Leta i den här bloggen

tisdag 23 augusti 2016

'Oh, Whistle, and I'll Come to You My Lad'

Filmatisering från 1968 med Michael Hordern i huvudrollen,
han som spelade Marleys spöke i Scrooge från 1951.
Jag har hittat en spökhistoria som jag tycker att jag borde ha upptäckt för längesen då det är en klassisk känd berättelse som filmatiserats två gånger. Titeln, 'Oh, Whistle, and I'll Come to You My Lad' tillsammans med handlingen; En man hittar en visselpipa som han blåser i och han förföljs av en skuggfigur, tycker jag är genial! Uuuuh, läskigt! :)

Här är en lite mer utförlig beskrivning av handlingen:

Professor Parkin, en trumpen Cambridge-akademiker, anländer till ett hotell under lågsäsong någonstans på engelska östkusten. Han föredrar att hålla för sig själv och tillbringar sin vistelse med promenader längs stranden. Han besöker en lokal gammal kyrkogård som har vuxit igen och misskötts. Där hittar han ett litet föremål som sticker upp från en grav som delvis håller på att undermineras vid kanten av klippan. Han undersöker det och finner det är en visselpipa av ben. När han går tillbaka längs stranden, vänder han sig om två gånger och ser en mörk siluett stå stilla på avstånd framför den nedgående solen. Det ser
ut som om den tittar på honom.

Senare, i det trygga hotellrummet, rensar han och undersöker visselpipan. Han ser en snidad inskription: "Quis est iste qui venit" ( "Vem är detta som kommer?"). Han blåser i visselpipan och en stormvind ljuder utanför. Senare på natten hör Parkin mystiska ljud i sitt hotellrum som håller honom vaken.

Vid frukost nästa morgon frågar en annan gäst Parkin om han tror på spöken...

----

Titeln är lånad av en gammal skotsk folksång:


Spökhistorian är skriven av M. R. James (1862 - 1936) som var en brittisk medeltidsforskare och anställd vid King's College, Cambridge, idag främst ihågkommen för sina gotiska spökberättelser vilka influerat exempelvis författare som H. P. Lovecraft, Ramsey Campbell och Stephen King.

Här kan ni läsa hela spökhistorian på svenska och nedan följer de två timmeslånga filmatiseringarna från 1968 med Michael Hordern och 2010 med John Hurt i huvudrollen.

/Markus


måndag 22 augusti 2016

The Conjuring - Bathsheba Sherman, häxa? Snicksnack!

I förra inlägget tog jag upp "huvudspöket" ur The Conjuring 2, så då lär jag ju nästan ta en titt på Bathsheba Sherman från första filmen. 

Men det blir ingen större redogörelse från min sida, det finns inga historiska bevis som styrker berättelserna om Bathsheba, faktum är att hon aldrig ens har bott i familjen Perrons hus.

Efter de påhittade historierna om hur ond denna kvinna skulle ha varit så har hennes gravsten vandaliserats. Inte okej.

På hennes gravsten står:

"Why should we grieve for one so pure,
Our loss to her is gain,
Her happiness is now secure,
Our sorrows still remain."--

Sagolikt vackert! Ristar man in såna ord på en ond människas gravsten? Tror inte det.

Visst, filmen är grym, men vi får låta det handla om fiktion då Bathsheba Sherman förmodligen var en helt vanlig människa som du och jag. Här kan man gå in och lämna en digital blomma och skriva några ord - findagrave.com

Hur vet jag detta då? Jo, jag har läst en redogörelse från lokala historiker som har kollat upp hur det verkligen låg till. Läs här.

/Markus

söndag 21 augusti 2016

The Conjuring 2 - Bill Wilkins

Jag har nyligen sett The Conjuring 2, helt okej film, inte lika bra som första filmen, men helt okej som sagt. Filmen baseras på verkliga händelser vilket oftast innebär att det är mycket som inte stämmer överens med verkligheten. Så när det kom till den där "Bill Wilkins" så blev jag rätt nyfiken, fanns det verkligen en Wilkins på 284 Green Street i Enfield?

