dotter. Flickan hade insjuknat i scharlakansfeber och blivit förd till Epidemisjukhuset. Lägenheten hade därför undergått desinfektion. 

Natten efter desinfektionen skulle min syster och fru J. ligga i en större garderob bredvid lägenheten ute i förstugan. Då det ej fanns något lås på garderobsdörren, bundo de fast dörren med snören och det med många och stadiga knutar. De lågo en stund och pratade, då de båda plötsligt fingo se en ljuspunkt på garderobsdörren. Den blev allt större och samtidigt framträdde ett ansikte som de båda väl kände. Det var den döde hr J., och hans ansikte uttryckte den djupaste förtvivlan och var alldeles förvridet av smärta. Efter några ögonblick, som för fru J. och min syster föreföllo som timmar, plånades bilden av hr J. ut och ljusskenet försvann lika långsamt som det kom. Fru J. och min syster sprungo nu upp och med darrande och fumliga fingrar löste de upp knutarna och rusade ut ur garderoben. Natten tillbringade de på var sin stol i lägenheten. 

När fru J. på morgonen ringde till sjukhuset fick hon veta, att hennes lilla dotter nu var utom all fara, men att hon under natten varit mycket sjuk och att hon vid niotiden på kvällen svävat mellan liv och död. Det var just vid denna tid på kvällen som de båda sågo synen på garderobsdörren. 

I en lägenhet på nedre botten i samma hus bodde ännu längre tillbaka i tiden ett ungt par med ett litet barn. Äktenskapet var olyckligt, hustrun lämnade barnet hos maken och mannen for till Amerika och som man trodde tog barnet med sig. Lägenheten stod länge tom men till slut flyttade en ny familj in. En vuxen dotter låg i köket, och första natten blev hon väckt av jämmer och gråt. Hon trodde att det kom från lägenheten bredvid och hon antog att någon var sjuk där. Detta upprepades natt efter natt. När hon så en dag mötte grannfrun
frågade hon hur det stod till och vem det var som var sjuk. Grannfrun blev förvånad, de hade inte haft sjukt på mycket länge, svarade hon. Nu blev flickan rädd och nekade att ligga i köket. Andra av familjens medlemmar bytte med henne och alla hörde de samma gråt och jämmer. Till slut kunde de ej uthärda längre utan flyttade. Lägenheten blev nu reparerad och under köksgolvet hittades liket av ett litet barn. Det var det unga parets lilla dotter som fadern på detta sätt gjort sig av med innan han reste till Amerika, och från den dagen har ingen hört någon gråt eller något jämmer i lägenheten.

torsdag 14 augusti 2014

Spanar spökerier och blir skrämd av Ghostbusters

I natt hade jag svårt att sova och låg därför och plöjde igenom en massa avsnitt av A Haunting som finns på youtube. Plötsligt lossnade min Ghostbusters-poster som jag har ovanför sängen och landade på mig vilket gjorde mig minst sagt skärrad.


Jag tar det som ett tecken på att jag måste komma igång med bloggandet igen, jag har ju inte postat något sen i juni. Jag skyller på mycket jobb och den olidliga värmen som inte har gjort mig på spökhumör direkt...

Nu håller jag på att leta efter kusligheter och hade en idé om spökande syfilis-offer, men där har jag väldigt svårt att hitta något. För tänk så otrevligt att möta figurer som ser ut typ sähär.

En annan grej som jag hittade var den mumifierade flickan Rosalia Lombardo som för alltid kommer vara en
liten sovande ett-åring. När hon dog i lunginflammation 1920 så blev hennes far utom sig av sorg och lät en känd läkare att mumifiera henne. Tack vara doktorns teknik så är Rosalias kropp ovanligt välbevarad och x-rays av kroppen visar att alla inre organ är intakta. Hon ser ut att sova vilket har gett henne namnet ”Sleeping Beauty”, men färgen på huden har ändrats vilket gör att man förstår att hon är död. Rosalia Lombardos kropp finns att se i kapellet Capuchin Catacombs i Palermo, Sicilien.

Varför jag tar upp denna lilla flicka är för att det har sagts att hennes ögon öppnas och stängs med jämna mellanrum vilket låter otroligt läskigt, men i själva verket är det en optisk synvilla som skapas av solljuset som släpps in från kapellets fönster. Då verkar det som att hennes ögon är mer öppna, men faktum är att de nog aldrig har varit stängda.