Intervju med Janet Hodgson, då 11 år:

"Jag kände mig som använd av en kraft som ingen förstår. Jag gillar verkligen inte att tänka på det för mycket. Jag är inte säker på om poltergeisten verkligen var"ond". Det var nästan som om den ville vara en del av vår familj. Den ville inte skada oss. Den hade dött där och ville vara i frid. Det enda sättet den kunde kommunicera var genom mig och min syster."

Bill Wilkins, genom 11-årige Janet:

“Just before I died, I went blind, and then I had a hemorrhage and I fell asleep and I died in the chair in the corner downstairs.”

"Strax innan jag dog, blev jag blind, och sedan hade jag en hjärnblödning och jag somnade och jag dog i stolen i hörnet där nere."

Tre år senare så kontaktades familjen Hodgson av en man, Terry Wilkins som hävdade att William (aka "Bill") Wilkins var hans far och att han faktiskt hade bott i huset innan ... och hade dött av en hjärnblödning när han vilade i en fåtölj.

Mycket mer information om denna William "Bill" Wilkins hittade jag inte, förutom på en sån där släktforksningssida, där fanns en William Wilkins, född 1901 som hade två barn varav en son, Terence William Wilkins.
Från genealogy.com

Mer information än så blir det inte, tyvärr, hade varit kul med nåt foto eller så, men vi får nöja oss så, här har ni den verkliga "intervjun" med Bill Wilkins:

/Markus




Den nya mobiltelefonen

Jag har av någon underlig anledning inte engagerat mig så mycket i Creepypasta, dvs.läskiga berättelser, foton och annat som cirkulerar på internet. Alldeles nu så råkade jag hitta just en sån berättelse med foto.
/Markus

För ett par månader sedan så köpte min väns kusin (en ensamstående mamma) en ny mobiltelefon. Efter en lång dag på jobbet kom hon hem, lämnade sin telefon på bänken och gick tittade på TV. Hennes son kom till henne och frågade om han kunde spela på hennes nya telefon. Det fick han så länge han inte ringde någon eller bråkade med textmeddelanden.

Vid ungefär 23.20 började hon bli sömnig så hon kände att det var dags för henne och sonen att gå och lägga sig. Hon gick till sonens rum och såg att han inte var där. Hon gick sedan över till sitt rum för att hitta honom sovande med telefonen i handen.

Hon tog upp sin telefon och började bläddra igenom den. Hon märkte endast smärre förändringar som en ny bakgrund. Hon gick in och öppnade upp sina sparade bilder. Hon började ta bort bilder han tagit, tills bara en ny bild var kvar.

När hon först såg bilden så frös hon till. På bilden såg hon sin son sova på sängen, men bilden togs av någon annan över honom... och det visade den vänstra halvan av en äldre kvinnas ansikte.

Athelhampton House

I Dorchester i södra Storbritannien finns en medeltida herrgård där det sägs spöka en del.

Athelhampton House byggdes 1485 av Sir William Martyn och tillhörde Martyn-familjen i över fyra generationer fram till 1891 då det såldes till Alfred Cart de Lafontaine. Han satte igång att återställa det gamla huset till sitt storslagna förflutna, han anlade även trädgårdar som är väl besökta i dag. 
1957 köptes det av en Robert Victor Cooke som 1966 överlät Athelhampton till sonen, Sir Robert Cooke MP. De nuvarande ägarna av huset är Patrick och hans fru Andrea - Sir Roberts son och svärdotter.

Men nu till spökerierna.

En "grå dam" sägs vara klädd i en lång grå klänning, är en av de oftare sedda spöken på Athelhampton House. Hon har bevittnat ett antal gånger, särskilt under 20-talet. Robert Cooke såg henne passera mot sovrummen i husets östra flygel. Ett annat vittne var en husa som sett en mystisk kvinna sittandes i en stol i Tudor-rummet. Husan antog att det var en besökare som hade stannat utöver stängningstid, så hon bad artigt kvinnan att lämna lokalerna. Kvinnan steg från sin stol, gick mot väggen, och försvann omedelbart genom träpanelen.

Andra spöken på Athelhampton är två svärdduellerande män. De sägs hemsöka Stora Salen, och tros komma från tiden för inbördeskriget (1642-1651). Precis utanför från Stora Salen finns en vinkällare där ett märkligt knackande har hörts ibland. Det tros vara en osynlig tunnbindare som var anställd vid huset för många år sedan. En husa ska en gång ha sett en munkliknande uppenbarelse. När hon utförde sina arbetsuppgifter så hörde hon plötsligt fotsteg bakom sig. När hon vände sig om möttes hon av en hotfull gestalt i mörka böljande kläder och en huva. Detta spöke såg flera gånger under 1800-talet och tros vara att en katolsk präst.

På 1500-talet var en kvinnlig medlem av Martyn-familjen involverad i en kärleksaffär som slutade olyckligt. Hon gick ner i djup deppression och gick så småningom självmord i en av husets dolda kammare. Denna unga kvinnan hade en tam apa som, utan att hon hade märkt det, hade följt med henne in i rummet där hon tog sitt liv. Den stackars apan blev således inlåst i kammaren.

Det sägs att man än idag ibland kan höra skrapningar av apan som desperat vill ta sig ut. Apans spöke kallas "Martyn's Ape" och är förmodligen ett av Englands mer exotiska spöken.

/Markus

torsdag 18 augusti 2016

Spökfoto - The Ghostly Hand



Det var tidigt 1900-tal när en möbelhandlare i England ville att denna tjusiga byrå skulle fotograferas, då av den för tiden kände fotografen Montague Cooper. Efter framkallningen så blev det svårt att förklara hur en hand svävar fritt på byrån.

Kanske är det en före detta ägare som inte vill lämna ifrån sig möbeln som är av Queen Ann-stil, dvs engelsk barock från tidigt 1700-tal.

Eller så är det Thing från The Addams Family :)

/Markus

Svenska spökhistorier: En syn

En annan berättelse från "Svenska spökhistorier" från 1930.

/Markus

En syn 

År 1903, då min man och jag voro bosatta i en medelstor stad i Värmland, hände mig något ännu i dag oförklarligt.

Det var en blåsig natt i mars månad sagda år i daggryningen, våra barn voro sjuka, varför jag satt uppe, vakade och läste. Plötsligt kom jag att tänka på, att balkongdörren - vi bodde en trappa upp i ett hörnhus - till min mans skrivrum kanske var olåst. Jag gick därför in från min och barnens gemensamma sängkammare, där jag som nämnt satt uppe och läste, i därintill belägna salongen, som i sin tur gränsade till skrivrummet, mellan vilka båda sistnämnda rum dörren stod öppen. Då jag kommit i i salongen fick jag till min häpnad se en
gråklädd dam, lång och smärt, med vit krage, ligga på knä vid en i skrivrummet befintlig schäslong, med knäppta händer. Jag såg henne så tydligt med sin vackra profil och det bruna håret benat med en knut i nacken. Min första tanke var, att det kunde vara jungfrun, men nej, så såg hon inte ut, och ändå blev jag egendomligt nog inte rädd, bara förvånad; men då gestalten plötsligt reste på sig och svävade på sidan ut genom dörren till den skrivrummet angränsande matsalen, vars dörr till skrivrummet stod öppen, utan att vidröra golvet med sina fötter, blev jag sittande lamslagen på en stol i salongen alldeles bredvid dörren mellan salongen och skrivrummet och sålunda endast ett par meter från schäslongen, där gestalten nyss legat.

Någon tid efteråt berättade jag synen för en bekant. Hon såg förvånad ut och sade, att hon av min beskrivning kände igen damen som en död väninna till sig, vilken dött just i nämnda skrivrum. Den, för vilken jag berättade synen, lever ännu och bor i Stockholm. Ännu i dag kommer denna syn för mig, ty den var så påtagligt klar och tydlig.

D-a B-m.