Det är besvärligt när man tror sig hitta läskigheter som visar sig vara utan bra spökhistorier. Ser för övrigt inget läskigt med lilla Rosalia. Det är bara sorgligt.

/Markus

torsdag 26 juni 2014

Spökfoto - skotsk spöksoldat från första världskriget?

Det här är ett foto som 14-årige Mitch Glover har tagit med sin iPhone. Fotot togs när han var med sin skola på en krigskyrkogård i den franska byn Neuville-St Vaast där skotska soldater som föll under första världskriget ligger begravda.

Mitch Glover från Warwickshire i England tog flera foton när han var på skolresa i Frankrike. När han kom hem och gick igenom sina bilder så hajade han till när han fick se en skuggfigur stå mitt på kyrkogården. När han tog en närmare titt så såg han att det var en soldat med kilt och Tam O'Shanter (mössa) på en av bilderna.


Seaforth Highlanders
Mitch berättade hur han sprang upp till övervåningen för att visa sin mamma som blev minst sagt överraskad. Mitchs mamma Sue, 50, är en antikhandlare säger: "Man kunde se att det var något udda på just den bilden. En vän till mig sa att figurens utstyrsel påminde om Seaforth Highlanders uniformer." 

Seaforth Highlanders var ett skotskt regemente i den brittiska armén.

Det visade sig att Mitch hade tagit fotot ett par hundra meter från en del av kyrkogården där soldater från 114:e Seaforth Highlanders föll i strid i april 1917.

/Markus

onsdag 25 juni 2014

Lights Out - en kort skräckfilm

Min näst yngsta syster Lina delar mitt intresse för spöken och skräck och på Facebook skickade hon ett filmklipp som faktiskt fick mig att hoppa till några gånger. Är ibland lite avtrubbad då jag ständigt söker spökisar på nätet utan att tänka på att bli skrämd då det jag gärna vill är att skrämma andra.

Filmen heter Lights Out är gjord 2013 och är ganska känd på nätet och många har filmat sina reaktioner på den och lagt upp på Youtube. Filmen är svensk och skapad av det äkta paret Lotta Losten och David Sandberg. Paret från Göteborg bestämde sig för att göra en film och ställa upp i skräckfilmstävlingen "Bloody Cuts Horror Challenge". Lotta Losten och David Sandberg hade först långt mer avancerade filmplaner men valde på grund av tidsbrist att försöka göra en riktig skräckis med små medel. Läs mer här.

Så, släck nu ner alla lampor och klicka på "play"...

/Markus


tisdag 24 juni 2014

Alfred "Alferd" Packer - Kannibalen från Colorado

In the Colorado Rockies
Where the snow is deep and cold
And a man afoot can starve to death
Unless he's brave and bold

Oh Alfred Packer
You'll surely go to hell
While all the others starved to death
You dined a bit too well

— från The Ballad of Alfred Packer

Alfred G. "Alferd" Packer (January 21, 1842 – April 23, 1907) var en amerikansk guldgrävare som är en av två dömda för kannibalism i USA. Först åtalades han för mord men dömdes till 40 års fängelse för dråp.

I november 1873 deltog Packer i en grupp på 21 män som lämnade Provo, Utah, på väg till Colorado för att leta guld. Gruppen män varnades om de farliga vintervädren och rekomenderades att skjuta upp expeditionen till våren.

Flera av gruppens medlemmar lydde rådet, men Packer och fem andra ignorerade varningarna och begav sig mot Colorado den 9 februari. Förutom Packer bestod gruppen Shannon Wilson Bell, James Humphrey, Frank "Reddy" Miller, George "California" Noon, och Israel Swan.

Gruppen gick vilse i de snötäckta Klippiga bergen och snart tog matförrådet slut. Enligt Packer själv så hävdade han att han gick för att leta vägar ut ur bergen och när han sedan kom tillbaka fann han Shannon Bell i full fart med att tillaga människokött. När Bell rusade mot honom med en yxa, sköt Packer honom. Packer hävdade Bell hade blivit galen och mördade de andra.

Den 16 april 1874 kom Packer till Los Pinos Indian Agency nära Gunnison. Han tillbringade en tid i en saloon i Saguache, Colorado, där han träffade flera av de som inte följde med till Klippiga bergen. Packer hävdade att han handlat i självförsvar, men hans berättelse blev inte trodd.

I själva verket var det Alferd som sköt ihjäl gruppmedlemmarna på natten när de sov och tog sedan deras värdesaker vilket var en hel del, men vad han nu behövde var något att äta. Han bestämde sig för att äta av de döda gruppmedlemmarna. Han skar bitar ifrån männen och frös sedan ner köttet i snön innan han packade ner det i ryggsäcken som proviant på vägen.

Konstigt, tyckte man, att när han kom till Los Pinos Indian Agency, hade han flera plånböcker i sin ägo som han rullar av pengar, och även om han bekände att ha gått mer än en dag utan mat, bad han inte om något att äta. Han ville bara ha lite whisky. Han nämnde att han hade skadat sitt ben och hade halkat efter, så han var inte säker på var de andra från hans grupp var.

Men någon i gruppen hade inte synts till. Människorna som lyssnade till hans berättelser på saloonen trodde att han hade tagit de döda männens ägodelar. Senare hade man, längs leden hittat kött, som visade sig vara människokött. Packer berättelser började låta allt mer som rena lögner. Från allt att döma hade han dödat de andra, överlevde av deras kött, och berikat sig själv med deras tillgångar.

Alferd dömdes först till döden men straffet omvandlas senare till 40 års fängelse. Han dog 23 april 1907 och är begravd i Littleton i Colorado.

1990 gjorde countrymusikern C.W. McCall (känd för "Convoy") spelade in en låt på sitt album The Real McCall, "Coming Back for More", vilken återupplivade legenden och berättar om hur Packers spöke än idag hemsöker Lake City.



I ett avsnitt av Celebrity Ghost Stories, berättar skådespelerskan Diane Neal om en händelse i Littleton, Colorado 1987 då hon var 11 år gammal. En dag i skolan fick de lära sig om Alferd Packer på en historielektion. Efter skolan gick hon tillsammans med två skolkamrater till kyrkogården i Littleton där Packer är begravd och började dansa hånfullt på hans grav. Kort därefter kände flickorna en skrämmande närvaro och de sprang från kyrkogården. Neal berättar att Packers spöke besökte henne senare på natten för att skrämma henne halft från vettet. Hennes två vänner hade liknande erfarenheter. Senare använde flickorna ett Ouija Board för att kalla Packer med obehagliga resultat.

/Markus

måndag 16 juni 2014

Skuleskogen

Mitt i Skuleskogen går en före detta landsväg som markerar sockengränsen mellan Nätra och Vibyggerå i Ångermanland. Öster om denna väg, på en liten kulle, låg avrättningsplatsen för Nordingrå och Nätra domsagor. Så sent som på 1900-talets början kunde man här finna spår av den gamla stupstocken och än idag finns många berättelser om syner och upplevelser just i stupstockens närhet, framförallt kring Medskogstjärnen.

Att aktiviteterna är höga vid just denna tjärn sägs bero på att avrättade personer som inte hade några närstående personer som ville ta hand om kroppen, sänktes ner i just Medskogstjärnen. Många nattliga vägfarare och vandrare sägs ha sett huvudlösa kroppar irra omkring över vattnet, sökandes efter sitt avhuggna huvud.

För längesen var det en bonde som körde där vägen fram i Skuleskogen. Då stannade hästen, och det var alldeles omöjligt få den iväg. Då spände han ifrån hästen och då fick han se hemska ting. Där var alldeles fullt med kreatur och folk, alla huvudlösa. Då han nu spände för igen, gick det bra att komma iväg.
Många som rider genom området har fått ta omvägar kring vissa områden och hundägare vittnar om märkliga beteenden hos deras hundar.


I Skuleskogen finns bland annat Slåttdalsberget, som delas av den karakteristiska Slåttdalsskrevan – en av inspelningsplatserna till filmen Ronja Rövardotter den bergsskrevan som rövarna rider igenom.

/Markus

torsdag 12 juni 2014

"Keep It Down!" Visa lite respekt! Alla är välkomna i kyrkan! :)

Jobbar på med lite inlägg som kommer i nästa vecka. Under tiden får ni ett klipp från den underbara filmen Corpse Bride när de döda kommer till de levande och... ja, besöker kyrkan :) Riktigt bra film!

/Markus


måndag 2 juni 2014

Blackbeard's Ghost

Den ondsinte piraten Blackbeard, vars riktiga namn var Edward Teach, var en lång man med ett mycket långt svart skägg som täckte större delen av hans ansikte och räckte ner till midjehöjd. Han band skägget i flätor prydda med svarta band. Han bar en bantlär över axlarna med tre pistoler och ibland hade han även två långsamt brinnande kanonstubiner hängandes i hatten vilket gjorde att hans ansikte omgavs av svart rök. Ibland skulle han sätta eld på sin rom med hjälp av krut, och han skulle dricka det, lågor och allt. Många trodde att han var djävulen inkarnerad.

Under tjugosju månaders tid terroriserade Blackbeard Atlantens och Karibiens sjöfarare genom att smyga sig på dessa, stjäla deras last och döda de som motsatte sig honom. Ofta gick han till attack i gryningen eller i skymningen när sikten var som sämst. Han skulle då hissa falska flagg för att få offren att tro att de var från ett land som var vänligt till nationalitet skeppet han attackerade, och sedan hissa piratflaggan i sista stund. När fångarna kapitulerade villigt, skonade han dem. När de inte gjorde det kunde det gå mycket illa. En man vägrade att ge upp en diamantring vilken Blackbeard avlägsnade från dennes finger med sin värja, ringen tillsammans med fingret. En gång blockerade Blackbeard Charleston, South Carolina med sina fartyg och tog då många rika medborgare som gisslan tills stadsborna betalade lösensumma. Senare gick Blackbeards fartyg körde ett av hans fartyg - the Queen Anne's Revenge - på grund. Vissa säger att han gjorde det med flit för att han ville bryta upp piratflottan och stjäla bytet för sig själv.

I november 1718 drog Blackbeard sig tillbaka till sitt favoritgömställe - kallat Teach Hole - på Ocracoke Island, North Carolina. Där var han värd vid en vild piratfest med dricka, dans och stora eldar. Festen varade i flera dagar, och flera som bodde i North Carolina sände bud till guvernör Alexander Spotswood i Virginia. Guvernör Spotswood såg då till att skicka två fartyg under befäl av löjtnant Robert Maynard av den kungliga marinen att stiga i land på Ocracoke och fånga piraten.

Så den 21 november 1718 möttes Maynard och Blackbeard i en fruktansvärd kamp. Ett av Maynards skepp var mellan Blackbeard och hans frihet. Svartskägg seglade sitt skepp - Adventure - in mot land. Det såg ut som piraten skulle krascha sitt skepp, men i sista sekund lättade fartyget genom en smal kanal. En av de förföljande marinens fartyg gick på grund på en sandbank när de försökte ge sig på Adventure. Svartskägg avfyrade sina kanoner på det återstående fartyget och många av Maynards män dödades. Maynard beordrade sina mannar under däck i skydd av krutrök, i hopp om att lura piraterna att tro att de hade vunnit. När piraterna gick ombord på fartyget så anföll Maynard och hans män piraterna.

I stort underläge gick Blackbeard och hans män till attack. Svartskägg och Maynard möttes ansikte mot ansikte. De båda sköt på varandra. Blackbeards skott missade Maynard, men Maynard kula träffade piraten. Svartskägg svängde sin värja och lyckades  hugga av Maynard svärdklinga nära fästet. När som Blackbeard var beredd att leverera dödsstöten, svingade en av Maynards män sin värja och högg halsen av bakifrån på piraten. Blackbeard hann ändå att svinga sin värja men missade för att bara ta bort lite av huden på Maynards knogar. Rasande kämpade den huvudlöse Blackbeard (!) på medan blodet sprutade från hans hals. Maynard och hans män gav sig kvick på piraten. Det tog sammanlagt fem skott och ett tjugotal hugg innan Blackbeard föll mot sin död.
Maynard verkade tro att det enda sättet att se till att Blackbeard verkligen var död var att se till att hans huvud var långt borta från piratens kropp. De hängde huvudet från bogsprötet och kastade piratens kropp överbord. När kroppen slog i vattnet så skrek huvudet hängande från bogsprötet : "Come on Edward" varpå den huvudlösa kroppen simmade tre varv runt skeppet innan den sedan sjönk till havets botten.

Från den dagen har Blackbeards spöke hemsökt Teach Hole, ständigt sökande efter sitt försvunna huvud. Ibland flyter huvudlös spöke på ytan av vattnet eller simmar omkring runt Teach Hole, glödande precis under vattnet. Ibland ser folk ett konstig ljus som kommer från stranden på sidan av Ocracoke Island och då vet man att det är "Teach's light". På natten då spökljuset visas, om vinden blåser inåt land, kan man fortfarande höra Svartskäggs spöke trampa omkring rytandes: 'Where's my head?

/Markus

Kors på ryggen

Nu har jag lyckats hitta en till gammal klassiker ifrån boken "Gröna handen och andra spökhistorier" av Ulf Palmenfelt. Här har ni "Kors på ryggen"!

/Markus

Det var en gång en flicka som skulle gå och handla åt sin mamma. Hennes mamma sa alltid åt henne att inte ta vägen över kyrkogården. Men när hon gick och handlade den här kvällen så gick hon över kyrkogården utan att tänka på vad hennes mamma hade sagt. När hon gick där bland gravarna så hörde hon en röst som sa:
- Kors på ryggen, Kors på ryggen.
Hon blev förstås jätterädd men fortsatte att gå. Hon hörde det igen
- Kors på ryggen, Kors på ryggen.
Nu gick hon mycket fortare till affären och när hon hade handlat så gick hon hem igen. Hon tog samma väg tillbaka. När hon gick där så hörde hon:
- Kors på ryggen, Kors på ryggen.
Den här gången vände hon sig om och kollade bak, hon såg en mycket vit dam komma
emot henne.
Hon vände sig tillbaka och började gå igen, nu gick hon fortare än någonsin och så hör hon någon viska i hennes öra:
- Kors på ryggen, Kors på ryggen.
Hon vände sig om och då grabbade den vita damen fast henne och ritade i ett kors på hennes rygg med lera och sa:
- Om du visar detta kors för någon person så kommer du att dö vid midnatt.

Flickan blev så rädd så hon började att springa hem, när hon kom hem så ville hon inte berätta något för sin mamma så hon låtsades som om inget hade hänt. Hennes mamma började laga mat och sa åt flickan att gå och duscha för att hon skulle ha skolavslutning dagen därpå. Hon protesterade och sa att hon inte orkade duscha men hon var tvungen så hon gick in i duschen och hon försökte skrubba bort korset som damen hade ritat på hennes rygg men det gick inte bort, hur mycket hon än skrubbade så gick det fortfarande inte bort...

Nu hade hennes pappa kommit hem, men eftersom hon stod i duschen så märkte hon inte det och hon hade tydligen glömt att låsa för hennes pappa stod plötsligt i badrummet och frågade:
- Vad är det för något du har på ryggen ?
- Inget speciellt. Sa flickan och vände sig om snabbt.
- JAja sa hennes pappa, det är mat nu.
- Jag kommer! sa hon och sedan gick hon ut ur duschen och tog en handduk och torkade sig, klädde på sig och gick sedan ner och åt.
Efter maten gick hon upp och böt om till pyjamas och gjorde sig i ordning, sen gick hon och lade sig. Nästa dag när hennes mamma skulle väcka henne för att gå till skolavslutningen så hittade hon sin dotter död i sängen med en kniv stucken mitt i korset...

söndag 25 maj 2014

Spöktunnlar

Legenden om The Screaming Tunnel (den skrikande tunneln) är en av Niagarafallens mest bestående legender. Den hittas utanför Warner Road under järnvägen som länkar Niagarafallen till Toronto och New York City. Enligt legenden så fattade ett hus, som ligger intill den södra infarten till tunneln, eld en natt för över hundra år sedan. En liten flicka som bodde i huset flydde för sitt liv men hennes kläder hade uppslukas i lågor. Hon sprang genom tunneln i ett försök att släcka sina kläder, men kollapsade och dog på tunnelgolvet Det finns lite olika varianter av denna legend, men alla dessa berättar att om man står mitt i den mörka tunneln vid midnatt och tänder en tändsticka så kommer lågan att slockna varpå man kan höra flickskrik eka genom tunneln.

Numera är Merritton Tunnel igenmurad.
En annan tunnel är Merritton Tunnel, i folkmun mer känd som "The Blue Ghost Tunnel" som finns i Toront i Kanada. Det har förekommit många rapporter om blå dimma i och kring tunneln, barnröster, 18-talsmusik och så har flera personer berättat att någon eller något har petat på dem bakifrån En del ska även ha blivit knuffade. Tunneln som byggdes på 1870-talet tros vara hemsökt på grund av flera obehagliga händelser som inträffat genom åren. En tågkollision några hundra meter från den västra infarten till tunneln skördade två eldares liv på sina respektive tåg, detta inträffade 1903. Sammanlagt har platsen 107 dokumenterade dödsfall som inträffade under tunnels bygge.

The Sensabaugh Tunnel, som ligger strax utanför Big Elm Road i Kingsport, Tennessee, är känd bland
lokalbefolkningen för sina skrämmande legender. Den kusliga tunneln är idag i ganska dåligt skick så dess besökare är i strort sett spänningssökare då vanliga trafikanter helst undviker den trånga och förfallna tunneln. 
Det finns en mängd olika versioner av legenden om Edward Sensabaugh som bodde nära tunneln med sin familj. Det sägs att han dödade hela sin familj och gömde deras kroppar i tunneln. Det sägs att om man stänger av bilmotorn inne i tunneln så kommer den förmodligen inte att starta om och om du tittar i backspegeln så kan man få se Mr Sensabaugh närma sig bilen. Då, som han närmar sig, kommer motorn att starta.

Det finns inga definitiva bevis för sanning i någon av de berättelserna om denna Sensabaugh. Marken där tunneln finns köptes av Edward Sensabaugh på 1920-talet. Sensabaugh bodde i ett närliggande hem, som fortfarande finns kvar och som är bebott. Det fanns bara en berättelse om några dödsfall i tunneln. Sju migrantarbetare dödades av en kraftig explosion i tunneln under dess konstruktion.
Troligtvis började dessa sagor genom att unga män körde sina flickvänner genom tunneln och skrämma dem
med berättelser vilket i sin tur, förhoppningsvis skulle leda till att få komma närmare flickvännen.


/Markus

måndag 12 maj 2014

Blackwell - PC-spel

I detta inlägg så ska jag ta upp något som jag aldrig trodde att jag skulle ha med i denna blogg, men finns det spöken med så funkar det här. Det jag ska ta upp är en PC-spelserie, Blackwell!

Jag hittade det första spelet när jag letade efter peka-och-klicka-äventyrsspel. Vad detta är för något ska jag nu försöka på bästa sätt. Är själv ingen stor fan av fartfyllda PC-spel, men när det kommer till denna form av spel där jag i lugn och ro kan lösa uppgifter och pussel utan att ständigt riskera att bli "Game Over".

Ett bra sätt att förklara upplägget är med denna screencap från
Indiana Jones and The Fate of Atlantis från 1992. Man för pekaren till olika
 föremål m.m och väljer sedan plocka upp, tryck, dra, använd m.m.
I nyare spel så har man skippat knapparna som ni ser i vänstra nederkanten på bilden till höger och har istället gått över till enkla vänster och högerklick med musen.

Hur som helst, när jag började spela The Blackwell Legacy så kände jag ganska snart att det påminde om tv-serien Medium, dels när det gäller det övernaturliga men också den där deckare-känslan. Vad jag och många andra gillar med Blackwell-spelen är att de inte har påkostad grafik utan liknar mest grafiken från 90-talsspel, det duger alldeles utmärkt!

När Rosangela "Rosa" Blackwells enda släkting dör efter tjugo år i koma så känner hon både sorg och stor lättnad, då hon känner att det jobbiga är över och att hon kan gå vidare med sitt liv. Allt detta ändras när Joey Mallone, ett retfullt spöke från 1930-talet, blåser in i hennes liv och berättar att Rosa är ett medium. Det är Rosas uppgift att tillsammans med Joey att hjälpa osaliga andar att komma till rätta.

Duons första fall gäller en rad självmord vid det lokala universitetet. Något onaturligt tycks ha tvingat dessa studenter att ta sina liv. Rosa, som just komma till rätta med sin nya status som ett medium, finner sig rollen som den ovilliga detektiven i detta ohyggliga mysterium.

Jag gillar verkligen dessa spel som jag vill kalla övernaturliga deckare med skön balans mellan humor och drama.

Här nedan har ni trailern till spelsamlingen "Blackwell Bundle" som innehåller fyra spel, The Blackwell Legacy, Blackwell Unbound, Blackwell Convergence och Blackwell Deception. Nyligen har ett femte spel släppts, Blackwell Epiphany.

/Markus